mellan befullmäktigade kommissarier å sven-
ska sidan och storthinget på den norska, hvil-
kas sammanträdande för detta ändamål preli-
minärt hade blifvit öfverenskommet uti kon-
ventionen i Moss. Äfven hos dem som icke
känna mer än detta, lärer det således väcka
förvåniog, då de få erfara att i Norge den
frågan kunnat uppkastas: om norska grund-
lagen af den 4 Nov. verkligen är ett fördrag
med Sverge eller icke? Och än större torde
förvåningen blifva, när de jemväl få inhemta
att denna fråga redan längesedan är af ett
parti i Norge besvarad och afgjord på det
sätt att norska grundlagen alldeles icke utgör
något sådant fördrag. Hos dem deremot som
närmare känna förhållandena, och specielt
huru partiandan i Norge tillåter sig att be-
handla landets grundlag, kan hvarken det ena
eller andra väcka någon förundran.
För att emellertid sätta äfven flertalet af
våra läsare i tillfälle att med full sakkänne-
dom fälla ett objektift omdöme öfver denna
för unionens bestånd ytterst vigtiga fråga, tro
vi oss böra här kortligen rekapitulera omstän-
digheterna vid tillkomsten utaf norska grund
lagen af den 4 Nov. 1814,
Sedan vår armå inryckt i Norge och sven-
ska regeringen; för att utan blodsutgjutelse
verkställa föreningen, hade med Norges de
facto-rtegent, danske tronföljaren prins Chri-
stian, afslutat konventionen i Moss den 14
Aug; 1814, i hvars förstar artikel prinsen för-
band sig att, på det i konstitutionen den 17
Maj föreskrifna sätt, sammankalla storthinget
till den sista September eler de första da-
garne af Oktober 1814, och konungen ef
Sverge å sin sida förpligtat sig uti andra ar
tikeln att genom af honom utsedde kommis-
sarier direkte underhandla med storthinget,,
och i den tredje utlofvat att antaga den
Eidswoldska konstitutionen, och att i denna
icke föreslå andra förändringar än dem som voro
för rikenas förening nödvändiga, samt icke göra
några ändringar deri utan enligt öfverenskom-
melse med storthingets; — och thinget, efter
förrättade val, sedermera sammanträdt i Chri-
stiania den 7 Okt., samt prins Christian fyra
dagar derefter öfverlemnat sin afdanknings-
förklaring, så infunno sig de svenska kom-
missarierna i storthinget den 13 i samma må-
nad och aflemnade ett förslag till grundlag, som
också, oaktadt det ej blef formligen lagdt till
grund för thingets diskussioner, likväl i de
serskilda paragraferna blef nästan ordagrannt af
storthinget antaget. Den 20 Okt. beslöt thin-
get preliminärt föreningen med Sverge under
vissa vilkor, och sedan derefter i några ses-
sioner blifvit debatteradt om dessa vilkor el-
ler de förändringar i grundlagen af den 17
Maj, som i anledning af unioaen funnos nöd-
vändiga, och derom jemväl blifvit konfereradt
med de svenska kommissarierna, blef förslaget
till grundlag, sådant det af storthinget hade
blifvit antaget och godkändt, den 3 Nov. öf-
verlemnadt till genomseende af ett redak-
tionsutskott. Ännu återstod likväl en punkt,
rörande hvilken meningsskiljaktighet egde rum
mellan kommissarierna och thinget, nemligen
stadgandet i 82 litt, e, som utesluter ko
nungamakten från. all delaktighet i besluten
om fremlingars naturalisation, hvilken före-
skrift enligt kommissariernas yrkande borde
utgå, och hvarom thinget ännu den 4 Nov.
diskuterade. Men utan att afvakta thingets
beslut, afstod kronprinsen Carl Johan ifrån
detta påstående, och ännu samma dag an-
mältes af det storthingsutskott, som var för-
ordnadt att mottaga upplysningar af de sven-
ska kommissarierna, att desse, på H. M. Ko-
nungens af Sverge vägnar, nu antogo Norges
grundlag sådan den var af storthinget omarbetad,
efter hvilket antagande thinget omedelbarligen
enhälligt valde konung Carl XIII till Norges
konung. Tre dagar derefter var redaktions-
utskottet färdigt med sitt arbete, och sedan
den sålunda tillkomna grundlagen blifvit den
10 Nov. af de svenska kommissarierna, en-
ligt bemyndigande, formligen ratificerad på
svenska konungens vägnar, framlades för stor-
thinget den 14 samma månad grundlagsurkun-
den försedd med de svenska kommissariernas ori-
ginala ratifikationspåskrift, hvilket exemplar af
grundlagen också allt sedermera blifvit i
Norge erkändt för det normala och auten-
tiska ?).
E:Grundlagen af den 4 Nov. 1814, på nu
beskrifna sätt kommen till stånd: 1:o genom
underhandlingar och formlig öfverenskom-
melse med konungen af Sverge, 2:0 genom
dess uttryckliga antagande af denna konung och
ändtligen 3:o genom hans också icke mindre
formliga ratifikation, tyckes väl icke af någon
menniska med sundt förnuft och något när redig
logik böra kunna förnekas karakteren af ett
fördrag eller kontrakt emellan begge rikena.
Men likväl sker detta helt öppet och utan
ringaste betänklighetaf ett parti i Norge, och
påståendet derom läses rätt ofta i den Chri
staniatidning som är partiets organ, utan att
i de öfriga tidniogarne märkts någon gensä-
gelse deremot. Gerna medgifves det, att hos
den stora pluraliteten af svenskar, som icke
nogare känna tillståndet i Norge, ett dylikt
förhållande icke blott kan, utan måste billigt-
vis väcka förvåning och häpnad. s d
Vi böra dock på samma gång erkänna, att
ett sådant förnekande åtminstone för två de-
cennier tillbaka icke lemnades obestridt, om
det än afhördes. Stangs norska statsrätt
(tryckt 1833), ehuru den tjdligen röjer spår
af att vara skrifven under påtryckning af den
antiuniorella spänning i sinnen och tänkesätt,
hvilken Carl Jobans på en gång machiavelli-
stiska och våldsamma politik och särdeles det
blodiga uppträdet i Christiania den 17 Maj
1829 hade framkallat, och fastän den förden-
skull endast med yttersta förs gtighet, att icke
säga rädsla, vidrörer de unionella förhållan-
dena, likasom alla frågor hvari den då öf-
verbandtagande opinionen kunde stötas för
hafvudet, — Stang bar dock icke underlåti:
att erkänna grundlagen af den 4 Nov. såsom
ett verkligt fördrag med Sverge. Men ehuru
denna punkt är af en alldeles hufvudsaklig
och afgörande betydenhet i Norges konstitu-
- KK kr ER I FR RA CA ER Kr
DD DD W Dh I tr DD Mm em CA n
mt