STOCKHOLM, den 12 Juli.
PV ce den för händer varande
och så nödvändiga reorganisationen af folk-
skoleväsendet i Stockholm, att vidröra ett
ämne som mycket blifvit afhandladt, nemli-
gen skolans emancipation från kyrkan. En an-
tydan om detta ords verkliga betydelse är
desto mera af behofvet påkallad, som man
ofta får höra partimän framställa saken såsom
hvarken mer eller mindre än ett bemödande
att i ungdomens uppfostran undergräfva sjelfva
den kristligt-religiösa bildningen. Ingenting
kan vara felaktigare än en sådan uppfattning,
hvilken äfven strider emot erfarenhetens vitt-
nesbörd i de länder der ifrågavarande eman-
cipation redan eger rum. Frågan, reducerad
till sin enklaste praktiska betydelse, är egent-
ligen ingen annan än den, huruvida under-
visningens angelägenheter skola ledas af sak-
kunnige, för ändamålet särskildt tillsatte per-
soner, eller lemnas, såsom en extra dock
ex-officio-sysselsättning, i händerna på pre-
sterskapet; och svaret är väl icke rätt svårt,
om man blott fördomsfritt söker derefter.
Den prest, hvilken kommer såsom kristen
missionär till ett hedniskt folk, blir äfven
detta folks verldslige lärare, emedan kristen-
dömen är väsentligen en upplysningens religion,
och ifrån denna första början är det icke svårt
att leda sig till både nödvändigheten och, i
flera fall, äfven nyttan af det inflytande kyr-
kan tillegnat sig öfver så väl högre som lä-
gre undervisning; men deraf följer icke, att
sten för alla tider, sedan undervisningen
utvecklat sig till att omfatta allt flera och
flera grenar af menskligt vetande och sedan
sjelfva undervisningskonsten utbildat sig till en
vetenskap, skulle vara ex officio den bäste
skolläraren eller den bäste uppsigtshafvanden
öfver skolan. Det blir här, såsom i alla an-
dra fall, med den stigande utvecklingen äfven
nödvändigt att göra en arbetets fördelning.
Detta är hela såken; hvilken, om den blifvit
sedd ur denna enkla men, såsom vi tro, rik-
tiga synpunkt, icke bordt kunna väcka all
den. ånimositet och alla de passioner som
framkallats åf frågan om skolans emancipa-
tion från kyrkan. Nu är det påtagligt, och
visar sig äfven af dagliga erfarenheten, att
man kan vära en god prest (och likaledes en
dålig sådan), titan att särdeles mycket förstå
sig på undervisningen och dess behof; och i
sjelfva verket; hvad garanti kan väl prest-
och pastöralexamen gifva för att en person
skall förstå sig på huru ett skolhus bör bäst
vara vinrättådt i afseende på inredning, luft-
vexling, upplysning o. s. v., eller huru un-
dervisningsmedlen (kartor, glober, skrif- och
teckningsmaterialier, naturhistoriska och fysi-
ska samlingar m. m.) helst böra vara beskaf-
fade; -eller-huru geografi, räknekonst, liniar-
ritning, Haturlära m. m. på tjenligaste sätt
kunna bibringas ungdomen? — allt ämnen, som
likväl äro i lag föreskrifna för sjelfva folk-
skolan. Hurt kömmer det till, att vii Sverge
ännu, i fråga om sjelfva konsten att lära barn
att läsa innantill, följa en metod, som : både
i en oerhörd grad försinkar inhemtandet af
denna färdighet och bidrager att göra den
osäker, i fall presterskapet haft sig bekanta
de andra och bättre undervisningsmetoder som
finnas? Ja, än mer, presterskapet tycks verk-
ligen vara långt ifrån att känna någon i rin-
gaste mån tillfredställande metöd ens för re-
ligionsundervisningen; ty såsom sådan lärer väl
ingen förnäftig menhiska kunna anse meto-
den att, om möjligt är, just gifva afsmak för
religionsämnet genom att först begagna ka-
tekesen för stafnings- och innan!Ssningsöf-
ningarne deh sedan under tre eller fyra års
fortsatt Skolgång (så är vanliga ållandet
i folkskolorna) ytterligare dagligen syssel-
sätta barnen med utanlexor ur katekesen och
stort ingenting annat än katekeslexor? Nog
bedrager man sig bra mycket, om man tror
att det är på detta sättet som barnasinnet
skall bringas till någon lefvande och lifvande
uppfattning af religionens väsende.
Vi vilja icke här framställa några anklas-
gelser mot presterskapet. Ur den synpunkt
vi betrakta ämnet säga vi helt enkelt, att
hvar sak fordrar sin man. Alla kunna vi ej
allt. Den, som skall förs!å sig på skola och
undervisning, måste både hafva beredt sig der-
för och äfven, såsom hvar och en annan i
sitt särskilda fack; följa med sin tid; hvilket
är något helt annat än prest- och pastoral-
examen. En så enkel sanning borde hvarken
kunna förbises eller misskännas; och det är
nästan obegripligt att vårt presterskap så en-
vist fastbänger vid: sitt förmenta privilegium
att i främsta rämmet utöfva tillsyn öfver sko-
lan, synnerligen folkskolan. Hvad tror det
sig vinna genom att ikläda sg förbindelser
som, både enligt sakens natur och erfarenhe-
tens vittnesbörd, det icke kan uppfylla? Icke
tjenar detta -åttfinstone att i allmänna opinio-
nea höja dess anseeride. Och särdeles i vår
tid, då man, icke utan skäl, fordrar mera lif
och verksamhet uti det rent presterliga kallet,
är det väl synnerligen välbetänkt af prester-
skapet. sjelft att öka sitt ansvar genom att till-
t-o-sig kunna bära äfven skolan på sina axlar?
Det heter naturligtvis, att så måste vara
för religionens bästa; och det är icke ovanligt
att, så snart man äfven i den obetydligaste
sak rör vid presterskapets rättigheter och skyl-
digheter, få höra att religionen är i fara. Vi
tro likväl att i närvarande fall ingen fara är
för handen. Det vore högst besynnerligt, om
fs RR dl FE sd fsigdtna AANRA