EN RYSK ÄDLINGS ANTECKENINGAR).
IWAN TOURGHENIEP.
Öfversättning.
XI,
De begge byherrarne.
Jag har redan haft äran att presentera för
läsaren åtskilliga af mina grannar; jag utber
mig nu att särskildt få fästa hans uppmärk-
samhet på två adliga godsegare. Omjag be-
söker dem ibland, händer ännu oftare att jag
jagar på deras egor; de äro för öfrigt redliga,
förtjenstfulla män, som njuta allmän högakt-
ning.
kdLåtom oss försöka att ge en trogen skil-
dring af f. d. majoren Wiatschesloff Illario-
nowitseh Khwalinski; man bör föreställa sig
en högväxt man, som ej saknar elegans och
behag i sitt yttre; om han också nu mera
synes något förändrad, är han likväl ej bräck-
lig, icke ens hvad man kallar gubbe; han är
ännu en man i sin ålders fulla styrka. Hans
anletsdrag ha fordom varit ganska regelbund-
na; ehuru förändrade, äro de ännu rätt be-
hagliga; visserligen äro kinderna något in-
sjunkna, de förrädiska skrynklorna ha in-
tryckt sina spår vid tinningarne, några tinder
felas i det fulla antalet; det ljusa håret, —
jag talar om det som ännu finns qvar, —
skiftar temligen starkt i syrån eller violett,
hvarföre det har att tacka en viss tinktur,
köpt på bästmarknaden i Remene af en jude
som gaf sig ut för att vara Armenier. Herr
Wiatschesloff Illarionowitsch har stadiz gång
och skrattar högljudt; det är ett nöje att höra
hans sporrar klirra, att se hans fingrar lekai
mustascherna, att höra honom kalla sig gammal
kavallerist, då deremot, som man vet, verkliga
ålderstigna icke gerna leka med ordet gammal,
när fråga är om deras egen värda person.
Han begagnar vanligtvis öfverrock, knäppt
ända upp till hakan, hög halsduk, stärkt hals-
) Se A. B. n:ris 156—158, 160, 182, 164, 165,
168—172, 174, 178, 177 och 179: :