gen skrockade, de bröstsvaga kalkonerna voro
nog oförsigtiga att ständigt utbyta sina bull-
rande läten; på trappan till en liten svartak-
tig och maskstungen byggning (jag trodde
att det var ett badhus) satt en groflemmad
gosse och sjöng, ackompanjerande sig med
den ryska cittran, en visa, som börjar så här:
Till ödemarken jag drager hän,
Långt, långt från den herrliga strand.
Min värd, den lille undergättzige mannen,
inträdde nu åter i rummet och sade i för-
bindlig ton: Se här, min herre, ert tå.
Den unge mannen i grå nankinsrocken, har
som var anställd i tjenst, slog upp ett gam-
malt spelbord, utbredde öfver detsamma en
blå duk, satte teköket derpå och framsatte
sedan en tekanna, ett glas på ett sprucket
tefat och en gräddkanna; han framtog äfven
ett band, hvarpå voro uppträdda små boek-
hoffska kringlor, hårda som sten. Min värd
gick ut; jag frågade kontoristen om denne
man var intendenten, godsets förvaltare.
Nej, visst icke, min herre; det var förste
kassörea, han har nyligen blifvit kontors-
chef.,
Ni har då ingen intendent här?s
Ingen intendent, men vi ha en burgmister
vid namn Micaölo Wikoloff.s
Det finns således ändå en förvaltare ?
En förvaltare? Ja visst. Carl Carlytsch
Lindamandal, ehuruväl det i sjelfva verket ej
är han som förvaltar; han förvaltar alls in-
genting.
Hvem är då den styrande hos er?
Det är barynian F) sjelf.
Aha, är det på det viset? .. Och det är
många anställde på ert kontor?
Vi äro sex, svarade den grå nankinsroc-
ken efter ett ögonblicks eftersinnande.
) Godsegarinnan,