— En amerikansk affärsman. En man vid paren Hack Bailey hade föritjenat många tusen dollars på att inom Förenta Staierss förevisa en elefant. Belåten med sin vinst och irö:t uppå de ständiga resorna, beslöt han att sälja en hilft i elefanten åt en annan kringresande förevisar2, med vilkor att derne skulle fortfarande exponera elesnten och till Bailey insända halfva behållningen. När kompanjonen bade varit borta några veckor utan att remittera några penningar till Bailey började denne blifva orolig. Han skref då tiil kompanjonen för att få veta orsaken, men erhöll icke någo svar. Sedan han ytterligare fäfängt väntat en tid reste han efter sin kompanjon och fana honom i New Bedford. Hack frågade hosom hvarför han icke öfverstyrt någon andel af förtjensten. Kompsnjonn svarade att utgifterna gått follt upp emot iokoasterna, så att ingenting blifvit öfrigt. Hack visste mycket väl att det icke förhöll sig rå, ty han hade under resan hört att elefanten öfverailt dragit mycket folt, och han sög hundratals menniskor taga den i betraktande uti NewBedford. Han yrkade derföre på redovisning. — Ja, jag skall göra upp framdeles, men nu har jag icke tid, sade dea bedräglige kompanjonen. Detta svar öfvertygade ilack att han hade ringa uotsigt art få någon del af förtjensten. Han erbjöd sig derföre att silja den andra halfparten i elsfanten. — Nej tack, jag har nog af dea varan. — Nå, så köper jag tillbaka er an?el, sade Hack. — Åbnej; jag är mycket nöjd med det som det står. — Men det är iote jag, och jag täl inte det här längre. Ni får ej resa ur staden sä linge jag har nägon del i djuret. — Jag undrar hur ni vill hindrs nig derifrän. Enligt vårt skriftliga kontrakt dispoverar jag elefanten, och uppgörelse skall ske vid kont-akstidens förlopp. PP Men det stadgar också att balfva bshällningen skall erläggas till mig så fort den infiyter. — Jaha, men int3 fortare. Och jag säger att vi ej haft någon behbällning. — Jag skall stämma er. — Gör det; jag känner nog !sgen och vet att ni ingenting kan vinna. — Nä jag skall göra någonting som tar bättre, så sanut jag här står, sade Hack Bailey, som nu var riktigt i raseri. — Gör ktvad ni vill, fck han till svar. — Morgonen derpå i dagbräckningen gicz kompanioxen ned i skjulet der elefanten stod, för att föra bon em derifrån till en annan stad. Han fann då H ck Bailey stående derione med en laddad studsare i banden. — Låt djuret vara, ropade Bailey. — Ni ämnar väl inte skjuta mig, skrek kompanjonen förskräckt. — Nej vasserra, jag ämnar inte göra något mer än hvad jag har laglig rätt till. Jag kom hit för att få hvad mig tillkom. Ni vill icke ge mig det. Ni borda känt mig för väl att tro det jag skulle fåta på sidant sätt draga mig vid näsan. Ni har vägrat sälja er hälft eller köpa min; — nä gör då had ni vili med er hälft af elefanten, men jag skjuter min hälft. Kompanjonen visste mycket väl att Hack Bailey var en beslutsam man och fann att han nu talade på fullt allvar. Hack lade an. — Stopp; stopp; jag skall göra upp, utbrast kompanjonen med förskräckelsen mälad i hela sitt anlate. — Åh nej, ni ämnar inte göra upp, svarade Hack och sigtade. — Jo, jag svär det på min beder. Hack sänkte stiudsaren och hade inom en half timma sålt sin hälft af elefanten för en ganska ansen li sanoma, så ant den stackars elefanten undgick att misa äminstone halfva lifvet. ——L A 2