get och slå den ryska armå som understö
jer fästningen för att slutligen taga densam-
ma, som i åtta månader trotsat oss.
LITTERATUR.
Sverges politiska historia från konung Carl XII:s
död till statshvälfningen 1772, af Carl Gu-
staf Malmström. Första delen. Stockhom,
hos L. J. Hjerta, 1855. vur och 360 si-
dor i liten 8:o. Pris 2 rdr 16 sk. banko.
(Slut från onsdagsbl.)
Träffande anmärker hr M. att den enkla
utvägen till enhets åstadkommande i en sty-
relse, der den saknas, som består deri att de
medlemmar af styrelsen som befinna sig i strid
med representationen, frivilligt draga sig till-
baka, något som de med heder kunna göra,
vid denna tid knappt var känd i England,
och i Sverge förmodligen icke fallit någon
statsman in. Riksråden betraktades,, fort-
far han, icke såsom de förnämsta sakförarne
för vissa politiska åsigter, utan blott såsom
höga embetsmän, och deras värdighet såsom
en väl förvärfvad egendom, som de icke ens
om de af ålder och sjuklighet vore orkeslösa
behöfde frivilligt afträda, utan endast genom
dom kunde förlora. Häraf följer, att man vid
hvarje betydligare meningsskiljaktighet mellan
rådet och ständerna antingen måste låta en
sådan tvedrägt fortfara till men för styrelsens
anseende och kraft, eller ock straffa en olika
öfvertygelse såsom ett brott. Då man sällan
tvekade att välja den sednare utvägen, följde
att hvarje -partibvälfning under frihetstiden
stegrade den inbördes förbittringen, emedan
det underlägsna partiet betraktade sitt fall,
icke såsom en följd af en förändring i all-
männa tänkesättet, utan såsora en verkan af
sina segrande fienders orättvisa förföljelse-
anda.. Och man kan tillägga, att denna för-
vexling af offentlig rätt och privaträtt med
dess följder ej var den enda som ådrog det
1719—1723 skapade regeringssättet folkets
ovilja och förakt. Likasom riksrådsvärdig-
heten betraktades såsom innehafvarens väl-
förvärfvade egendom, ansågs ock lagstiftande
makten för de i besittning deraf komna släg-
ters och stånds, ja, konseqvent nog, för de
deraf i besittning komna individers, välför-
värfvade egendom, som i främsta rummet till
deras egen fördel begagnades. Och derföre
hotades detta regeringssätt redan i sina första
år af faran att faila genom ståndstvister, Och
derföre föll det när ståndstvister och enskild
egennytta förenade sig med partitvister att
skaka det. De ståndstvister, som i det nya
regeringssättets början hotade dess bestånd,
angingo bondeståndets deltagande i riksdags-
ärendena samt adliga privilegierna. Begge
dessa tvister egnar hr M. en förtjent upp-
märksamhet, och då de för svenska stånds-
väsendet äro synnerligen karakteristiska, hop-
pas vi att en med ledning af hr M:s fram-
ställning lemnad kort öfversigt af begge icke
skall förefalla våra läsare tröttande.
Det var endast utomordentliga fall som
föranledde böndernas tillkallande till 14:de
och 15:de århundradenas herredagar. Endast
i utomordentliga fall släpptes de äfven i 17:de
århundradet in i ömtåligare öfverläggningar.
Och vid 1719 ärs riksdag yttrade Conrad Rib-
bing oförtäckt, att bönderna i politiska och
ekonomiska angelägenheter ej borde hafva
något votum. I öfverensstämmelse med denna
åsigt blefvo de då ock uteslutna från alla ut-
skott, följaktligen från allt deltagande i ären-
denas beredning. Det var naturligt att de
ej dermed skulle åtnöjas. De hotade attresa
hem; och regeringen hemförlofvade verkligen
två tredjedelar af ståndet och qvarhöll blott
den öfriga tredjedelen för att underteckna riks-
dagsbeslutet. Vid riksdagens slut tackade de
borgrarne för det biträde de vid denna riksdag
haft af borgareståndet och utbådo sig det-
samma äfven för nästa riksdag; men presterna
tackade de blott för det de varit här, förbe-
hållande sig att vid nästa riksdag få tala på
hvad dem nu blifvit pålagdt och de denna
gang förgätit (6). Vid följande riksdag, eller
en af år 1720, lär man funnit betänkligt att
så fullkomligt som vid den förra utestänga
bönderna från utskotten. De erhöllo derföre
lats i några. Men i riksdagsärendenas hem-
ga och egentliga verkstad ville man dock
ej insläppa dem. Denna var och blef under
hela tidehvarfvet sekretautskottet. Första gån-
gen bildadt år 1627 och af Carl XI användt
så väl för inrikes som utrikes ärendens hand-
läggning och såsom riksdagarnas egentliga
ledare i de vigtigare frågor, der det ej sjelft
egde besluta, tillsattes detta utskott äfven
1719, blef emot Olof Gyllenborgs råd år 1720
(6) Erkebiskopen försäkrade, att presterna haft om
bönderna lika ömhet som om -sig sjelfva (!)