skorsten ; äfven omtslade han då att ban hade tre söner (märkandes, ätt Han sjelf var helt ung); en var vid infanteriet, den andra vid kavalleriet och den tredje hvärken vid häst eller fotregemente. Hen fillade, ätt hvardera sonen bebodde sitt eget hus; till den äldste kommo amirsalerna, fill den andre generalerna, och den tredje tög endåst emot engelsmän. Derefter steg han upp och sade: Drickom min förstföddes skål, han är den aktningsvärdaste! Och han gret sömett barn. Olyöklig den som qvarlemnade sitt glas fullt på bordet! — Du, sade han då till Honom, du vill ha en kula i skallen på dig, och du skall straxt få den, — En stund derefter koppade han upp ifrån sin-stol och skrek: Gu is folk, j skölen nu dansu för att roä er och mig. Fort! fort, allesamran! Du fula flintskalle! Du gamle närt! Du gulsoting! ANa, hör ni det! Han uttrötfade alldeles sina unga vasaller, då de emellanåt måste med full hals sjunga hela nätter i chorus; den, som genom ansträngning lyckades Binna GH högsta tonen, blef belönad, och då tröttheten satte en gräns för deras larm, brukade husbonden trycka hakan mot venstra handen och smärtsamt utropa: O, jag faderlöse, jag lille faderlöse, min dufva lemnar mig liten, ensarn, öfvergifven åt min smärta . .. — Ställdräsgarne, rörde af hans sorg, återtogo i ögonblicket sina fåelpositioner, och sängen började äter, högljuddare än förut. Min fär Hade isynnerhöt fatlit honom i ögat, och denfit oräständighet skulle säkert ba isgt i grifvet den gamle redan så ota och 8å Hirdt pröfvade mannen; men Komoff sjelf, söm i rusigt tilistånd Klättrat upp till ett dufslag; föll hufvudstnpa derifrån och reste sig afirig mer. Den, mit herre, var också en at vårg grannar från dun gamla goda tiden: L pHvad vårt tidehvarfär olika mot-detförrel