— En amerikansk affärsman. En man vid
paren Hack Bailey hade föritjenat många tusen dol-
lars på att inom Förenta Staierss förevisa en elefant.
Belåten med sin vinst och irö:t uppå de ständiga re-
sorna, beslöt han att sälja en hilft i elefanten åt en
annan kringresande förevisar2, med vilkor att derne
skulle fortfarande exponera elesnten och till Bailey
insända halfva behållningen.
När kompanjonen bade varit borta några veckor
utan att remittera några penningar till Bailey börja-
de denne blifva orolig. Han skref då tiil kompanjo-
nen för att få veta orsaken, men erhöll icke någo
svar. Sedan han ytterligare fäfängt väntat en tid
reste han efter sin kompanjon och fana honom i New
Bedford. Hack frågade hosom hvarför han icke öf-
verstyrt någon andel af förtjensten. Kompsnjonn
svarade att utgifterna gått follt upp emot iokoaster-
na, så att ingenting blifvit öfrigt.
Hack visste mycket väl att det icke förhöll sig rå,
ty han hade under resan hört att elefanten öfverailt
dragit mycket folt, och han sög hundratals menni-
skor taga den i betraktande uti NewBedford.
Han yrkade derföre på redovisning.
— Ja, jag skall göra upp framdeles, men nu har
jag icke tid, sade dea bedräglige kompanjonen.
Detta svar öfvertygade ilack att han hade ringa
uotsigt art få någon del af förtjensten. Han erbjöd
sig derföre att silja den andra halfparten i elsfan-
ten.
— Nej tack, jag har nog af dea varan.
— Nå, så köper jag tillbaka er an?el, sade Hack.
— Åbnej; jag är mycket nöjd med det som det
står.
— Men det är iote jag, och jag täl inte det här
längre. Ni får ej resa ur staden sä linge jag har
nägon del i djuret.
— Jag undrar hur ni vill hindrs nig derifrän.
Enligt vårt skriftliga kontrakt dispoverar jag elefan-
ten, och uppgörelse skall ske vid kont-akstidens för-
lopp.
PP Men det stadgar också att balfva bshällningen
skall erläggas till mig så fort den infiyter.
— Jaha, men int3 fortare. Och jag säger att vi
ej haft någon behbällning.
— Jag skall stämma er.
— Gör det; jag känner nog !sgen och vet att ni
ingenting kan vinna.
— Nä jag skall göra någonting som tar bättre, så
sanut jag här står, sade Hack Bailey, som nu var
riktigt i raseri.
— Gör ktvad ni vill, fck han till svar.
— Morgonen derpå i dagbräckningen gicz kompan-
ioxen ned i skjulet der elefanten stod, för att föra
bon em derifrån till en annan stad. Han fann då
H ck Bailey stående derione med en laddad studsare
i banden.
— Låt djuret vara, ropade Bailey.
— Ni ämnar väl inte skjuta mig, skrek kompan-
jonen förskräckt.
— Nej vasserra, jag ämnar inte göra något mer
än hvad jag har laglig rätt till. Jag kom hit för
att få hvad mig tillkom. Ni vill icke ge mig det.
Ni borda känt mig för väl att tro det jag skulle fåta
på sidant sätt draga mig vid näsan. Ni har vägrat
sälja er hälft eller köpa min; — nä gör då had ni
vili med er hälft af elefanten, men jag skjuter min
hälft.
Kompanjonen visste mycket väl att Hack Bailey
var en beslutsam man och fann att han nu talade
på fullt allvar. Hack lade an.
— Stopp; stopp; jag skall göra upp, utbrast kom-
panjonen med förskräckelsen mälad i hela sitt an-
late.
— Åh nej, ni ämnar inte göra upp, svarade Hack
och sigtade. -
— Jo, jag svär det på min beder.
Hack sänkte stiudsaren och hade inom en half tim-
ma sålt sin hälft af elefanten för en ganska ansen
li sanoma, så ant den stackars elefanten undgick att
misa äminstone halfva lifvet.
——L A 2