användande, böter stadgades för missbruk o. 8. v. Behofvet af en ny skogsordning blef emellertid allt mer och mer käabart; men de vid 1765—1766 års riksdag utarbetsde förslag i ämnet ledde lika litet då som sedermera under frihetstiden till någon åtgärd fråa regeringens sida. Inom den af Gustaf III till skogslagstiftningens öfverseende nedsatta kommission föreslog en af ledamöterna, generaladjutanter Toll, att landshöfdingarnes befattning med skogarne borde inskränkas till en blott kontrollerande uppsigt, hvaremot skogsförvaltringen för hela riket skulle sättas umder en enda persons ansvar och styrelse, samt för detta ändamål riksjägmästareembetet ånyo införas, Ordföranden, grefve Bjelke var deremot af den mening, att skogsvården såtom en del af landthushållmingen bäst skulle befrämjas, om den till em viss grad gjordes till en kommunalangelägenrhet och anförtrodde: åt en i hvarje provins inrättad kommission, bastående af en öfverjägmästere med fyra bisittare. Tolls projekt, enligt hvilket skogahushållningen betraktades sisom ett bihang till jagten, vann Gustaf III:s bifall. Men alltsaromans fö;föll, förmodligen sf brist på penningar. Det af kommissionea dena 26 Januari 1787 afgifna förslag till ny skogsordning har emellertid legat till grund för de nästföljande skogsordningarne af år 1793 och 1805, med undantag af de stadgarxden som blefvo ex följd af 1789 års förordning, hvarigenom, som bekant är, skattehemmansegare tillerkändes lika orubblig och lika fri dispositionsrätt öfver skattehemman med allt hvad dertill hörer, som frälseman öfver frälsehemman, med undantag af de för kromans bshof tjenliga ek-, bokoch mastträd; hvarvid likväl konungens befallnipgshafvands och kronobetjeningen skulle hålla hand derötver, att frihetea icke missbrukades till fara för hemmanets bestånd och förmåga att skatten utgöra. Sedan vid 1809—1810 års rksdag fråga väckts om de publika skogarnes afyttrasds till enskilda, och Ständerna den 26 April 1810 anhållit att konungen måtte bestämma, hvilka kronans parker borde behållas, samt lita försälja de öfriga, hvilken underdåniga axhållar vid 1818 äårs riksdag förnyades, aflät K. M:t dem 13 Februari 1823 proposition i ämnet, med hufvudsakligt bibehållande af de i Ständernas skrifvelse uppställda grunder, hvilkex proposition med nmågra få förändringar och tillägg af Ständeraa axtogs. De såluada af regering och ständer antagna grunder för regleringea af kronans skogar kuagjordes genöta kammarkollegii cirkuiärbref at dem 14 April 1824, enligt hvilken författning mnyttjan lerätten till större delen af dessa skogar öfverläts åt enskilda. Innan kort lossades ock de öfriga band som inskränkt nyttjanderätten till skogen. Så tilläts genom kongl. förordningen den 28 Oktober 1830 hvar och ef emot en ringa lösen att disponera den 3 hans egor växarde ekskog äfvonsom met: och spiror. Så upphäfdes till största delec de för sågverken gällande inskränkningar genor kongl. förordningen den 23 Februari 1842, och kolhatideln samt smiderrätten frigåfvos slutligen genom kongl. förordningarne af den 27 April 1846. Att emellertid det ändamål, som afsågs med den ofvan omförmälda delningen af de tillförene under det allmännas vård stående skogarne, aemligen införandet af en bättre hushållning med dessa skogar, helt och hållet förfelåts, visar en sorglig erfarenhet. De ha till större delen blifvit utbuggnå, utan att någon den ringaste omsorg blifvit egnad åt deras återväxt. Bakymret öfver detta skogarnes förhärjande föranledde, på grund af Stindersas beslut vid 1847—1848 årens riksdag, derom fattade beslut till stadganden om premier för lantering och synnerlig vård om skogen, tillhandahällande af skogsfrön och spridande af tjenliga skrifter i ämnet. Huru litet allt detta verkat, och huru skogarnes ödeläggelse och vanvård oaflåtligen fortgå, inhemtas bäst genom konungens befallningshafvandes embetsberättelser, hvilka nästan enstämmigt vitsorda misshushållningen med skogarne och derat vanvård. Endast från Orebro län förmäöles. att de der befintliga skogar nu mera än för: tilldragit sig uppmärksamheten, hvilket förhållande äfven uppgifves ifrån Malmöhus län, der likväl skogar af större omfång endast finnäs vid åtskilliga större egendomar. Deremot finner man bekymmersamjira underrättelser från våra skogrikaste landskaper, såsom t. ex. Kronobergs och Kalmare län, samt från de norra länen, der skogarne närmast hafvet och elfvarne blifvit för det mesta borthuggna. (Slutet i morgon.)