ende mage. Han är goddagspilt och stor gyc-
kelmakare; han lefver på sitt vis och älskar
sin beqvämlighet; både sommar och vinter
ser man honom i randig nattrock, med vad-
deradt sidenfoder. Biottien enda sak är han
lik Khwalinski: liksom denne är äfven han
ungkarl. Han eger femhundra gjälar.
Mardari Apollonytsch sysselsätter sig tem-
ligen knapphändigt med sin ekonomi. För
att ej vara för mycket efter sin tid, köpte han
för tio år sedan i Moskwa en tröskningsma-
schin; han insatte den sedan i ett vagnslider,
och det blef aldrig mer fråga derom. Emel-
lanåt på vackra sommardagar låter han spänna
för en droska och far ut åt fältet att efterse
hvad han kan vänta sig af den blifvande skör-
den och för att... plocka blåklint. Mardari
Apollonytsch lefver som i den gamla goda
tiden, och arkitekturen - på hans boningshus
är i förhållande derefter. Redan i anticham-
bern känner man på en och samma gång luk-
ten af kwass, talgljus och skinn; rummets
ena hörn är prydt med en pyramidformig pip-
hylla med alla slags tillbehör, I matsalen
finnas fsmiljeporträtter, hela svärmar af flu-
gor, en stor blomsterkruka med geranium och
ett jämmerligt klavår; i salongen finnas tre
soffor, tre bord, två speglar och en pendyl
med väckare, emaljerad urtafla och urvisare
af skulpterad brons; i kabinettet finns ett
skrifbord, belastadt med papper, samt en
skärm med blå botten, hvarpå man fastkli-
strat några gamla kopparstick; äfven finnas
der två skåp, fulla af gamla böcker, spindel-
väfvar och tjocka lager af en svartaktig damm,
samt dessutom en väl stoppad länstol; detta
rum upplyses af ett fönster och af fyra glas-
rutor på en dörr som förer åt trädgården.
Kortligen, ingenting fattas deruti.
Mardari.. Apollonytsch har ett stort antal
tjenare, alla klädda efter gammalt bruk, i
långa blå frackar med höga kragar, benklä-
der af obestämd färg och knappt räckande
till vristen, gula västar och hvita halsdukar,
lindade kring halsen. Dessa beskedliga män