JE EES SISSANSSS AR ONS AISpenST ES NÄRA SAIT oe TT OR AMA RR
taren nämner derefter nebulosorna, stjerntöcknen,
de i oändligt fjerran kretsande stjernhimlarne,
af hvilka redan den äldre Herschel upptäckt
och beskrifvit 2500. Öfverraskandes — yt-
trar han — vär utvidgningen af den andliga
blick gom dessa verldsmassor förskaffa oss.
Det, gzom reden föreföll oss som en oändlig-
het, befinnes nu återigen blott vara en enskild
lem af en högre, ännu mera omfattande or-
ganism, I hvilka progressioner fortgår det,
och hvar är slutet, så vida annars dan allt
högre uppstigande kedjan har ett mål eller
ett slut? Hvilka ömsesidiga förhållanden är
det som förbinda med hvarandra dessa ofant-
liga verldsöar, af hvilka hvar och en för sig
ianefatter millioner af solsystemer? Är slut-
ligen allt, huru vidt det än må räcka, fåstadt
vid ett allmänt centrum, och är måhända der
— såsom Bode i from hänförelse yttrar sig —
ett närmare säte för den öfver allt rådande
Försynen? Äfven för den djerfvaste ande bland
jordinbyggarne svindlar det, när han vågar
till och med blott att tänka dessa frågor —
han känner inom sig att deticke i någotjor-
diskt tungomål, kan gifvas ord, passande för
att sådant föremål: han uppgifver försöket att,
äfven med ljusstrålens måttstock i hand, vilja
öreställa sig rymder och tider, som tyckas
bes;otta hans talsystemer, och bekänner att
han här står vid gränsen af sitt vetande.
Af de resonnementer, till hvilka författaren
kommer vid betraktandet af vårt eget astral-
system och vid den lilla obetydliga del deraf
som utgör vårt golsystem, meddela vi följande
utdrag :
Betrakta vi planeterna 1 förhållande till mänarne
och solen, hvilken oerhörd fysisk olikhet mellan dessa
trenne slag af verldskroppar! Planeterna äro alla
med hvarandra likartade, i det de alla äro omgifna
med dunsthöljen, eller atmosferer, och likväl råder
äfven i detta gemensamma en ganska betydande skilj-
aktighet, i det de från solen aflägsnare hafva en
mångfaldigt tjockare atmotsfer än de till solen när-
mare, liksom skulle de behöfva en varmare beklädnad
än dessa. De 4 undre planeternas ombölje är att
betrakta som en lätt sommaridrägt i jemförelse med
Jupiters och de bortom honom belägna planeternas
tunga och tjocka molntäcke. Att molnen äro vär-
mande, emedan de förhindra värmets utsträlaing i
verldsrymden, är en känd sak. De solen närmast
liggande planeterna, Mercurius och Venus, hafva en
fullkomligt molnfri atmosfer, uti hvilken man blott
bos den sednare nägon gång bemärker ett lätt töc-
kenflor, och det endast vid Jjasgränsen, således en
daggstänkande dimma vid solens upp- och nedgång.
Hoz: Mars är atmosferen deremot fullkomligen lika
beskaffad med jordens. Af denna fysiska likhet, som
äfven i andra afseenden, t. ex. rotationshastigheten,
förefinnes emellan de 4 solnärmaste planeterna, kan
man utan svårighet sluta till möjligheten eller sna-
rare till sannolikheten af en med jordens likartad
organisk verld, i första rummet på Mars, dernäst äf-
ven på Venus och Mercurius. Vid de stora af-
lägsna planeterna från och med Jupiter blir denna
sannolikhet icke fullt sä afgjord. De länga omlopps-
tiderna och planetaxlarnes ställning, bvilken t. ex
hos Uranus är horisontel mot omloppsbanan och sä-
ledes förorsakar en 42-ärig dag och sommar i om-
vexling med en 42-ärig natt och vinter, försvåra be-
tydligt jemförbarheten mellan de organiska varelserna
der och på de nedre planeterna. De försvåra den,
men tillintetgöra den icke. Ty med all olikhetiöf:
riga naturförhällanden qvarstår dock alltid den stora
hbufvudsaken af en atmosferisk omgifning. Detta för
alla planeterna gemensamma gör det icke blott tänk-
bart, utan äfven sannolikt, att en organisk verld,
usderkastad likartade lifsvilkor, finnes på alla rla-
neterna. Deremot bortfaller icke blott sannolikhe-
