skorsten ; äfven omtslade han då att ban hade
tre söner (märkandes, ätt Han sjelf var helt
ung); en var vid infanteriet, den andra vid
kavalleriet och den tredje hvärken vid häst
eller fotregemente. Hen fillade, ätt hvardera
sonen bebodde sitt eget hus; till den äldste
kommo amirsalerna, fill den andre generalerna,
och den tredje tög endåst emot engelsmän.
Derefter steg han upp och sade: Drickom
min förstföddes skål, han är den aktnings-
värdaste! Och han gret sömett barn. Olyök-
lig den som qvarlemnade sitt glas fullt på
bordet! — Du, sade han då till Honom, du
vill ha en kula i skallen på dig, och du
skall straxt få den, — En stund derefter kop-
pade han upp ifrån sin-stol och skrek: Gu is
folk, j skölen nu dansu för att roä er och
mig. Fort! fort, allesamran! Du fula flint-
skalle! Du gamle närt! Du gulsoting! ANa,
hör ni det! Han uttrötfade alldeles sina unga
vasaller, då de emellanåt måste med full hals
sjunga hela nätter i chorus; den, som genom
ansträngning lyckades Binna GH högsta tonen,
blef belönad, och då tröttheten satte en gräns
för deras larm, brukade husbonden trycka
hakan mot venstra handen och smärtsamt ut-
ropa: O, jag faderlöse, jag lille faderlöse,
min dufva lemnar mig liten, ensarn, öfvergif-
ven åt min smärta . .. — Ställdräsgarne, rörde
af hans sorg, återtogo i ögonblicket sina få-
elpositioner, och sängen började äter, hög-
ljuddare än förut. Min fär Hade isynnerhöt
fatlit honom i ögat, och denfit oräständig-
het skulle säkert ba isgt i grifvet den gamle
redan så ota och 8å Hirdt pröfvade mannen;
men Komoff sjelf, söm i rusigt tilistånd Klät-
trat upp till ett dufslag; föll hufvudstnpa der-
ifrån och reste sig afirig mer. Den, mit
herre, var också en at vårg grannar från dun
gamla goda tiden:
L pHvad vårt tidehvarfär olika mot-detförrel