ende mage. Han är goddagspilt och stor gyckelmakare; han lefver på sitt vis och älskar sin beqvämlighet; både sommar och vinter ser man honom i randig nattrock, med vadderadt sidenfoder. Biottien enda sak är han lik Khwalinski: liksom denne är äfven han ungkarl. Han eger femhundra gjälar. Mardari Apollonytsch sysselsätter sig temligen knapphändigt med sin ekonomi. För att ej vara för mycket efter sin tid, köpte han för tio år sedan i Moskwa en tröskningsmaschin; han insatte den sedan i ett vagnslider, och det blef aldrig mer fråga derom. Emellanåt på vackra sommardagar låter han spänna för en droska och far ut åt fältet att efterse hvad han kan vänta sig af den blifvande skörden och för att... plocka blåklint. Mardari Apollonytsch lefver som i den gamla goda tiden, och arkitekturen på hans boningshus är i förhållande derefter. Redan i antichambern känner man på en och samma gång lukten af kwass, talgljus och skinn; rummets ena hörn är prydt med en pyramidformig piphylla med alla slags tillbehör, I matsalen finnas fsmiljeporträtter, hela svärmar af flugor, en stor blomsterkruka med geranium och ett jämmerligt klavår; i salongen finnas tre soffor, tre bord, två speglar och en pendyl med väckare, emaljerad urtafla och urvisare af skulpterad brons; i kabinettet finns ett skrifbord, belastadt med papper, samt en skärm med blå botten, hvarpå man fastklistrat några gamla kopparstick; äfven finnas der två skåp, fulla af gamla böcker, spindelväfvar och tjocka lager af en svartaktig damm, samt dessutom en väl stoppad länstol; detta rum upplyses af ett fönster och af fyra glasrutor på en dörr som förer åt trädgården. Kortligen, ingenting fattas deruti. Mardari.. Apollonytsch har ett stort antal tjenare, alla klädda efter gammalt bruk, i långa blå frackar med höga kragar, benkläder af obestämd färg och knappt räckande till vristen, gula västar och hvita halsdukar, lindade kring halsen. Dessa beskedliga män