ten, utan äfven tänkbarheten af ettsådant antagande
för månen eller månarne (ty alla månar hifva samma
natur). De sakna atmosfer. Dec finnes hvarken
luft eller vatten. Af naturens riken existerar der
blott ett, mineralriket. Huru skulle då der kunna
finnas organiska väsen, sädana som endast atmosfer-
omgifna verldsklot kunna underhälla? Ty man vill
väl icke antaga den dåraktiga meningen, som någor-
städes blifvit yttrad, att månens invänare kunna hafva
kroppar af jern, med qvicksilfver i stället för blod i
ädrorna., — Vända vi os3 slutligen till solen, så är
det af vetenskapen bevisadt, att intet enda organise-
radt väsen på hennes yta kan hafva någon den ringaste
likhet med något på vår jord. Solens ofantliga tyngd-
kraft skulle bereda ett lif af odrägliga qvaläthvarje
väsende af kroppslig natur. Vid bemödandet att bygga
ett hus skulle, för att lägga en qvadersten på den
andra, erfordras en muskelkraft, tillräcklig att vältra
Ossa på Pelion, och vid en svagare kroppsbyggnad,
sädan som jordinvånarnes, skulle blotta försöket att
tyfta foten medföra fulikomlig utmattning och van-
makt, ja vore kroppen än väfd af luft, den skulle
ändå vara för tung, Vilja vi då tala illa om solen?
Tvärtom, vi vilja tala om henne det bästa möjliga.
Dagens hfvande stjerna, som sprider ljus och glädje
öfverallt omkring sig, kan icke sjelf vara ett veder-
mödans och jemrens hem. Allt kroppslig arbete är
der en absolut omöjlis het, och derföre finnes der icke
heller väsen med materiel kroppslighet. Solens in-
vånare, hvilka de än må vara — möjligen hafva do
tillbragt sina läroär på jorden eller på Uranus eller
anorstädes — skola, ju mindra de åro hämmade at
en groft materiel lekamlighets bojor, desto mer vara
oförbindrade att i stor skala fullfölja sina studier.
Deras egen vidsträckta och undersköaa bostad skall
gifva dem ständigt nya anledningar till förtjusning
och beundran, och när det böljande ljushafvet öfver
dem öppnar sig och sjunker tillbaka nedom horison-
ten, så hafva ocksä de sin stjernenatt, i hvilken de
med sina finare och liksom förandligade sinnen skåda
mer och bättre, än vi med vära teleskoper. Deskola
icke, såsom vi, förgäfves efterforska, hvad månen
och kometeroa hafva för ändamål. Astronomerpa
säga, att månens frän jorden bortvända sida är det
yppersta observatorium i hela solsystemet. Men nu
kan man efter sannolikhetsräkningen hålla millioner
mot ett, att det, som så fu lkomligt svarar mot ett
visst ändamål, också verkligen uppfyller det. Kan
detta nu icke ske genom infödda seleniter, om hvil:
kas natur vi icke kuana göra oss nägot slags före.
stållning efter oss bekanta analogier, sä mäste det
ske genom andra väsenden, som icke äro så bundna
vid en viss af tyngdlagen beroende materiel organisa-
tionsform, att de ju icke kunna förflytta sig ur ett
rum i ett annat af den stora byggnaden, cm och när
de så finna för godt. Sä blifver den ethiska verlds-
betraktelsen tillfredsställd, utan att man beböfver
pätvioga mänen eller kometerna infödingar, som de
efter sina fysiska förhällanden icke kunna hafva.
Hvrarföre skulle d2t ocksä nödvändigt finnas autoch-
thoner på alia verldsklot? Ett ängsligt och idke-
ligt upprepande af en och samma inskränkta bestäm-
melse för hvart och ett af skaparens verk vederläg-
ges just genom den omvexlande mängfald, hvil-
ken vi bemärka redan inom det lilla territorium, som
vi kalla solsystomet, och hvarom en utfiygt till an-
dra områden af astralveriden ännu mer skall öfver-
tyga oss.
Ljuset ochelektriciteten bafva en bastighet, som endast
öfverträffas af tankens. Antaga vi, att ett tänkande
ändligt väsen på en högre tillvarelsegrad, än den mate-
rielt sinnliga, har till sitt förfogande en finare ethe-
risk sinoligbet, som förmedlar den omedelbara äskåd-
niogen af tankens föremäl, så säger man uppenbar-