oratorisk förmåga; han tål hvarken diskussio-
ner eller ens minsta gensägelse; han undvi-
ker hvarje vidlyftig konversation, synnerligast
med unga män. I sjelfva verket är det också
klokast; ty hvad vill man göra med den nya
generationen, med dessa muntergökar, som
alltid stå färdiga att i första ögonblicket öf-
verspringa gränserna för disciplin och kon-
venans?
Då Khwalinski är i lag med de förnäma
tiger han vanligtvis; med dem som äro honom
underlägsna — och det märks tydligt att
han föraktar dessa — bryter han ej gerna
sina förbindelser; men han antager mot dem
en tvär och passande ton och börjar ofta sam-
talet med följande fras: Se så, min goda
man, nu pratar ni idel dumheter,. Eller:
Min bästa herre, jag ser mig ovilkorligen
nödsakad göra begripligt för er... Eller
också: Ni borde likväl veta till hvem ni
talar,, 0. 8. V.
Isynnerhet är han en skräck för ortens
postmästare och gästgifvare. Han tager ej
emot någon hemma hos sig och lefver i sitt
hus, efter hvad det påstås, som en girigbuk.
Allt detta hindrar likväl ej att han är en
rättskaffens ädling, en tapper militär, en oegen-
nyttig man; så säga åtminstone hans grannar
om honom. Det finns knappt någon mer än
guvernementets prokurator som understår sig
att småle di man 1 hans närvaro talar om
Khwalinskis solida och utmärkta egenskaper;
men man vet ju att afunden alltid är
framme.
Jag tror mig redan hafva ordat nog om
min hedervärde granne till höger och anhål-
ler nu att få presentera för läsaren den andre
hedervärde ädlingen, min granne till venster,
Mardari Apollonytsch Stegonoff har ingen
eller föga likhet med Khwalinski. Gud vet
om den förre någonsin varit i tjenst, och al.
drig har kan väl gällt för att vara hvad man
kallar vacker karl. Mardari Apollonytsch är
en liten trindlagd, flintskallig gubbe, med
klufven haka, små slappa händer och utstås