STOCKHOLM, den 12 Juli. PV ce den för händer varande och så nödvändiga reorganisationen af folkskoleväsendet i Stockholm, att vidröra ett ämne som mycket blifvit afhandladt, nemligen skolans emancipation från kyrkan. En antydan om detta ords verkliga betydelse är desto mera af behofvet påkallad, som man ofta får höra partimän framställa saken såsom hvarken mer eller mindre än ett bemödande att i ungdomens uppfostran undergräfva sjelfva den kristligt-religiösa bildningen. Ingenting kan vara felaktigare än en sådan uppfattning, hvilken äfven strider emot erfarenhetens vittnesbörd i de länder der ifrågavarande emancipation redan eger rum. Frågan, reducerad till sin enklaste praktiska betydelse, är egentligen ingen annan än den, huruvida undervisningens angelägenheter skola ledas af sakkunnige, för ändamålet särskildt tillsatte personer, eller lemnas, såsom en extra dock ex-officio-sysselsättning, i händerna på presterskapet; och svaret är väl icke rätt svårt, om man blott fördomsfritt söker derefter. Den prest, hvilken kommer såsom kristen missionär till ett hedniskt folk, blir äfven detta folks verldslige lärare, emedan kristendömen är väsentligen en upplysningens religion, och ifrån denna första början är det icke svårt att leda sig till både nödvändigheten och, i flera fall, äfven nyttan af det inflytande kyrkan tillegnat sig öfver så väl högre som lägre undervisning; men deraf följer icke, att sten för alla tider, sedan undervisningen utvecklat sig till att omfatta allt flera och flera grenar af menskligt vetande och sedan sjelfva undervisningskonsten utbildat sig till en vetenskap, skulle vara ex officio den bäste skolläraren eller den bäste uppsigtshafvanden öfver skolan. Det blir här, såsom i alla andra fall, med den stigande utvecklingen äfven nödvändigt att göra en arbetets fördelning. Detta är hela såken; hvilken, om den blifvit sedd ur denna enkla men, såsom vi tro, riktiga synpunkt, icke bordt kunna väcka all den. ånimositet och alla de passioner som framkallats åf frågan om skolans emancipation från kyrkan. Nu är det påtagligt, och visar sig äfven af dagliga erfarenheten, att man kan vära en god prest (och likaledes en dålig sådan), titan att särdeles mycket förstå sig på undervisningen och dess behof; och i sjelfva verket; hvad garanti kan väl prestoch pastöralexamen gifva för att en person skall förstå sig på huru ett skolhus bör bäst vara vinrättådt i afseende på inredning, luftvexling, upplysning o. s. v., eller huru undervisningsmedlen (kartor, glober, skrifoch teckningsmaterialier, naturhistoriska och fysiska samlingar m. m.) helst böra vara beskaffade; -eller-huru geografi, räknekonst, liniarritning, Haturlära m. m. på tjenligaste sätt kunna bibringas ungdomen? — allt ämnen, som likväl äro i lag föreskrifna för sjelfva folkskolan. Hurt kömmer det till, att vii Sverge ännu, i fråga om sjelfva konsten att lära barn att läsa innantill, följa en metod, som : både i en oerhörd grad försinkar inhemtandet af denna färdighet och bidrager att göra den osäker, i fall presterskapet haft sig bekanta de andra och bättre undervisningsmetoder som finnas? Ja, än mer, presterskapet tycks verkligen vara långt ifrån att känna någon i ringaste mån tillfredställande metöd ens för religionsundervisningen; ty såsom sådan lärer väl ingen förnäftig menhiska kunna anse metoden att, om möjligt är, just gifva afsmak för religionsämnet genom att först begagna katekesen för stafningsoch innan!Ssningsöfningarne deh sedan under tre eller fyra års fortsatt Skolgång (så är vanliga ållandet i folkskolorna) ytterligare dagligen sysselsätta barnen med utanlexor ur katekesen och stort ingenting annat än katekeslexor? Nog bedrager man sig bra mycket, om man tror att det är på detta sättet som barnasinnet skall bringas till någon lefvande och lifvande uppfattning af religionens väsende. Vi vilja icke här framställa några anklasgelser mot presterskapet. Ur den synpunkt vi betrakta ämnet säga vi helt enkelt, att hvar sak fordrar sin man. Alla kunna vi ej allt. Den, som skall förs!å sig på skola och undervisning, måste både hafva beredt sig derför och äfven, såsom hvar och en annan i sitt särskilda fack; följa med sin tid; hvilket är något helt annat än prestoch pastoralexamen. En så enkel sanning borde hvarken kunna förbises eller misskännas; och det är nästan obegripligt att vårt presterskap så envist fastbänger vid: sitt förmenta privilegium att i främsta rämmet utöfva tillsyn öfver skolan, synnerligen folkskolan. Hvad tror det sig vinna genom att ikläda sg förbindelser som, både enligt sakens natur och erfarenhetens vittnesbörd, det icke kan uppfylla? Icke tjenar detta -åttfinstone att i allmänna opinionea höja dess anseeride. Och särdeles i vår tid, då man, icke utan skäl, fordrar mera lif och verksamhet uti det rent presterliga kallet, är det väl synnerligen välbetänkt af presterskapet. sjelft att öka sitt ansvar genom att tillt-o-sig kunna bära äfven skolan på sina axlar? Det heter naturligtvis, att så måste vara för religionens bästa; och det är icke ovanligt att, så snart man äfven i den obetydligaste sak rör vid presterskapets rättigheter och skyldigheter, få höra att religionen är i fara. Vi tro likväl att i närvarande fall ingen fara är för handen. Det vore högst besynnerligt, om fs RR dl FE sd fsigdtna AANRA