att förflytta sig i rymden med en hastighet, som åtminstone icke understiger ljusets, med andra ord, att den etheriskt organiserade lefvande anden kan begaghar ett oorganiskt naturting eller naturkraft, sådan som ljuset, i samma syfte och med samma framgäng i stort, som den grofsinnligt organiserade begagnar luften, elden och vattnet säsom fortskaffningsmedel i smätt. En färd med solstrålen på etherhafvet är under sådan förutsättning på intet sätt mera underbar, än vid oändligt ringare tillgängar en segling med luftens eller ängans tillbjelp öfver den lilla pl, som jordinvänaren oegentligt nog kallar verldshafvet. Vi kunna numera i all beqvämlighet äskäda en segling öfver det egentliga verldshafvet. Astronomiens långvariga och ansträngda bemödanden, att fiona om också blott en enda fixstjernas parallax, bar genom sin slutliga framgång beredt oss tillfälle att. njuta af ett så upphöjdt skädespel. Uader bemödandet att fiana parallaxen fann man icke blowt denna, utan änvnu mycket mer, och detta vilja vi nu i korthet framställa, efter att bafva förutskickat nägra nödvändiga förberedande upplysningar.. Den sluttillämpning, som följer efter öfversigten af astralsystemet och som synes oss nog knapphändig och oklar, då så väl inledningen som artikelns rubrik häntyda derpå att en framställning skall ges om förhållandet mellan den traditionella skapelsehistorien och naturvetenskapen, är af följande innehåll: Der en stjarna af högre ordning finnes i fysisk förening med ett fint stjerndamm, inbäddad liksom i en hög af guldsand, der är högst sannolikt den större stjernan en centralsol i ett partialsystera af idel små solar, hvilka på ringa afstånd från hvarandra kretsa omkring den mycket stora centralstjernan. Och af sådana partialsystemer, inom hvilka ifrån tusen eller tiotusen solar sprider sig en evig dag, finnes det en stor mängd i de öfre rummen af värt astralsystem, i vintergatans yttre riogar. Hvilken kontrast emellan ett sådant system af små och tätt sammanträngdsa solar och de enstaka stora solmassor, hvilka i likhet med vår egen sol äro glest utplanterade i en vidsträckt öckenrymd, omgifna af planeter, som i tillväxande afstånd fullända sin ensliga bana inom ett otrymme, måhända lika stort som det, der på andra ställen tusentals smärre solar äro samlade. Ölvergången från det förra till det sednare slaget af partial systemer utgöres af de tvåeller flerdubbelt sammansatta solarne, hvilka säkerligen måste tänkas i förhållande till mörka verldskroppar, som bada sig i dessa parade solars färgrika strålglans. Deremot är det högst sannolikt, att inga mörka himmelskroppar förekomma blanda1e med de hopträngda solarne i vintergatans stjernflockar. Skulle man våga en gissning om det ömsesidiga företrädet mellan dessa trenne olika slag af partialsystemer, så yttra vi den förmodan, att de isolerade solarnes systemer stå tillbaka för de parvis grupperade, och dessa äter för de tätt bopträngda solflockarne. I det första slaget dela mörker och ljus herraväldet med hvarandra i ömsesidig skarp motsättning, i det andra äro mörker och ljus harmoniskt blandade i färgernas rika prakt, i dettredje är det rena ljuset herrskande utan all vexling af skuggor och dagrar. Här är empyren, de högsta andarnes boning, der morgonstjernorma tillsammans uppföra chordansar, och enpglar från det ena strälklo tet till det andra svara hvarandra i vexelsång, prisande Gud för allt det sköna, som är hos dem, all ramest derföre, att de lägre verldarnes invånare icke heller äro derifrån uteslutne. I hvarje sol är dock till slut en engel, ehorföraren för ett samfund af sälla väsenden, frie från materiens bojor, ehvad de förut burit dem eller icke. Det är blott de mörka verldskloten, på hvilka tillvarelsen torde vara bunden vid materiella vilkor, men allraminst på de angenäma klot, som hafva solar till sina betjenare, och allramest på de planetariska verldskroppar som, höljda i täcken af vattenblandad luft, beskrifva sinx vida banör omkring en ensam sol i afskilda öcknar af den djupa rymden. Man bar frägat, om nägot af de mörka kloten är ett dödsrike, ett bemvist för osälla andar, och tanken har dervid företrädesvis fästat sig vid månarne; dock bar man äfven talat om planeten Jupiters stormöcknar såsom rätt passande för en helvetisk bostad. En Japitersinvänare, förflyttad till jorden, skulle dock mihända snart nog finna sig befogad att förlägga helvetet på jorden, icke så mycket för dess fysiska brister, som för dess invånares mindre geia moraliska beskaffenhet, sedan han förnummit, huru menniskornas hela diktan och traktan går ut på att genom kränkningar och oförrätter af alls slag förbittra lifvet för hvarandra och så mycket i deras förmåga står göra ett belvete af den bostad, som för helt andra ändamål var dem af Skaparen anvisad. TIonan jordens invänara nyfiket spana efter belveten på fråmmande verldsklot, borde de först och framför allt vara betänkte på att undanrödja det helv-te, midt uti hvilket de sjelfve befinna sig. Det är möjligt att verldar finnas som äro sämre än denna, likasom det Ar visst, att det gifves tusen sinom tusen som äro ojemförligt bsttre. Men en verld, som vore sämre än vår jord, kunde icke gerna betraktas annorlunda än som ett fängelse, ett tukthus. Om detta förläsges på Satorni månar eller på jordens måne eller annorstädes, kan vara temligen likgiltigt. :et är oss nog att veta, att evangelium är predikadt äfven för de döda, för andarne i fängelset, som fordom icke trodde; att säledes en förflyttning är möjlig från en sämre boni-gsplats till en bättre, så vida icke den sämre behagar bättre; ty liksom afgrundens andar skulle finna sig besvärade af det ljus som strälar från mängtosende solar i den höga empyrån, så är dt äfren tinkbart, att ändliga väsen af menniskors natur kunna finnas, som mera älska mörkret än ljuset och som derföra få stanna qvar i sitt sjelfealda mörker. Men vi vilja anropa himlaljusens Fader, att ban städse måtte behålla vär andes öga öppet för hans makts och godhets under när och fjerran iskapelsens mätliga rum, såsom vi ock förvisso tro, att ban ej i värt väsens innersta skulle hafva nedlagt denna djupa längtan, som drager oss från den mörka jorden till de vänliga Jjusen i den blåa skyn, om det ej vora i bana kärleks råd beslutadt, att denna längtan en gäng ska!l blifva tillfredsställd vida utöfver allt hvad vi förmå begära eller tänka. Han skulle ej hafva tillåtit oss att med vår blick intränga i de vnderfalla regisnerna af hans berrliga skapelse, om det vore hans vilja att för evigt förmena oss det närmare tillträdet sill de boningar, med hvilkas skönbet han redan bär tjusar vår yttre syn. Icke har han så präktigt smye kat de otaliga salarne i verldspalatset, ett de skulle stå der till en tom ståt, obesökta, sedda blott på afstånd. Han kan icke hafva velat slösa på den medvetsläsa byggnaden en omsorg, som ej skulle motsvarås af en ännu vida större för de väsenden, som åra skapade efter hans bild och utrustade med förmåga att fatta hans verk och fröjda sig utan återvändo i deras Äskädning.s RÄTTEGÅNGSoca POLISSAKER. Skomakaregesällen Carl Erik Qvick, hvilken efter sin hitflyttning från Huddinge socken antagit namnet Blomqvist, har i går e. m. med en pistol