gen skrockade, de bröstsvaga kalkonerna voro nog oförsigtiga att ständigt utbyta sina bullrande läten; på trappan till en liten svartaktig och maskstungen byggning (jag trodde att det var ett badhus) satt en groflemmad gosse och sjöng, ackompanjerande sig med den ryska cittran, en visa, som börjar så här: Till ödemarken jag drager hän, Långt, långt från den herrliga strand. Min värd, den lille undergättzige mannen, inträdde nu åter i rummet och sade i förbindlig ton: Se här, min herre, ert tå. Den unge mannen i grå nankinsrocken, har som var anställd i tjenst, slog upp ett gammalt spelbord, utbredde öfver detsamma en blå duk, satte teköket derpå och framsatte sedan en tekanna, ett glas på ett sprucket tefat och en gräddkanna; han framtog äfven ett band, hvarpå voro uppträdda små boekhoffska kringlor, hårda som sten. Min värd gick ut; jag frågade kontoristen om denne man var intendenten, godsets förvaltare. Nej, visst icke, min herre; det var förste kassörea, han har nyligen blifvit kontorschef., Ni har då ingen intendent här?s Ingen intendent, men vi ha en burgmister vid namn Micaölo Wikoloff.s Det finns således ändå en förvaltare ? En förvaltare? Ja visst. Carl Carlytsch Lindamandal, ehuruväl det i sjelfva verket ej är han som förvaltar; han förvaltar alls ingenting. Hvem är då den styrande hos er? Det är barynian F) sjelf. Aha, är det på det viset? .. Och det är många anställde på ert kontor? Vi äro sex, svarade den grå nankinsrocken efter ett ögonblicks eftersinnande. ) Godsegarinnan,