STOCEHOLM, den 7 Aug. Kvarföre hisslyckades Wienerkonferenserna! På denna fråga ger franska tidningen Siecle i eh af sina sednaste numror följande särdeles intressanta och öfvertygande svar: Sedan någon tid äro alla korrespondenter ense i att förkunna, att den nye czaren smeker Polen. Man talar om att återställa hvad som existerade före det barbariska förtryckandet, som hade till följd den ärorika resningen 1831. I alla officiella akter skulle det ryska språket lemna rut för det polska, och mationalitetens utplånande skulle upphöra på en gång, liksom genom en förtrollning. Denna reaktion var att förutse. Alla Polens vänner hade förutsett den. Den dag måste kommas, då Ryssland hade behof af sitt offer. Denna dag närmar sig nu. I samma mån de ryska trupperna slukas af Sebastopols försvar, måste man kunna sända ned åt Krim reserverna som varit upptagna med att bevaka landet mellan Weichseln och Neva. Huru skulle man kunna disponera öfver dessa reserver, om man icke förut undertecknat ett fördrag, som ginge i borgen för att Polen bölle sig stilla, — om ej czaren genom kloka medgifvaniden hade försäkrat sig om lugnet i de provinser som ännu äro fulla af patriotiska misnen och patriotisk hänförelse? Ryska regeringens närvarande uppförande kan således lätt förklaras, Vi hafva ej här att undersöka till hvad punkt Polen skall låta bedraga sig af honom : eller ick.; vi hafva endast ett faktum att anteckna. Men för att leta vår bevisning hafva vi äfven att konstatera ett annat faktum. Enligt hvad reskripter tillkännagifva äro de amla provinsförsamlingarne i Lombardietenedig återställda. Under afvaktan på deras sammanträdande ökar man garnisonen i de lombardiska städerna. Oaktadt kärnan af den piemontesiska armån nu är flera hundra mil aflägsen från Italien, begär den gamle guvernören i Mailand förstärkningar. Det ser ut som kunde, liksom i en tid som icke mer är, en simpel gnista vara nog att sätta i låga alla dessa länder, som sträcka sig från den piemonatesiska gränsen ända till det hjeltemodiga Venedig, Man darrar i Wien hvarje ögonblick af bäfvan för den nyheten att friheten ännu en gång vaknat på stränderna af Po, och för ätt förekomma detta uppväknände förgår ingen enda dag utan att man utkastar Mazzinis namn såsom ett skrämskott åt folken. Se der omständigheter af vigtig art. Må man nu tillåta oss ett par förutsättningar, den ena för Ryssland, den andra för Österrike. Om man vid uppgörandet af garantipunkterna, i stället att utgå från den grundsatsen att då Rysslands pretentioner på Konstantinopel hade fyra hufyudyägar att hinna sitt mål, nemligen de slaviska provinserna, Donau, Svarta hafvet och det grekiska protektoratet, man måste inskränka sig till att lägga binder i dessa fyra riktningarne; — om mån, säga vi, i stället hade företagit sig att betrakta ryska väldet i dess helhet och fråga sig: har det haft, har det ännu några andra vägar till eröfringen af Konstantinopel? Om man hade besvarat denna fråga med en öfversigt af dess tidigare företag; om man, sedan denna öfversigt blifvit gifven i ett öfverskådligt sammanhang, hade begripit att utgå:gspunkten för det ryska väldets eröfringsbana var Polens första delning; om man, hänförande sig till dennautgångspunkt, äfven hade satt Polens återställande iförsta rummet bland garantierna; om, sedan denna första garanti en gång blifvit uppställd, man hade förfarit till dess upprätthållande på samma sätt som med Svarta hafvet, det vill säga ipso facto; om de engelska flottorna, som sysselsatte sig med blokaden af det ointagliga Krohstadt; hade öfverfört 100,000 man på vägen till Warschau; om man, med ett ord, hade tagit Byssland på sin svaga sida, på samma gång man på Krim tog det på sin starka, så uppställa vi följande frågor till hvarje förnuftig menniskas besvarande: Skulle Wienerkonferensen hafva tänjt ut sig i diskussioner ledande till ingenting? Skulle icke Ryssland hafva skyndat sig att uppoffra Svarta hafvet för ätt behålla Polen? Skulle Österrike hafva kunnat trankilt sätta sig i besittning af Donaufurstendömena och genom oantagliga mötvigtskombinationer ett helt års tid sysselsätta den europeiska diplomatien? Och slutligen : skulle ej kriget, så kostsamt för alla i manskap och: penningar, kriget, : sonv släpar sig framåt i tiden utan afgörande händelser, redan för Tänge sedan blifvit slutadt genomi en allversam fred, eller i brist deraf ätmmstons Katy gilvit parterna en så bestämd och roga begränsad ställning, att man nu visste hvad man skulle hålla sig till? Vi öfvergå nu till förutsättningen angående Österrike. Vi antaga, att, i stället för att utgå från den grundsatsen stt Österrikes största intreåsen ligga på Donausidan, och söka der fästhålla Österrike genom alla möjliga lockelser, i stället att gifva det Donaufurstendömena ätt bevaka, i stället för att låna det pengar i öfverflöd för att utveckla dess jarnvägssptem, som väsentligen är förbundet med segelfarten på Donåu; i-stället att tppfylla dess önskningar i allt möjligt, bereda det en förträffiig ställning och frambålla för dess ögon detnärs varande kriget såsom en utväg till maktförökning och lycka; — vi antega, säger jag, att Eogland och Frankrike; i stället för allt detta, hade tryckt på Österrike ej fred smekningar utan med hotelser; om så erfoördrades, liksom Ryssland ipsö facto. ret Ån AL