att förflytta sig i rymden med en hastighet, som åt-
minstone icke understiger ljusets, med andra ord, att
den etheriskt organiserade lefvande anden kan be-
gaghar ett oorganiskt naturting eller naturkraft, så-
dan som ljuset, i samma syfte och med samma fram-
gäng i stort, som den grofsinnligt organiserade be-
gagnar luften, elden och vattnet säsom fortskaffnings-
medel i smätt. En färd med solstrålen på etherhaf-
vet är under sådan förutsättning på intet sätt mera
underbar, än vid oändligt ringare tillgängar en seg-
ling med luftens eller ängans tillbjelp öfver den lilla
pl, som jordinvänaren oegentligt nog kallar verlds-
hafvet. Vi kunna numera i all beqvämlighet äskäda
en segling öfver det egentliga verldshafvet. Astro-
nomiens långvariga och ansträngda bemödanden, att
fiona om också blott en enda fixstjernas parallax,
bar genom sin slutliga framgång beredt oss tillfälle
att. njuta af ett så upphöjdt skädespel. Uader bemö-
dandet att fiana parallaxen fann man icke blowt denna,
utan änvnu mycket mer, och detta vilja vi nu i kort-
het framställa, efter att bafva förutskickat nägra
nödvändiga förberedande upplysningar..
Den sluttillämpning, som följer efter öfver-
sigten af astralsystemet och som synes oss
nog knapphändig och oklar, då så väl inled-
ningen som artikelns rubrik häntyda derpå
att en framställning skall ges om förhållan-
det mellan den traditionella skapelsehistorien
och naturvetenskapen, är af följande innehåll:
Der en stjarna af högre ordning finnes i fysisk
förening med ett fint stjerndamm, inbäddad liksom i
en hög af guldsand, der är högst sannolikt den större
stjernan en centralsol i ett partialsystera af idel små
solar, hvilka på ringa afstånd från hvarandra kretsa
omkring den mycket stora centralstjernan. Och af
sådana partialsystemer, inom hvilka ifrån tusen eller
tiotusen solar sprider sig en evig dag, finnes det en
stor mängd i de öfre rummen af värt astralsystem,
i vintergatans yttre riogar. Hvilken kontrast emel-
lan ett sådant system af små och tätt sammanträngdsa
solar och de enstaka stora solmassor, hvilka i likhet
med vår egen sol äro glest utplanterade i en vid-
sträckt öckenrymd, omgifna af planeter, som i till-
växande afstånd fullända sin ensliga bana inom ett
otrymme, måhända lika stort som det, der på andra
ställen tusentals smärre solar äro samlade. Ölvergån-
gen från det förra till det sednare slaget af partial
systemer utgöres af de två- eller flerdubbelt samman-
satta solarne, hvilka säkerligen måste tänkas i för-
hållande till mörka verldskroppar, som bada sig i
dessa parade solars färgrika strålglans. Deremot är
det högst sannolikt, att inga mörka himmelskroppar
förekomma blanda1e med de hopträngda solarne i
vintergatans stjernflockar. Skulle man våga en giss-
ning om det ömsesidiga företrädet mellan dessa trenne
olika slag af partialsystemer, så yttra vi den förmo-
dan, att de isolerade solarnes systemer stå tillbaka
för de parvis grupperade, och dessa äter för de tätt
bopträngda solflockarne. I det första slaget dela mör-
ker och ljus herraväldet med hvarandra i ömsesidig
skarp motsättning, i det andra äro mörker och ljus
harmoniskt blandade i färgernas rika prakt, i dettre-
dje är det rena ljuset herrskande utan all vexling af
skuggor och dagrar. Här är empyren, de högsta
andarnes boning, der morgonstjernorma tillsammans
uppföra chordansar, och enpglar från det ena strälklo
tet till det andra svara hvarandra i vexelsång, pri-
sande Gud för allt det sköna, som är hos dem, all
ramest derföre, att de lägre verldarnes invånare icke
heller äro derifrån uteslutne. I hvarje sol är dock
till slut en engel, ehorföraren för ett samfund af sälla
väsenden, frie från materiens bojor, ehvad de förut
burit dem eller icke. Det är blott de mörka verlds-
kloten, på hvilka tillvarelsen torde vara bunden vid
materiella vilkor, men allraminst på de angenäma
klot, som hafva solar till sina betjenare, och allra-
mest på de planetariska verldskroppar som, höljda i
täcken af vattenblandad luft, beskrifva sinx vida ba-
nör omkring en ensam sol i afskilda öcknar af den
djupa rymden.
