STOCEHOLM, den 7 Aug.
Kvarföre hisslyckades Wienerkonferenserna!
På denna fråga ger franska tidningen Siecle
i eh af sina sednaste numror följande särde-
les intressanta och öfvertygande svar:
Sedan någon tid äro alla korrespondenter
ense i att förkunna, att den nye czaren sme-
ker Polen. Man talar om att återställa hvad
som existerade före det barbariska förtryc-
kandet, som hade till följd den ärorika res-
ningen 1831. I alla officiella akter skulle
det ryska språket lemna rut för det polska,
och mationalitetens utplånande skulle upphöra
på en gång, liksom genom en förtrollning.
Denna reaktion var att förutse. Alla Polens
vänner hade förutsett den. Den dag måste
kommas, då Ryssland hade behof af sitt offer.
Denna dag närmar sig nu. I samma mån de
ryska trupperna slukas af Sebastopols för-
svar, måste man kunna sända ned åt Krim
reserverna som varit upptagna med att bevaka
landet mellan Weichseln och Neva. Huru
skulle man kunna disponera öfver dessa re-
server, om man icke förut undertecknat ett
fördrag, som ginge i borgen för att Polen
bölle sig stilla, — om ej czaren genom kloka
medgifvaniden hade försäkrat sig om lugnet i
de provinser som ännu äro fulla af patriotiska
misnen och patriotisk hänförelse?
Ryska regeringens närvarande uppförande
kan således lätt förklaras, Vi hafva ej här
att undersöka till hvad punkt Polen skall låta
bedraga sig af honom : eller ick.; vi hafva
endast ett faktum att anteckna.
Men för att leta vår bevisning hafva vi
äfven att konstatera ett annat faktum.
Enligt hvad reskripter tillkännagifva äro de
amla provinsförsamlingarne i Lombardiet-
enedig återställda. Under afvaktan på deras
sammanträdande ökar man garnisonen i de
lombardiska städerna. Oaktadt kärnan af
den piemontesiska armån nu är flera hundra
mil aflägsen från Italien, begär den gamle
guvernören i Mailand förstärkningar. Det ser
ut som kunde, liksom i en tid som icke mer
är, en simpel gnista vara nog att sätta i låga
alla dessa länder, som sträcka sig från den
piemonatesiska gränsen ända till det hjelte-
modiga Venedig, Man darrar i Wien hvarje
ögonblick af bäfvan för den nyheten att fri-
heten ännu en gång vaknat på stränderna af
Po, och för ätt förekomma detta uppväknände
förgår ingen enda dag utan att man utkastar
Mazzinis namn såsom ett skrämskott åt folken.
Se der omständigheter af vigtig art. Må
man nu tillåta oss ett par förutsättningar, den
ena för Ryssland, den andra för Österrike.
Om man vid uppgörandet af garantipunk-
terna, i stället att utgå från den grundsatsen
att då Rysslands pretentioner på Konstantino-
pel hade fyra hufyudyägar att hinna sitt mål,
nemligen de slaviska provinserna, Donau,
Svarta hafvet och det grekiska protektoratet,
man måste inskränka sig till att lägga bin-
der i dessa fyra riktningarne; — om mån,
säga vi, i stället hade företagit sig att be-
trakta ryska väldet i dess helhet och fråga
sig: har det haft, har det ännu några andra
vägar till eröfringen af Konstantinopel? Om
man hade besvarat denna fråga med en öfver-
sigt af dess tidigare företag; om man, sedan
denna öfversigt blifvit gifven i ett öfverskåd-
ligt sammanhang, hade begripit att utgå:gs-
punkten för det ryska väldets eröfringsbana
var Polens första delning; om man, hänfö-
rande sig till dennautgångspunkt, äfven hade
satt Polens återställande iförsta rummet bland
garantierna; om, sedan denna första garanti
en gång blifvit uppställd, man hade förfarit till
dess upprätthållande på samma sätt som med
Svarta hafvet, det vill säga ipso facto; om de
engelska flottorna, som sysselsatte sig med
blokaden af det ointagliga Krohstadt; hade
öfverfört 100,000 man på vägen till Warschau;
om man, med ett ord, hade tagit Byssland på
sin svaga sida, på samma gång man på Krim
tog det på sin starka, så uppställa vi föl-
jande frågor till hvarje förnuftig menniskas
besvarande:
Skulle Wienerkonferensen hafva tänjt ut
sig i diskussioner ledande till ingenting?
Skulle icke Ryssland hafva skyndat sig att
uppoffra Svarta hafvet för ätt behålla Polen?
Skulle Österrike hafva kunnat trankilt sätta
sig i besittning af Donaufurstendömena och
genom oantagliga mötvigtskombinationer ett
helt års tid sysselsätta den europeiska diplo-
matien?
Och slutligen : skulle ej kriget, så kostsamt
för alla i manskap och: penningar, kriget, :
sonv släpar sig framåt i tiden utan afgörande
händelser, redan för Tänge sedan blifvit slutadt
genomi en allversam fred, eller i brist deraf
ätmmstons Katy gilvit parterna en så bestämd
och roga begränsad ställning, att man nu visste
hvad man skulle hålla sig till?
Vi öfvergå nu till förutsättningen angående
Österrike.
Vi antaga, att, i stället för att utgå från
den grundsatsen stt Österrikes största intreå-
sen ligga på Donausidan, och söka der fäst-
hålla Österrike genom alla möjliga lockelser,
i stället att gifva det Donaufurstendömena ätt
bevaka, i stället för att låna det pengar i öf-
verflöd för att utveckla dess jarnvägssptem,
som väsentligen är förbundet med segelfarten
på Donåu; i-stället att tppfylla dess önsk-
ningar i allt möjligt, bereda det en förträffiig
ställning och frambålla för dess ögon detnärs
varande kriget såsom en utväg till maktför-
ökning och lycka; — vi antega, säger jag,
att Eogland och Frankrike; i stället för allt
detta, hade tryckt på Österrike ej fred smek-
ningar utan med hotelser; om så erfoördrades,
liksom Ryssland ipsö facto.
ret Ån AL