genom förklaringen, vatt de alltid ville håll sig till H:s Maj:t. Och lika villig var man i rådet att erkänna konungens oinskränkta makt, då fråga ble! att komma ifrån ofrälseståndens påstående om rättelse af hvad redan i kraft af 1719 års olagligen tillkomna privilegier skett. Detta påstående blef af rådet enhälligt förkastadt; och Gyllenborg yttrade att man ej kan disputera K. Maj:ts auktoritet, och att det ju måste ega kraft som en fullmyndig öfverhet stadgat. Vid 1723 års riksdag lyckades det emellertid att slita denna tvist så godt sig då lät göra. Adeln fick nya privilegier och presterskapet likaså. Dock var man långt ifrån en uppriktig försoning. e hufvudpunkter i adliga privilegierna, den fyraåra tvisten 1719—1723 gällde, voro: återupplifvandet af adlens uteslutande rätt att ega frälsegods och adelns förbebäll om uteslutande rätt till högre embeten och företrädesrätt till andra tjenster. terupplifvandet af adelns uteslutande rätt till egande af frälsegodsen väckte egentligen förbittring genom det dermed i förening satta stadgandet, att ofrälsemän skulle till den förre frälseegarens arfvingar, ja till och med till hvilken frälseman som helst, afträda lagligen förvärfvade frälsegods, mot det han erhöll köpeskillingen åter, och dessutom ersättning, efter laga värdering, för nödig och nyttig förbättring; ett stadgande som 1719—1720 tillskyndade flera ofrälsemän betydlig förlust. Då oviljan häröfver blef allmän, sökte adeln 1720 minska den genom medgifvandet att prester och presterskap skulle återfå de frälsehemman de i följd af omförmälda stadganden förlorat. (Om andras lidande ansåg man det ej löna mödan att bekymra sig). Och dessutom ingick adeln en öfverenskommelse att icke hädanefter till ofrälsemän sälja frälsegods. 1723 kom man ändtligen öfverens om denna punkt. Böndernas riksdagsmän hade ådragit sig de öfriga ståndens missbag, dels genom sina ihärdiga anspråk på plats i sekreta-utskottet, dels genom sina upprepade förslag till konungamaktens utvidgande. Dessa stånd förliktes derföre på böndernas bekostzad. Borgare och prester medgåfvo att bönderna uteslötos från rätt att köpa frälsegods och brydde sig ej ens om något förbehåll om deras rätt att behålla hvad de redan köpt. Adeln medgaf deremot adliga vederlikar samt prester och borgare rätt både att derefter köpa ett eller annat allmänt eller utsockne frälsehemman, och att behålla dem de redan köpt. Rätt att köpa ypperligt frälse kunde konungen förunna ofrälsemän. Men han lofvade att ej dermed benåda någon som. ej medelst goda och nyttiga tjenster gjort sig af riket väl förtjent (9). Det ypperliga frälse, som en gång lagligen kommit i ofrälse hand, fick der qvarstanna tills det gick i salu eller ock sgöndrades från ett bruk, för hvars drift det ansågs nödigt; och för sådana fall stadgades billigt vilkor för dess lösen. Hvad angår förbehållet om uteslutandeeller företrädesrätt till tjenster, hade adeln arbstat på att få det inryckt i 1719 års regeringsform. Försöket misslyckade, Denna regeringsform fastställde tvärtom, att vid embetens tillsättande intet annat skulle afses, än förtjenst och skicklighet, och ingen för ringare härkomst förskjutas. Icke dess mindre fann adeln passande att i sina privilegier införa omförmälda förbehåll. Emot detta förbehåll ställde borgareståndet 1723 den fordran, att ena hälften af kollegiernas ledamöter skulle vara ofrälse och blott den andra hälften frälse, och slutligen att hälften af alla civilaoch domareembeten skulle besättas-med ofrälse. Påståendet var lika oförenligt med regeringsformen som adelns förbehåll ock väckte på riddarhuset stor förbittring. Krigsbefälet förklarade sig villigt att med lif och blod bistå ridderskapet och adeln. Och adeln undertecknade mangrannt en förbindelse att hafva lif och blod osparda till sina väl förvärfvade privilegiers försvar. De tre ofrälse stånden förklarade sig nöjda att med saken hades anstånd, men tillade, att de voro redobogne att med all förmögenhet och krafter försvara den allmänna friheten och en oförvitlig jemvigt mellan fyra lika maktegande ständer. I adliga privilegierna af 1723 medgafs adlen uteslutande rätt till de högsta embetena. Men om företrädesrätten till andra tjenster inflöt der intet. Bland öfriga olikheter emellan 1719 och 1723 årens adliga privilegier torde förtjena att anmärkas: att råoch rörsfrihet ej vidare förunnades hemman, som deretter af säteriegare inköptes; att den jus patronatus, som ännu 1719 tillerkändes hvar adelsman i socken der han egde säteri, 1723 upphäfdes ; att frälseskattehemman, hvilka 1719 års privilegier i fråga om utskrifning, inqvartering, skjutsning, gärd, hjelp eller bevillning satte i likhet med frälsehemman, 1723i dessa hänseenden sattes i likhet med andra skattehemman, och att det i 1719 års privilegier befintliga förbud för adelsman att utan konungens tillåtelse ingå äktenskap med ofrälse qvinna och å sådant giftermål utsatta följd 1723 upphäfdes (10), samt adlig jungfru eller 9) I Finland förklarade ryska kejsaren 1848, det han oj mera ville tillåta någon ofrälseman att köpa EXypperligt frälsegods. (10) Tiderna ändras! 1771 föreslog borgmästaren i Sigtuna, Sundblad, förbud för borgaredöttrar att gifta sig med adelsmän. Men detta förslag ansågs då fientlot mat adaln