JE EES SISSANSSS AR ONS AISpenST ES NÄRA SAIT oe TT OR AMA RR taren nämner derefter nebulosorna, stjerntöcknen, de i oändligt fjerran kretsande stjernhimlarne, af hvilka redan den äldre Herschel upptäckt och beskrifvit 2500. Öfverraskandes — yttrar han — vär utvidgningen af den andliga blick gom dessa verldsmassor förskaffa oss. Det, gzom reden föreföll oss som en oändlighet, befinnes nu återigen blott vara en enskild lem af en högre, ännu mera omfattande organism, I hvilka progressioner fortgår det, och hvar är slutet, så vida annars dan allt högre uppstigande kedjan har ett mål eller ett slut? Hvilka ömsesidiga förhållanden är det som förbinda med hvarandra dessa ofantliga verldsöar, af hvilka hvar och en för sig ianefatter millioner af solsystemer? Är slutligen allt, huru vidt det än må räcka, fåstadt vid ett allmänt centrum, och är måhända der — såsom Bode i from hänförelse yttrar sig — ett närmare säte för den öfver allt rådande Försynen? Äfven för den djerfvaste ande bland jordinbyggarne svindlar det, när han vågar till och med blott att tänka dessa frågor — han känner inom sig att deticke i någotjordiskt tungomål, kan gifvas ord, passande för att sådant föremål: han uppgifver försöket att, äfven med ljusstrålens måttstock i hand, vilja öreställa sig rymder och tider, som tyckas bes;otta hans talsystemer, och bekänner att han här står vid gränsen af sitt vetande. Af de resonnementer, till hvilka författaren kommer vid betraktandet af vårt eget astralsystem och vid den lilla obetydliga del deraf som utgör vårt golsystem, meddela vi följande utdrag : Betrakta vi planeterna 1 förhållande till mänarne och solen, hvilken oerhörd fysisk olikhet mellan dessa trenne slag af verldskroppar! Planeterna äro alla med hvarandra likartade, i det de alla äro omgifna med dunsthöljen, eller atmosferer, och likväl råder äfven i detta gemensamma en ganska betydande skiljaktighet, i det de från solen aflägsnare hafva en mångfaldigt tjockare atmotsfer än de till solen närmare, liksom skulle de behöfva en varmare beklädnad än dessa. De 4 undre planeternas ombölje är att betrakta som en lätt sommaridrägt i jemförelse med Jupiters och de bortom honom belägna planeternas tunga och tjocka molntäcke. Att molnen äro värmande, emedan de förhindra värmets utsträlaing i verldsrymden, är en känd sak. De solen närmast liggande planeterna, Mercurius och Venus, hafva en fullkomligt molnfri atmosfer, uti hvilken man blott bos den sednare nägon gång bemärker ett lätt töckenflor, och det endast vid Jjasgränsen, således en daggstänkande dimma vid solens uppoch nedgång. Hoz: Mars är atmosferen deremot fullkomligen lika beskaffad med jordens. Af denna fysiska likhet, som äfven i andra afseenden, t. ex. rotationshastigheten, förefinnes emellan de 4 solnärmaste planeterna, kan man utan svårighet sluta till möjligheten eller snarare till sannolikheten af en med jordens likartad organisk verld, i första rummet på Mars, dernäst äfven på Venus och Mercurius. Vid de stora aflägsna planeterna från och med Jupiter blir denna sannolikhet icke fullt sä afgjord. De länga omloppstiderna och planetaxlarnes ställning, bvilken t. ex hos Uranus är horisontel mot omloppsbanan och säledes förorsakar en 42-ärig dag och sommar i omvexling med en 42-ärig natt och vinter, försvåra betydligt jemförbarheten mellan de organiska varelserna der och på de nedre planeterna. De försvåra den, men tillintetgöra den icke. Ty med all olikhetiöf: riga naturförhällanden qvarstår dock alltid den stora hbufvudsaken af en atmosferisk omgifning. Detta för alla planeterna gemensamma gör det icke blott tänkbart, utan äfven sannolikt, att en organisk verld, usderkastad likartade lifsvilkor, finnes på alla rlaneterna. Deremot bortfaller icke blott sannolikheten, utan