enka, som ingick äktenskap med ofrälse man, geom 1723 års privilegier frikändes från svårare påföljd af messalliansen, än skyldigheten att för sina gsätesgods taga lösen efter mätismannaordom eller som någon annan redligen bjöd, ehuru hon efter 1719 års privilegier måste afstå allt sitt fasta gods, och endast der mannen var adlig vederlike, för alltsammans fick lösen efter mätismannaordom, men eljest endast för aflingejord erhöll sådan lösen, hvaremot hon fullkomligen förverkade arfjorden samt måste se sina i äktenskapet födda barn uteslutas från rätt att ärfva fast gods. Man kan ock tillägga, att det år 1719 gifna löftet om en adlig gårdsrätt icke förnyades 1723, ehuru adelns kastigationsrätt öfver sina bönder bibehölls, och att hvad i 1719 års privilegier antyddes om möjlig ändring i indelningsverket 1723 utesiöts. Man nöjde sig med den i regeringsformen intagna föreskrift, att, der någon ändring af konung och ständer funnes nödig i krigsmaktens indelning och de med allmogen och städerna om roteringen ingångna kontrakter, all olikhet och oreda tillbörligen komme att rättas. I sammanhang härmed kan ock förtjena anmärkas att man i 1720 års regeringsform ej återfinner föjande märkliga strof som läses i regeringsformen af 1719: Skulle någon dess egendom olagligen vara afhänd och på officerarne och betjenterna indelad, så betages den ej att återvinna och igen bekomma; dock att ingalunda under påstående kriget roteringen och rusthållen måtte rubbas och indras.n Det återstår för hr M. att berätta huru den adel, som vid 1719 års riksdag gjorde sådana anspråk som de nu anförda, vid rikslagen 1771—1772 länge fann betänkligt att . konungaförsäkran medgifva införande af öft-: 1. att kronan ej till någon annan skulle, under hvad namn det vara måtte, sälja eller öfverlemna kronoskatteräntor, adliga privilesiernnas 28 S dock oförkränkt, och 2. att konungen ständigt ville bibehålla allaogen och andra vid deras åborätter, enligt lerom undfångna resolutioner, sådana de i sokstafven lydde. Och vi sluta denna anmälan med hjertlig inskan, att helsa och krafter må förunnas hr M., ej blott till sitt nu började arbetes fullöljande ända till sistnämda tidpunkt, utan ck till vår historiska litteraturs riktande med ndra frukter af sin redliga forskning och lärdfria penna.