befria k endenterna från den stö-
Telse i sinnets jemnvigt som mottagandet af bref
anses förorsaka, för att kunna lemna det ode-
ladt åt hvilan och meditationen. Samvets-
grannare familjer af de anspråkslösare klas-
serna låta vanligen om lördagen bereda sin
middag för söndagen och förtära den kall,
för att icke den dagen sysselsätta tjenstfol-
ket med köksarbeten, och en stor del af de
offentliga spisningsinrättningarne förblifva hela
dagen stängda, så att svårigheten för en främ-
ling att få sin middag om söndagen i London
blifvit ett ordspråk. Men som arbetaren ofta
nog har så stäldt för sig, att han först om
söndagsmorgonen kan disponera den lilla
summa han behöfver till inköp af födoämnen
för sig och de sina, säljer krämaren, slagta-
ren eller porterminuteraren gerna tidigt på
morgonen sitt pennyvärde af varor åt sina
vanliga kunder, och det är detta förhållande
isynnerhet som gifvit lord Robert Grosvenor
anledning att i parlamentet föreslå en bill om
förbud mot all söndagshandel och nya påbud
till främjande af söndagens strängare helig-
hållande i allmänhet.
Aristokratien i England är en trogen bunds-
förvandt åt högkyrkan, och har så mycket
större skäl att vara det som den är i besitt-
ning af det betydligaste antalet patronater,
hvilka der regelmässigt utdelas åt de adliga
familjernas ynszre och följaktligen obemed-
lade medlemmar. Detta förhållande är en
bland anledningarne till det stränga decorum,
hvarmed de s. k. högre klasserna iakttaga
alla religiöså bruk, en samvetsgrannhet som
naturligtvis ofta öfvergår till en fariseisk
ostentation, och som en gång föranledde den
snillrike amerikanske författaren Vashington
Irving till det yttrande, att den engelska ari-
stokraten anser religionen såsom en förträfflig
soppa för den fattige, och går hvarje söndag i
kyrkan för att smaka några skedblad med
samma min som han dagen förut pligtskyldigt
smakat kosten i socknens fattighus, smackat
med läpparne och förslarat den för very good —
mycket passabel. Denna fariseiska anstryk-
ning har icke undfallit folket; mycket bittert
skämt har deröfver städse varit hördt, och då
midsommardagen de högborne lordena och
deras damer gungade fram i sina präktiga
vagnar på samma nötta Stråg. sofa mödet år
ifrån år tvingat dem att färdas hvarje söndags-
eftermiddag, ropade folket: gå i kyrkan, —
spänn ifrån hästarne och gå till fots, så att
er betjening får ledighet, — gå hörn och läs
bibeln o. s. v. Det fashionabla slåfveriet un-
der former och yttre bruk förnekade sig ej
heller här, och de högadliga damerna togo
fram grant inbändna andaktsböcker, för att
visa folket att de förde Guds ord med sig
äfven på fåfängans marknads, såsom Hyde-
parkspromenaden kunde kallas med betydligt
mera skäl än ett af Thackerays bekanta ar-
beten, som eh mindre kunnig öfversättare
utstyrt med denna obegripliga titel.
För dessa yttringar af den allmänna ovil-.
jan drog lord Grosvenor den förhatliga billen
tillbaka, men hade dervid den oförsigtighe-
ten att yttra, det han ogerna ville gifva an-
ledning till oroligheter men att han lika
ogerna gaf vika för hvad han kallade ett hot
af det råa våldet, pöbelns tyranni eller någon
dylik fras. Detta blef naturligtvis genast be-
kant genom tidningarne, och på alla gator
såg man inom kort uppklistrade tryckta pla-
kater, med inbjudning till Londons hela be-
folkving att nästa söndag, den 1 Juli, kl.
1,10 på morgonen, samlas utanför lordens
boning vid Grosvenor Square för att ledsaga
honom i kyrkam. Den ädle lorden afvaktade
naturligtvis icke en så betydande cortege, utan
begaf sig lördagen förut i en hyrvagn och
med förklädd betjening, för att icke igenkän-
nas, från staden. Läsaren känner af redogö-
relse i gårdagsbladet, att samma söndagsef-
termiddag nya folksamlingar egde rum, som
föranledde förföljelser af polisen, i högsta grad
klandervärda och af denna tjenstekår ovän-
tade, samt talrika arresteringar. Det är icke
troligt att saken stannar dervid. Det britiska
lejonets mod har blifvit retadt och den demokra-
tiska andan dödligt sårad genom kränkandet
af en bland dess förnämsta privilegier. rättig-
heten att hålla folkförsamlingar. Aristokra-
tien har sålunda lättsinnigt och i oträngt mål
åter trampat på en af folkets ömtåligaste lik-
tornar, och den närvarande brytningen är af
så mycket farligare beskaffenliet som måttet
redan förut är rågadt, och som det denna
gång ej är mobbena utan den anständiga, tän-
kande och väl uppfostrade massan af de an-
språkslösare medelklasserna som tagit rörel-
sen om hand. Times för i måndags har också
å det eftertryckligaste tagit deras parti och
ar uppdragit den skenhelige lorden på en
skampåle inför England och hela den civili-
serade verlden, hudflängande honom intill blo-
det med sarkasmens oblidkeliga gissel.
Dessa tilldragelser äro äfven för Sverge och
dess förhållanden i ej ringa grad lärorika.
Den officiella :pietismen är ett af den politi-
ska reaktionens omistliga grundelementer, och
dess verkningar hafva äfven hos oss ej ute-
blifvit. De gamla söndagsföreskrifterna i
missgerningsbalken 3 kap. 8 S, som bland
annat vid böter förbjuda att företaga resor till
land eller vatten medan gudstjensten varar,
uppfriskas årligen genom ett från rikets re-
gering utgående så kalladt gudeligt påbud,
som med fiskaler och länsmän hotar alla
hvilka ej på sådana dsgar med åsidosättande
af alla verldsliga sysslor uppträda itemplen,,
0. 5. Vv. Det är sannt, att dessa gudeliga
påbud icke tyckas vara ämnade att strängt
iakttagas, då man nyligen, på årets andra
öv Je aa SR BT a RSA NES RS NN