genom förklaringen, vatt de alltid ville håll
sig till H:s Maj:t.
Och lika villig var man i rådet att erkän-
na konungens oinskränkta makt, då fråga ble!
att komma ifrån ofrälseståndens påstående om
rättelse af hvad redan i kraft af 1719 års
olagligen tillkomna privilegier skett. Detta
påstående blef af rådet enhälligt förkastadt;
och Gyllenborg yttrade att man ej kan dis-
putera K. Maj:ts auktoritet, och att det ju
måste ega kraft som en fullmyndig öfverhet
stadgat.
Vid 1723 års riksdag lyckades det emel-
lertid att slita denna tvist så godt sig då lät
göra. Adeln fick nya privilegier och prester-
skapet likaså. Dock var man långt ifrån en
uppriktig försoning.
e hufvudpunkter i adliga privilegierna,
den fyraåra tvisten 1719—1723 gällde, voro:
återupplifvandet af adlens uteslutande rätt att
ega frälsegods och adelns förbebäll om ute-
slutande rätt till högre embeten och företrä-
desrätt till andra tjenster.
terupplifvandet af adelns uteslutande rätt
till egande af frälsegodsen väckte egentligen
förbittring genom det dermed i förening satta
stadgandet, att ofrälsemän skulle till den förre
frälseegarens arfvingar, ja till och med till
hvilken frälseman som helst, afträda lagli-
gen förvärfvade frälsegods, mot det han er-
höll köpeskillingen åter, och dessutom ersätt-
ning, efter laga värdering, för nödig och nyt-
tig förbättring; ett stadgande som 1719—1720
tillskyndade flera ofrälsemän betydlig förlust.
Då oviljan häröfver blef allmän, sökte adeln
1720 minska den genom medgifvandet att
prester och presterskap skulle återfå de frälse-
hemman de i följd af omförmälda stadganden
förlorat. (Om andras lidande ansåg man det
ej löna mödan att bekymra sig). Och dess-
utom ingick adeln en öfverenskommelse att
icke hädanefter till ofrälsemän sälja frälsegods.
1723 kom man ändtligen öfverens om denna
punkt. Böndernas riksdagsmän hade ådragit
sig de öfriga ståndens missbag, dels genom
sina ihärdiga anspråk på plats i sekreta-utskot-
tet, dels genom sina upprepade förslag till
konungamaktens utvidgande. Dessa stånd för-
liktes derföre på böndernas bekostzad. Bor-
gare och prester medgåfvo att bönderna ute-
slötos från rätt att köpa frälsegods och brydde
sig ej ens om något förbehåll om deras rätt
att behålla hvad de redan köpt. Adeln med-
gaf deremot adliga vederlikar samt prester och
borgare rätt både att derefter köpa ett eller
annat allmänt eller utsockne frälsehemman, och
att behålla dem de redan köpt. Rätt att köpa
ypperligt frälse kunde konungen förunna ofräl-
semän. Men han lofvade att ej dermed be-
nåda någon som. ej medelst goda och nyttiga
tjenster gjort sig af riket väl förtjent (9). Det
ypperliga frälse, som en gång lagligen kom-
mit i ofrälse hand, fick der qvarstanna tills
det gick i salu eller ock sgöndrades från ett
bruk, för hvars drift det ansågs nödigt; och
för sådana fall stadgades billigt vilkor för
dess lösen.
Hvad angår förbehållet om uteslutande- eller
företrädesrätt till tjenster, hade adeln arbstat
på att få det inryckt i 1719 års regerings-
form. Försöket misslyckade, Denna rege-
ringsform fastställde tvärtom, att vid embe-
tens tillsättande intet annat skulle afses, än
förtjenst och skicklighet, och ingen för ringare
härkomst förskjutas. Icke dess mindre fann
adeln passande att i sina privilegier införa om-
förmälda förbehåll. Emot detta förbehåll ställde
borgareståndet 1723 den fordran, att ena hälf-
ten af kollegiernas ledamöter skulle vara ofrälse
och blott den andra hälften frälse, och slut-
ligen att hälften af alla civila- och domare-
embeten skulle besättas-med ofrälse. Påstå-
endet var lika oförenligt med regeringsformen
som adelns förbehåll ock väckte på riddar-
huset stor förbittring. Krigsbefälet förklarade
sig villigt att med lif och blod bistå ridder-
skapet och adeln. Och adeln undertecknade
mangrannt en förbindelse att hafva lif och
blod osparda till sina väl förvärfvade privi-
legiers försvar. De tre ofrälse stånden för-
klarade sig nöjda att med saken hades an-
stånd, men tillade, att de voro redobogne att
med all förmögenhet och krafter försvara den
allmänna friheten och en oförvitlig jemvigt
mellan fyra lika maktegande ständer. I ad-
liga privilegierna af 1723 medgafs adlen ute-
slutande rätt till de högsta embetena. Men
om företrädesrätten till andra tjenster inflöt
der intet.
Bland öfriga olikheter emellan 1719 och
1723 årens adliga privilegier torde förtjena att
anmärkas: att rå- och rörsfrihet ej vidare
förunnades hemman, som deretter af säteri-
egare inköptes; att den jus patronatus, som
ännu 1719 tillerkändes hvar adelsman i soc-
ken der han egde säteri, 1723 upphäfdes ; att
frälseskattehemman, hvilka 1719 års privile-
gier i fråga om utskrifning, inqvartering,
skjutsning, gärd, hjelp eller bevillning satte
i likhet med frälsehemman, 1723i dessa hän-
seenden sattes i likhet med andra skattehem-
man, och att det i 1719 års privilegier be-
fintliga förbud för adelsman att utan konun-
gens tillåtelse ingå äktenskap med ofrälse
qvinna och å sådant giftermål utsatta följd
1723 upphäfdes (10), samt adlig jungfru eller
9) I Finland förklarade ryska kejsaren 1848, det han
oj mera ville tillåta någon ofrälseman att köpa
EXypperligt frälsegods.
(10) Tiderna ändras! 1771 föreslog borgmästaren i
Sigtuna, Sundblad, förbud för borgaredöttrar att
gifta sig med adelsmän. Men detta förslag ansågs
då fientlot mat adaln