ty UCt ULOIROTUCIHUISAa stortningets Iiornana-
lingar visa, att de äfven hafva angått punk-
ter, gom ingalunda kunna betraktas som
ounionella, såsom stadgandena t. ex. i grund-
lagens 17 om konungens rätt att utfärda
provisoriska författningar, och i 82 littera e
att han ej skall hafva ganktionsrätt i afse-
sende på storthingets beslut om f.ämlingars
Ånaturalisation o. s. v. Det måste tvärtom
santagas, att, sedan storthinget hade beslutat
Norges förening med Sverge under vissa vil-
kor (Betingelser), så ansåg man ömsesidigt
dessa betinganden bestå icke blott uti fast-
I ställandet at de egentligen unionella förhål-
landena, utan ock i bestämmandet af konun-
gens makt och myndighet såsom norsk konung;
I hvilket hänseende konventionen i Moas dock
safskar möjligheten (Adgangen) till hvarje än-
Idriog af den äldre grundlagen, som icke var
Jeen nödvändig följd af Norges förening med
Sverge; ja, genom de svenska kommissari-
ernas ratifikationspåskrift har saken fått det
utseendet, som skulle hela den nya grund-
lagen vara tillvägabragt genon ett fördrag.
Af det nu anförda stället har läsaren in-
hemtat, huruledes författaren sjelf yrkar att
aorska grundlagens egenskap af ett fördrag
(en Pagt) emellan rikena icke kan underkän-
oas på grund af den anmärkningen, att un-
derhandlingarne emellan de svenska kom-
missarierna och det norska storthinget endast
angingo unionella ämnen, hvilka sedermera
blefvo intagna uti riksakten. Men ett sådant be-
stridande är så mycket mera grundlöst, som
den af hr Stang sjelf gjorda anmärkningen
eller invändningen, långt ifrån att betyda nå-
got, sjelf är icke mindre grundlös. Att re-
levera detta misstag, att rätta denna irring,
att norska grundlagen eller det primitiva fördra-
get icke skulle innehålla andra unionella bestäm-
melser än dem som sedermera blefvo upprepade uti
det förnyade fördraget, riksakten, är likväl yt-
terst angeläget, alldenstund justi detta grund-
lösa antagande ligger första fröet och upp-
bofvet till den lika antikonstitutionella som
anti-unionella läran att norska grundlagen af
den 4 Nov. icke har egenskapen af ett för-
drag emellan rikena. Och änskönt förf. vis-
serligen icke sjelf drifver denna falska sats
utan tvärtom åtminstone i förbigående med-
gifvit och erkänt att berörde grundlag är en
Pagto, så har han dock, genom sitt besyn-
nerliga antagande att i denna grundlag icke
finnas andra eller flera unionella föreskrifter
än de som äro upprepade i riksakten, i sjelfva
verket gifvit stöd och ett slags auktorisation
åt den vådliga läran.
Sjelfva anledningen till riksakten eller de om-
ständigheter som gjorde densamma alldeles
nödvändig såsorma en bekräftelse i vissa delar
af det primitiva fördraget eller grundlagen af
den 4:de Nov., få visst icke förutsättas hafva
varit för den berömde författaren obekanta,
och likaså litet att någon bskräftelse af det
primitiva fördraget alldeles icke behöfdes för
att göra detta fullt bindande för Norge. Hvar-
före åter dessa omständigheter öfver allt i
förf:s arbete blifvit med tystnad öfverhalksde,
ja, som det tyckeg, med afsigt ignorerade, är
så mycket svårare att fatta, som författaren
genom denna förtegenhet äfventyrar att gifva
sina norska läsare ett lika oriktigt begrepp om
ciksakten som förut om sjelfva grundlagen
genom sitt antagande att denna icke inne-
håller andra bestämmelser af unionel baskaf-
fenhet och kontraktsnatur än sådana som äro
i riksakten förnyade.
Ändringar och tillägg till svenska regerings-
formen kunna ej göras af konungen utan alla
fyra riksståndens samtycke. Ibland de unio-
aella bestämmelser, som konungen vid för-
ningens ingående afbandlat och öfverens-
kommit med norska storthinget och som in-
fördes i grundlagen af den 4 Nov., voro en
del (läsaren roärke noga: blott en del) af så-
dan beskaffenhet att de äfven gjorde tillägg
till svenska regeringsformen nödvändiga. Ko-
aungen kunde följaktligea icke ratificera för-
eningsfördraget eller Norges gruadlag, utan
att förbehålla Rikets Ständer rätt att bes!uta
om dessa tillägg, hvarförutan de icke voro
giltiga och för Sverge bindande. Ett sådant
förbehåll gjordes äfven uttryckligen uti ratifi-
kationsinstrumentet af den 10 Nov. 1814, och
detta tillkännagafs äfven lika uttryckligt för
Rikets Ständer det följande året, dä konungen
atill dem öfverlemnade den af honom antagna och
besvurna Norges rikes grundlag (se inlednin-
zen till propositionen om de nya konstitu-
tionella förbållanden som till följd af förenin-
gen emellan Sverge och Norge uppkommitn).
En särskild ekt eller afbandling, hvsruti Sver-
ges Ständer gåfvo sitt samtycke till dem bland
de af konungen med stortbinget öfverens-
komna vilkoren för föreningen, som medförde
tillägg till regeringsformen, blef således ovil-
zorligt behöfig på det att fördraget skulle
blifva lika bindande för båda rikena, och den
så kallade riksakten är just denna afhandling.
Men uti denna afhandling hvarken upptogos
eller kunde enligt förbehållet upptagas andra
unionsbestämmelser eller delar af Norges grund-
lag än som gjorde tillägg till regeringsformen
behöfliga; de öfriga unionsbestämmelserna som
icke utgjorde sådana tillägg till regeringsfor-
men var konungen fullkoraligen berättigad
alt ensam utan ständernas bifall besluta. För
alt åt dem gifva en äfven för Sverge fullt för-
pligtande kraft var det tillräckligt att de blefvo
införda i sjelfva fördraget eller Norges grund-
iag, och så skedde äfven. Men att, derföre att
1essa sednare bestämmelser, af skäl som nu
blifvit anförda, icke upptogos iriksakten, utan
blott i det primitiva fördraget, Norges grund-
lag, söka efteråt frånkänna desamma kontrakts-
natur och egenskapen att vara unionella, och
sammanhang dermed inginuera att inga andra
föreskrifter i Norges grundlag hafsa sådan
genskap och natur, än de som blifvit åter-
upprepade i riksakten, är sannerligen en logik
som man icke. väntade att finna hos den b2-
römde författaren af Norges constitutionelle Ret.n Å.
(Statet i morgon.)
ostenstttntere——-— ti
m-— JR Dr MK mv - JR ER An
MR - I
- a
ftsikaes Karresnaondens-artikal