mellan befullmäktigade kommissarier å svenska sidan och storthinget på den norska, hvilkas sammanträdande för detta ändamål preliminärt hade blifvit öfverenskommet uti konventionen i Moss. Äfven hos dem som icke känna mer än detta, lärer det således väcka förvåniog, då de få erfara att i Norge den frågan kunnat uppkastas: om norska grundlagen af den 4 Nov. verkligen är ett fördrag med Sverge eller icke? Och än större torde förvåningen blifva, när de jemväl få inhemta att denna fråga redan längesedan är af ett parti i Norge besvarad och afgjord på det sätt att norska grundlagen alldeles icke utgör något sådant fördrag. Hos dem deremot som närmare känna förhållandena, och specielt huru partiandan i Norge tillåter sig att behandla landets grundlag, kan hvarken det ena eller andra väcka någon förundran. För att emellertid sätta äfven flertalet af våra läsare i tillfälle att med full sakkännedom fälla ett objektift omdöme öfver denna för unionens bestånd ytterst vigtiga fråga, tro vi oss böra här kortligen rekapitulera omständigheterna vid tillkomsten utaf norska grund lagen af den 4 Nov. 1814, Sedan vår armå inryckt i Norge och svenska regeringen; för att utan blodsutgjutelse verkställa föreningen, hade med Norges de facto-rtegent, danske tronföljaren prins Christian, afslutat konventionen i Moss den 14 Aug; 1814, i hvars förstar artikel prinsen förband sig att, på det i konstitutionen den 17 Maj föreskrifna sätt, sammankalla storthinget till den sista September eler de första dagarne af Oktober 1814, och konungen ef Sverge å sin sida förpligtat sig uti andra ar tikeln att genom af honom utsedde kommissarier direkte underhandla med storthinget,, och i den tredje utlofvat att antaga den Eidswoldska konstitutionen, och att i denna icke föreslå andra förändringar än dem som voro för rikenas förening nödvändiga, samt icke göra några ändringar deri utan enligt öfverenskommelse med storthingets; — och thinget, efter förrättade val, sedermera sammanträdt i Christiania den 7 Okt., samt prins Christian fyra dagar derefter öfverlemnat sin afdankningsförklaring, så infunno sig de svenska kommissarierna i storthinget den 13 i samma månad och aflemnade ett förslag till grundlag, som också, oaktadt det ej blef formligen lagdt till grund för thingets diskussioner, likväl i de serskilda paragraferna blef nästan ordagrannt af storthinget antaget. Den 20 Okt. beslöt thinget preliminärt föreningen med Sverge under vissa vilkor, och sedan derefter i några sessioner blifvit debatteradt om dessa vilkor eller de förändringar i grundlagen af den 17 Maj, som i anledning af unioaen funnos nödvändiga, och derom jemväl blifvit konfereradt med de svenska kommissarierna, blef förslaget till grundlag, sådant det af storthinget hade blifvit antaget och godkändt, den 3 Nov. öfverlemnadt till genomseende af ett redaktionsutskott. Ännu återstod likväl en punkt, rörande hvilken meningsskiljaktighet egde rum mellan kommissarierna och thinget, nemligen stadgandet i 82 litt, e, som utesluter ko nungamakten från. all delaktighet i besluten om fremlingars naturalisation, hvilken föreskrift enligt kommissariernas yrkande borde utgå, och hvarom thinget ännu den 4 Nov. diskuterade. Men utan att afvakta thingets beslut, afstod kronprinsen Carl Johan ifrån detta påstående, och ännu samma dag anmältes af det storthingsutskott, som var förordnadt att mottaga upplysningar af de svenska kommissarierna, att desse, på H. M. Konungens af Sverge vägnar, nu antogo Norges grundlag sådan den var af storthinget omarbetad, efter hvilket antagande thinget omedelbarligen enhälligt valde konung Carl XIII till Norges konung. Tre dagar derefter var redaktionsutskottet färdigt med sitt arbete, och sedan den sålunda tillkomna grundlagen blifvit den 10 Nov. af de svenska kommissarierna, enligt bemyndigande, formligen ratificerad på svenska konungens vägnar, framlades för storthinget den 14 samma månad grundlagsurkunden försedd med de svenska kommissariernas originala ratifikationspåskrift, hvilket exemplar af grundlagen också allt sedermera blifvit i Norge erkändt för det normala och autentiska ?). E:Grundlagen af den 4 Nov. 1814, på nu beskrifna sätt kommen till stånd: 1:o genom underhandlingar och formlig öfverenskommelse med konungen af Sverge, 2:0 genom dess uttryckliga antagande af denna konung och ändtligen 3:o genom hans också icke mindre formliga ratifikation, tyckes väl icke af någon menniska med sundt förnuft och något när redig logik böra kunna förnekas karakteren af ett fördrag eller kontrakt emellan begge rikena. Men likväl sker detta helt öppet och utan ringaste betänklighetaf ett parti i Norge, och påståendet derom läses rätt ofta i den Chri staniatidning som är partiets organ, utan att i de öfriga tidniogarne märkts någon gensägelse deremot. Gerna medgifves det, att hos den stora pluraliteten af svenskar, som icke nogare känna tillståndet i Norge, ett dylikt förhållande icke blott kan, utan måste billigtvis väcka förvåning och häpnad. s d Vi böra dock på samma gång erkänna, att ett sådant förnekande åtminstone för två decennier tillbaka icke lemnades obestridt, om det än afhördes. Stangs norska statsrätt (tryckt 1833), ehuru den tjdligen röjer spår af att vara skrifven under påtryckning af den antiuniorella spänning i sinnen och tänkesätt, hvilken Carl Jobans på en gång machiavellistiska och våldsamma politik och särdeles det blodiga uppträdet i Christiania den 17 Maj 1829 hade framkallat, och fastän den fördenskull endast med yttersta förs gtighet, att icke säga rädsla, vidrörer de unionella förhållandena, likasom alla frågor hvari den då öfverbandtagande opinionen kunde stötas för hafvudet, — Stang bar dock icke underlåti: att erkänna grundlagen af den 4 Nov. såsom ett verkligt fördrag med Sverge. Men ehuru denna punkt är af en alldeles hufvudsaklig och afgörande betydenhet i Norges konstituKK kr ER I FR RA CA ER Kr DD DD W Dh I tr DD Mm em CA n mt