äfven tänkbarheten af ettsådant antagande för månen eller månarne (ty alla månar hifva samma natur). De sakna atmosfer. Dec finnes hvarken luft eller vatten. Af naturens riken existerar der blott ett, mineralriket. Huru skulle då der kunna finnas organiska väsen, sädana som endast atmosferomgifna verldsklot kunna underhälla? Ty man vill väl icke antaga den dåraktiga meningen, som någorstädes blifvit yttrad, att månens invänare kunna hafva kroppar af jern, med qvicksilfver i stället för blod i ädrorna., — Vända vi os3 slutligen till solen, så är det af vetenskapen bevisadt, att intet enda organiseradt väsen på hennes yta kan hafva någon den ringaste likhet med något på vår jord. Solens ofantliga tyngdkraft skulle bereda ett lif af odrägliga qvaläthvarje väsende af kroppslig natur. Vid bemödandet att bygga ett hus skulle, för att lägga en qvadersten på den andra, erfordras en muskelkraft, tillräcklig att vältra Ossa på Pelion, och vid en svagare kroppsbyggnad, sädan som jordinvånarnes, skulle blotta försöket att tyfta foten medföra fulikomlig utmattning och vanmakt, ja vore kroppen än väfd af luft, den skulle ändå vara för tung, Vilja vi då tala illa om solen? Tvärtom, vi vilja tala om henne det bästa möjliga. Dagens hfvande stjerna, som sprider ljus och glädje öfverallt omkring sig, kan icke sjelf vara ett vedermödans och jemrens hem. Allt kroppslig arbete är der en absolut omöjlis het, och derföre finnes der icke heller väsen med materiel kroppslighet. Solens invånare, hvilka de än må vara — möjligen hafva do tillbragt sina läroär på jorden eller på Uranus eller anorstädes — skola, ju mindra de åro hämmade at en groft materiel lekamlighets bojor, desto mer vara oförbindrade att i stor skala fullfölja sina studier. Deras egen vidsträckta och undersköaa bostad skall gifva dem ständigt nya anledningar till förtjusning och beundran, och när det böljande ljushafvet öfver dem öppnar sig och sjunker tillbaka nedom horisonten, så hafva ocksä de sin stjernenatt, i hvilken de med sina finare och liksom förandligade sinnen skåda mer och bättre, än vi med vära teleskoper. Deskola icke, såsom vi, förgäfves efterforska, hvad månen och kometeroa hafva för ändamål. Astronomerpa säga, att månens frän jorden bortvända sida är det yppersta observatorium i hela solsystemet. Men nu kan man efter sannolikhetsräkningen hålla millioner mot ett, att det, som så fu lkomligt svarar mot ett visst ändamål, också verkligen uppfyller det. Kan detta nu icke ske genom infödda seleniter, om hvil: kas natur vi icke kuana göra oss nägot slags före. stållning efter oss bekanta analogier, sä mäste det ske genom andra väsenden, som icke äro så bundna vid en viss af tyngdlagen beroende materiel organisationsform, att de ju icke kunna förflytta sig ur ett rum i ett annat af den stora byggnaden, cm och när de så finna för godt. Sä blifver den ethiska verldsbetraktelsen tillfredsställd, utan att man beböfver pätvioga mänen eller kometerna infödingar, som de efter sina fysiska förhällanden icke kunna hafva. Hvrarföre skulle d2t ocksä nödvändigt finnas autochthoner på alia verldsklot? Ett ängsligt och idkeligt upprepande af en och samma inskränkta bestämmelse för hvart och ett af skaparens verk vederlägges just genom den omvexlande mängfald, hvilken vi bemärka redan inom det lilla territorium, som vi kalla solsystomet, och hvarom en utfiygt till andra områden af astralveriden ännu mer skall öfvertyga oss. Ljuset ochelektriciteten bafva en bastighet, som endast öfverträffas af tankens. Antaga vi, att ett tänkande ändligt väsen på en högre tillvarelsegrad, än den materielt sinnliga, har till sitt förfogande en finare etherisk sinoligbet, som förmedlar den omedelbara äskådniogen af tankens föremäl, så säger man uppenbar