EN RYSK ÄDLINGS ANTECKENINGAR). IWAN TOURGHENIEP. Öfversättning. XI, De begge byherrarne. Jag har redan haft äran att presentera för läsaren åtskilliga af mina grannar; jag utber mig nu att särskildt få fästa hans uppmärksamhet på två adliga godsegare. Omjag besöker dem ibland, händer ännu oftare att jag jagar på deras egor; de äro för öfrigt redliga, förtjenstfulla män, som njuta allmän högaktning. kdLåtom oss försöka att ge en trogen skildring af f. d. majoren Wiatschesloff Illarionowitseh Khwalinski; man bör föreställa sig en högväxt man, som ej saknar elegans och behag i sitt yttre; om han också nu mera synes något förändrad, är han likväl ej bräcklig, icke ens hvad man kallar gubbe; han är ännu en man i sin ålders fulla styrka. Hans anletsdrag ha fordom varit ganska regelbundna; ehuru förändrade, äro de ännu rätt behagliga; visserligen äro kinderna något insjunkna, de förrädiska skrynklorna ha intryckt sina spår vid tinningarne, några tinder felas i det fulla antalet; det ljusa håret, — jag talar om det som ännu finns qvar, — skiftar temligen starkt i syrån eller violett, hvarföre det har att tacka en viss tinktur, köpt på bästmarknaden i Remene af en jude som gaf sig ut för att vara Armenier. Herr Wiatschesloff Illarionowitsch har stadiz gång och skrattar högljudt; det är ett nöje att höra hans sporrar klirra, att se hans fingrar lekai mustascherna, att höra honom kalla sig gammal kavallerist, då deremot, som man vet, verkliga ålderstigna icke gerna leka med ordet gammal, när fråga är om deras egen värda person. Han begagnar vanligtvis öfverrock, knäppt ända upp till hakan, hög halsduk, stärkt hals) Se A. B. n:ris 156—158, 160, 182, 164, 165, 168—172, 174, 178, 177 och 179: :