Man bar frägat, om nägot af de mörka kloten är
ett dödsrike, ett bemvist för osälla andar, och tanken
har dervid företrädesvis fästat sig vid månarne; dock
bar man äfven talat om planeten Jupiters stormöcknar
såsom rätt passande för en helvetisk bostad. En Ja-
pitersinvänare, förflyttad till jorden, skulle dock mi-
hända snart nog finna sig befogad att förlägga hel-
vetet på jorden, icke så mycket för dess fysiska bri-
ster, som för dess invånares mindre geia moraliska
beskaffenhet, sedan han förnummit, huru menniskor-
nas hela diktan och traktan går ut på att genom
kränkningar och oförrätter af alls slag förbittra lifvet
för hvarandra och så mycket i deras förmåga står
göra ett belvete af den bostad, som för helt andra
ändamål var dem af Skaparen anvisad. TIonan jor-
dens invänara nyfiket spana efter belveten på fråm-
mande verldsklot, borde de först och framför allt vara
betänkte på att undanrödja det helv-te, midt uti
hvilket de sjelfve befinna sig. Det är möjligt att
verldar finnas som äro sämre än denna, likasom det
Ar visst, att det gifves tusen sinom tusen som äro
ojemförligt bsttre. Men en verld, som vore sämre än
vår jord, kunde icke gerna betraktas annorlunda än
som ett fängelse, ett tukthus. Om detta förläsges
på Satorni månar eller på jordens måne eller annor-
städes, kan vara temligen likgiltigt. :et är oss nog
att veta, att evangelium är predikadt äfven för de
döda, för andarne i fängelset, som fordom icke trodde;
att säledes en förflyttning är möjlig från en sämre
boni-gsplats till en bättre, så vida icke den sämre
behagar bättre; ty liksom afgrundens andar skulle
finna sig besvärade af det ljus som strälar från mäng-
tosende solar i den höga empyrån, så är dt äfren
tinkbart, att ändliga väsen af menniskors natur kunna
finnas, som mera älska mörkret än ljuset och som
derföra få stanna qvar i sitt sjelfealda mörker.
Men vi vilja anropa himlaljusens Fader, att ban
städse måtte behålla vär andes öga öppet för hans
makts och godhets under när och fjerran iskapelsens
mätliga rum, såsom vi ock förvisso tro, att ban ej i
värt väsens innersta skulle hafva nedlagt denna djupa
längtan, som drager oss från den mörka jorden till
de vänliga Jjusen i den blåa skyn, om det ej vora i
bana kärleks råd beslutadt, att denna längtan en gäng
ska!l blifva tillfredsställd vida utöfver allt hvad vi
förmå begära eller tänka. Han skulle ej hafva tillå-
tit oss att med vår blick intränga i de vnderfalla re-
gisnerna af hans berrliga skapelse, om det vore hans
vilja att för evigt förmena oss det närmare tillträdet
sill de boningar, med hvilkas skönbet han redan bär
tjusar vår yttre syn. Icke har han så präktigt smye
kat de otaliga salarne i verldspalatset, ett de skulle
stå der till en tom ståt, obesökta, sedda blott på af-
stånd. Han kan icke hafva velat slösa på den med-
vetsläsa byggnaden en omsorg, som ej skulle motsva-
rås af en ännu vida större för de väsenden, som åra
skapade efter hans bild och utrustade med förmåga
att fatta hans verk och fröjda sig utan återvändo i
deras Äskädning.s
RÄTTEGÅNGS- oca POLISSAKER.
Skomakaregesällen Carl Erik Qvick, hvilken
efter sin hitflyttning från Huddinge socken antagit
namnet Blomqvist, har i går e. m. med en pistol