i regeringsformen uttryckligen sanktioneradt
och fick i 1723 års riksdagsordning till sin
handläggning bänvista konungens sekreta pro-
positioner om utrikes ärenden, om siatsver-
ket, om försvarsverket och om bankoverket,
jemte de ärenden Riksens Ständer dit remitte-
rade. Bönderna fordrade den 8 Febr. 1720
tillträde också i detta utskott, men häri ville
man ej villfara dem. Man var dock förlägen
om skäl för afslaget. Erkebiskopen hittade
på, att man kunde säga dem, att största de-
len, som i sekretautskottet förekommer, är
på främmande språk, som de ej förstås. Bön-
derna gåfvo för ögonblicket efter, med förbe-
håll att före riksdagens slut få svar på sin
inlaga. Men ej heller då hade de bättre lycka.
Väl visade borgrarne någon benägenhet att i
hushållsmål bevilja bönderna säte och stämma
i sekreta utskottet. Men denna benägenhet
blef ej långvarig. Borgrarne förenade sig slut-
ligen med adel och prester i fullständigt af-
slag å petitionen. Bönderna inlemnade en
skriftlig reservation. Vid följande riksdag,
nemligen 1723, yrkade bönderna tre gånger
sin rätt till säte och stämma i sekretautskot-
tet. Men ehuru de i särskilda frågor adjun-
gerades (7), blef rättigheten till deltagande i
utskottets öfverläggningar och beslut dem just
vid denna riksdag formligen frånkänd genom
den då antagna riksdagsordningen. Från det
utskott, som uppsatte förslag till lediga riks-
rådsembetens återbesättande, voro de redan
genom regeringsformerna 1719 och 1720 ute-
slutna. Och 1723 ville adeln till och med
utesluta dem från det utskott som granskade
rådsprotokollerna. Från detta förslag afstod
man dock på Olof Gyllenborgs föreställning.
Här sökte man för dessa motgångar trösta
bönderna genom tillåtelsen för kronohemmans-
åboer, dels att skatteköpa hemmanen efter
mätismannaordom, med befrielse från skyl-
digheten att betala så mycket som bjöds af
en annan, hvilken på hemmanets odling och
förbättring ej användt något arbete, dels att,
när helst de till vinnande af förmedling ville
bekosta hemmanens refning och undersökning,
erhålla sådan. Men då icke heller envålds-
konungarne varit likgiltiga för skattdragarnes
bestånd, och då Carl XII dels förunnat kro-
noåboer i allmänhet företrädesrätt till hemma-
nens skatteköp (8), dels gifvit den skattskyl-
diga allmogen utsigt till en temligen fördel-
aktig skattereglering, så vidt den utan rubb-
ning af militieindelningen var möjlig, ansågo
sig bönderna genom nämda förmåner visser-
ligen ej godtgjorda för förlusten af allt infly-
tande på sjelfva regeringen och för utsigten
att två stånd i sekretautskottet nu kunde af-
göra fosterlandets vigtigaste angelägenheter.
Sitt missnöje uttryckte de ej blott i före-
nämde framställningar, utan jemväl i yrkan-
den om en utvidgad konungamakt både vid
1720 och 1723 årens riksdagar, och i tal-
mannen: yttrande vid granskningen af först-
nämda års riksdagsbeslut: J talen så myc-
ket om suveränitetens afskaffande och sätten
så högt straff på den som söker densamma
införa. Men jeg fruktar, nu är så vida kom-
met, att gromliga stånd vilja bringa sig till
större suveränitet än någon af våra förra
konungar egt,. Under en konung med mer
anseende än Fredrik hade en sådan sinnesg-
stämuiag bland allmogen kunnat blifva våd-
lig. Den hade då kunnat finna genklang hos
en minoritet i andra stånd och begagnas till
vådliga företag. Nu förde den icke till nå-
gon för det nya regeringssättet vådlig följd.
Man lärde hvad bondeståndets renhet var god
för. Den andra af de omtalade ståndstvister-
na, eller den om adliga privilegierna, väckte
allmännare oro.
Adeln lyckades att den 26 Maj 1719 er-
hålla nya privilegier i följd af presternas tvekan
att med borgrarne förena sig i yrkandet att få
del af förslaget innan det af drottningen god-
kändes. Denna tvekan hade sin grund i fruk-
tan för svårigheter från adelns sida mot de
privilegier presteståndet just vid samma tid
sökte. Men så snart presterna fingo veta att
adliga privilegierna redan blifvit stadfästade,
förenade de sig med borgrarne om en anhål-
lan hos drottningen, att privilegiifrågorna i
allmänhet skulle få hvila till nästa riksdag,
då begge stånden förbehöllo sig att få göra
påminnelser mot adliga privilegierna. Denna
anhållan hade för ögonblicket icke någon an-
nan följd, än att presternas redan godkända
privilegier ej stådfästades.
Men tvisten upptogs vid följande riksdag
ånyo, och blef så hotande, att Horn, för att
afbryta den, genom adeln förmådde konungen
att utan de öfriga ståndens hörande låta af-
blåsa riksdagen.
För öfrigt blef stridens resultat denna gång
beslutet, att ej några privilegier för ett stånd
skulle gifvas utan samtliga ståndens vetskap
och gjorde påminnelser, samt att 1719 års
privilegier skulle tills vidare blifva hvilande,
och konungens stadfästelse på adelns af Gu-
staf Adolf och Kristina erhållna privilegier.
Stadfästelsen mötte väl någon svårighet.
Konungen hemställde nemligen om ej, i öf-
verensstämmelse med hans försäkran, de öf-
riga stånden borde öfver adelns begäran om
denna stadfästelse höras. Men den annars
visst ej för konungamakten gynnsamt stämda
adelns deputerade undanröjde denna svårighet
(7) När det skedde, ändrades benämningen sekreta-
utskottet till stora sekreta deputationen.
(8) Johan III gaf 1582 äboerna uteslutande rätt till
bördsrättsköp. Men till de under Gustaf Adolfs
tid började skatteköpen hade de före 1701 ej en
gäng företrädesrätt.