slntet rörande ståthållareskapets afskaffande, gjorda motionen om upprättande af ett nytt statsministersembete i Norge, med hvilket skulle vara förenadt presidium och chsfskapet för-regeringen i Christiania och hela för: valfningen. Denna motion synes 03s innefatta ett tydligt erkännande deraf ait ståthållareembetet är både nyttigt och nödvändigt, samt att ändamålet med. densamma icke är något annat än att, på samma gång ståthållareembetet afskaffas, återupplifva det under ett annat namn uti det nya statsministersembetet, med den skilnaden blott att detta sednare icke kunde af någon svensk beklädas. Förslaget att afskaffa riksståthållareembetet, ehuru till skenet utaf en vidsträcktare onifattning, inskränker sig således i sjelfva verket endast till att borttaga rättigheten för svenskar att möjligen kunna till denna värdighet af konungefi utnämnas. Det är följaktbgen också blott om denna fråga det nu återstår att yttra 028. Att en svensk ställes såsom Norges högste embetsman i spetsen för landets regering och hela förvaltaing, utan närmare kännedom om landets lagar, inrättningar och förbållanden samt folkets seder, lynne och ekonomiska och moraliska tillstånd, och ändtligea utsa att hafva en på personlig erfarenhet grundad bekantskap med den embetsmannepersonel, öfver hvars tillgöranden och befordringar han skall utöfva högsta tillsynen, är onekligen en anomali. Om också ett sådant val någon gång kan slå väl ut, så blifva dess olägenheter all tid oundvikliga, helst som en svensk kan i allmänhet förutsättas högst sällan stanna så länge på riksståthållareplatsen qvar att han kan hinna i någon mån tillräckligt initiera sig uti Norges egna förhållanden och bortlägga de föreställningssätt och fördomar dem han omedvetet ifrån Sverge har medfört. Allt detta är så klart och oförnekligt, att ingen billigtvis bör förtänka norrmännen, om de önska ifrågavarande grundlagastadgands afskaf fadt, helst då de tillika ifrån Piatens tid hafva en sorglig erfarenhet utaf huruledes en konung med machiavellistisk politik kan för sina hersklystna, egoistiska syften begagna en svensk på riksstäthållareplatsen. Utan ait ens taga 1 beräkaing det för nationalfåfängan rättmätigt sårande deri att norska konungens person skall i Norge representeras, icke af en norrman, utan af en svensk, och denne ilandets styrelse och förvaltning utöfva högsta chefskapet, kan man följaktligen icke utan stor orättvisa klandra, att norrmännen lifligt önska en förändrieg i detta förhållande. De tänkesätt vi härom yttrade förlidet år, då frågan hade vid storthinget förevarit, bibehålla vi derföre fullkomligt oförändrade. Men om det formella af saken hado vi då ingen anledning att yttra oss. Härom hafva vi nu i det föregående utförligt framställt vår tanke. Då stadgandet om riksståthållareembetets möjliga beklädande af en svensk är af unioaell beskaffenhet och fördragsnatur, så kunna vi alldeles icke frångå vår yttrade öfvertygelse, att ifrågavarande förändring af norska grundlagen, likasom af andra uti riksakten ej upptagna grundlagsföreskrifter, hvilka ega samms egen skaper, ovilkorligen erfordrar äfven svenska regeringens samtycke. Detta tro vi också gerna böra; meddelas, ehuru med ett förbehåll; alldeles på samma sätt som nu mera norrmännen sjelfva, på samma gång de beslutat riksstätbå!lareembetets afskaffande, likväl föreslagit något som skall ersätta och bibehålla det nyttiga deruti, nemligen inrättningen af ett särskild statsministerssmbete i Norge, åt hyi!ket presidiet i norska regeringen, högsta chefskapet öfver landets förvaltning och representationen af konungens perzon skulle uppdragaz. Att vi anse ett förbehåll å Sverges sida pyttigt och nödvändigt, har sin grund i vår öfvertygelse om den stora nyttan för båda folken af stadgandet i 33 g N. G. och 5 R. A., att alla ärenden som angå båda rikena skola i gemensamt svenskt-norskt eller norsktsvenskt statsråd afgörasa, hvarföre vi ej heller anse Sverge böra medgifva, hvarken att norrmännen formligen utstryka detta stadgande utur fördrsger, eller, genom en sofistisk ioterpretation som på krokvägar leder till samma mål, betrakta och in praxi behandla det såsom utstruket. Detta stadgande innehåller det väsentligaste, ochi fredstider nästan enda, föreningsbandet emellan rikena; det bjuder ovilkorligen att alla ärender som angå begge rikena skola gemensamt afgöras; det är så generelt att det icke medgilfver något undantag, och det måste således i t:llämpningen ärligt 1öljas lika generelt och utan restriktioner, så framt både fördragens mening och uttryckliga bokstaf icke skola sättas å sido och trampas usder fötterna. Vi hafva äfven under em lång följd af år haf: allt för många tillfällen att erfara och se, ej blott huru många ledsamma obekagligheter och retsamma kollisioner, utan äfven huru många ekonomiska olägenheter och verkliga skador och förluster. för begge folken I uppstått just deraf att dettas stadgande lemrats in praxi allt mer och mer otillämpadt och åsidosatt, för att icke allvarliger I påyrka att unionsfördraget uti denna punkt hädanefter bättre följes och iakttages. Det åberopade stadgandet i 38 Norges grundlag och 5 riksakten, som utan undantag bjuder att ärenden som angå begge rikena I skola afgöras i gemensamt statsråd, föreskrifver tillika att före afgörandet norska regerinens i Christinia betänkande öiver dem skall inhemtas, derest tiden sådant medgifver. Sål riktig och sakenlig sistnämde föreskrift är, så medförer den likväl en stor olägenhet, bemligen den, att, fastän ärendet hvaröfver