Länge hade hon ögonen fästade på denna älskade bild. Slutligen gaf hon vika för tröttheten och nedsjönk på sin säng, hviskande med melodisk röst, liksom svanen i sin dödastund: Ar det ej sannt, Georges, att du älskar mig ännu? Det fanns hos detta tillbedjansvärda .barn en sådan tillgifvenhet för sin gamle sjukvaktare, en så liflig önskan att efterkomma alla hens önskningar, alla hans nycker, att hon morgonen derpå, straxt jag kommit in till henne, sade: Min väa, jag har hela nat!en tänkt på det du bad mig om i går, och jag tror mig hafva fonnit något som skall tillfredsställa dig. Ni borle hvila och ej trötts detta stackars hufvuds, sade jag till henne med mild förebråelse, bSömnen gör er så godt. Det ärej rätt att så glömma mina föreskrifter. Jag borde banna er derför. Emellertid måste jag förlåta och afhöra er. Låt se, hvad har ni då hittat på?n Du skall få höras, fortfor hon. Det kom ibland till mina slägtingar en gamraal vän till min mor, en gubbe litet mera grå, litet mindre god än du. Jag har alltid trott att han före sitt giftermål älskat henne, Mia far blet föredragen. Men bangs ömhet qväfde avartsjukan, och detta ödla hjerta blef dens vin, hvars make han ej kunnat blifva. Min mor dog, och denna tillgifvenhet blef mit enda arf. Ack, hvarför lät man honom ej taga mig med sig. Jag skulle då haft en fat; mina slägtingar nekade dertill, för att få skrjta med sitt ädelmod. Deras ädelmod blef mig dyrköpt. Ofta hörde jag den goda gubbon göra dem förebråelser, bittra tillvitelser. Främmande personer, utropade han en dig, äro mera ömsinta emot de fattigr och faderG odörtösa, än deras egna slägtingar. Släggar äg Ev i nart man behöfver dem, så S aponf