ty UCt ULOIROTUCIHUISAa stortningets Iiornanalingar visa, att de äfven hafva angått punkter, gom ingalunda kunna betraktas som ounionella, såsom stadgandena t. ex. i grundlagens 17 om konungens rätt att utfärda provisoriska författningar, och i 82 littera e att han ej skall hafva ganktionsrätt i afsesende på storthingets beslut om f.ämlingars Ånaturalisation o. s. v. Det måste tvärtom santagas, att, sedan storthinget hade beslutat Norges förening med Sverge under vissa vilkor (Betingelser), så ansåg man ömsesidigt dessa betinganden bestå icke blott uti fastI ställandet at de egentligen unionella förhållandena, utan ock i bestämmandet af konungens makt och myndighet såsom norsk konung; I hvilket hänseende konventionen i Moas dock safskar möjligheten (Adgangen) till hvarje änIdriog af den äldre grundlagen, som icke var Jeen nödvändig följd af Norges förening med Sverge; ja, genom de svenska kommissariernas ratifikationspåskrift har saken fått det utseendet, som skulle hela den nya grundlagen vara tillvägabragt genon ett fördrag. Af det nu anförda stället har läsaren inhemtat, huruledes författaren sjelf yrkar att aorska grundlagens egenskap af ett fördrag (en Pagt) emellan rikena icke kan underkänoas på grund af den anmärkningen, att underhandlingarne emellan de svenska kommissarierna och det norska storthinget endast angingo unionella ämnen, hvilka sedermera blefvo intagna uti riksakten. Men ett sådant bestridande är så mycket mera grundlöst, som den af hr Stang sjelf gjorda anmärkningen eller invändningen, långt ifrån att betyda något, sjelf är icke mindre grundlös. Att relevera detta misstag, att rätta denna irring, att norska grundlagen eller det primitiva fördraget icke skulle innehålla andra unionella bestämmelser än dem som sedermera blefvo upprepade uti det förnyade fördraget, riksakten, är likväl ytterst angeläget, alldenstund justi detta grundlösa antagande ligger första fröet och uppbofvet till den lika antikonstitutionella som anti-unionella läran att norska grundlagen af den 4 Nov. icke har egenskapen af ett fördrag emellan rikena. Och änskönt förf. visserligen icke sjelf drifver denna falska sats utan tvärtom åtminstone i förbigående medgifvit och erkänt att berörde grundlag är en Pagto, så har han dock, genom sitt besynnerliga antagande att i denna grundlag icke finnas andra eller flera unionella föreskrifter än de som äro upprepade i riksakten, i sjelfva verket gifvit stöd och ett slags auktorisation åt den vådliga läran. Sjelfva anledningen till riksakten eller de omständigheter som gjorde densamma alldeles nödvändig såsorma en bekräftelse i vissa delar af det primitiva fördraget eller grundlagen af den 4:de Nov., få visst icke förutsättas hafva varit för den berömde författaren obekanta, och likaså litet att någon bskräftelse af det primitiva fördraget alldeles icke behöfdes för att göra detta fullt bindande för Norge. Hvarföre åter dessa omständigheter öfver allt i förf:s arbete blifvit med tystnad öfverhalksde, ja, som det tyckeg, med afsigt ignorerade, är så mycket svårare att fatta, som författaren genom denna förtegenhet äfventyrar att gifva sina norska läsare ett lika oriktigt begrepp om ciksakten som förut om sjelfva grundlagen genom sitt antagande att denna icke innehåller andra bestämmelser af unionel baskaffenhet och kontraktsnatur än sådana som äro i riksakten förnyade. Ändringar och tillägg till svenska regeringsformen kunna ej göras af konungen utan alla fyra riksståndens samtycke. Ibland de unioaella bestämmelser, som konungen vid förningens ingående afbandlat och öfverenskommit med norska storthinget och som infördes i grundlagen af den 4 Nov., voro en del (läsaren roärke noga: blott en del) af sådan beskaffenhet att de äfven gjorde tillägg till svenska regeringsformen nödvändiga. Koaungen kunde följaktligea icke ratificera föreningsfördraget eller Norges gruadlag, utan att förbehålla Rikets Ständer rätt att bes!uta om dessa tillägg, hvarförutan de icke voro giltiga och för Sverge bindande. Ett sådant förbehåll gjordes äfven uttryckligen uti ratifikationsinstrumentet af den 10 Nov. 1814, och detta tillkännagafs äfven lika uttryckligt för Rikets Ständer det följande året, dä konungen atill dem öfverlemnade den af honom antagna och besvurna Norges rikes grundlag (se inledninzen till propositionen om de nya konstitutionella förbållanden som till följd af föreningen emellan Sverge och Norge uppkommitn). En särskild ekt eller afbandling, hvsruti Sverges Ständer gåfvo sitt samtycke till dem bland de af konungen med stortbinget öfverenskomna vilkoren för föreningen, som medförde tillägg till regeringsformen, blef således ovilzorligt behöfig på det att fördraget skulle blifva lika bindande för båda rikena, och den så kallade riksakten är just denna afhandling. Men uti denna afhandling hvarken upptogos eller kunde enligt förbehållet upptagas andra unionsbestämmelser eller delar af Norges grundlag än som gjorde tillägg till regeringsformen behöfliga; de öfriga unionsbestämmelserna som icke utgjorde sådana tillägg till regeringsformen var konungen fullkoraligen berättigad alt ensam utan ständernas bifall besluta. För alt åt dem gifva en äfven för Sverge fullt förpligtande kraft var det tillräckligt att de blefvo införda i sjelfva fördraget eller Norges grundiag, och så skedde äfven. Men att, derföre att 1essa sednare bestämmelser, af skäl som nu blifvit anförda, icke upptogos iriksakten, utan blott i det primitiva fördraget, Norges grundlag, söka efteråt frånkänna desamma kontraktsnatur och egenskapen att vara unionella, och sammanhang dermed inginuera att inga andra föreskrifter i Norges grundlag hafsa sådan genskap och natur, än de som blifvit återupprepade i riksakten, är sannerligen en logik som man icke. väntade att finna hos den b2römde författaren af Norges constitutionelle Ret.n Å. (Statet i morgon.) ostenstttntere——-— ti m-— JR Dr MK mv JR ER An MR I a ftsikaes Karresnaondens-artikal