med svarta ögon, frisk hy och nästan man-
liga mustascher. På hvardagarne går hon
klädd i stärkta klädningar; på söndagarne
ökar hon toiletten med lösärmar af musslin.
Wiatschesloff Illarionowitsch har en ståtlig
anblick, isynnerhet vid ceremoniella middagar
hos traktens ädlingar, som gifvas till ära för
guvernörer och andra betydande personer; vid
ylika tillfällen kan han sägas vara i sitt
rätta element. Man placerar honom, om icke
just till höger om den förste embetsmannen,
åtminstone i bans närhet. I början af målti-
den vet han att bibehålla en viss värdighet;
i det han lutar sig tillbaka mot stolskarmen;
smyger han en sned blick på bordsgästernas
guldbroderade kragar. Men när banketten
börjar lida till slut, då blir han upprymd,
han småler åt alla sidor (förut har han små-
lett blott åt guvernören) och går ibland ända
derhän att föreslå sin favoritskål för det täcka
könet, vår planets prydnad !l
General Khwalinski gör ännu en ganska god
figur vid alla högtidliga ceremonier, offent-
liga examina, adliga sammankomster, all-
männa expositioner. Vid utgångarne från alla
sådana ställen, der) han måste vänta på sin
vagn, göra Wiatschesloff Illarionowitschs do-
mestiker hvarken stora åtbörder eller skrika
de högt; i det de bana sig väg genom hopen
och ropa fram vagnen, säga de blott helt be-
skedligt: Förlåt... var god och lemna plats
åt general Khwalinski; eller också: Der kom-
mer general Khwalinskis ekipage.
Ekipage!... Det är väl sannt att Khwa-
linskis vagn är af gammalmodig form; det
är sannt att hans lakejers livr är utslitet
(jag anser öfverflödigt säga att det är af grått
kläde med röda passepoiler); äfven hästarne
äro gamla och styfbenta; men Wiatschesloff
är nog fåfäng att sätta värde på en öfver-
drifven elegans, och han innehar en rang,
i hvilken man, med minsta aktning för sig
sjelf, ej nedlåter sig till att slå dunster i ögo-
nen på någon.
Khwalinski är ej talare, åtminstone har han
hittills ej varit i tillfälle att utveckla någon