Länge hade hon ögonen fästade på denna
älskade bild. Slutligen gaf hon vika för trött-
heten och nedsjönk på sin säng, hviskande
med melodisk röst, liksom svanen i sin döda-
stund: Ar det ej sannt, Georges, att du äl-
skar mig ännu?
Det fanns hos detta tillbedjansvärda .barn
en sådan tillgifvenhet för sin gamle sjukvak-
tare, en så liflig önskan att efterkomma alla
hens önskningar, alla hans nycker, att hon
morgonen derpå, straxt jag kommit in till henne,
sade:
Min väa, jag har hela nat!en tänkt på det
du bad mig om i går, och jag tror mig hafva
fonnit något som skall tillfredsställa dig.
Ni borle hvila och ej trötts detta stackars
hufvuds, sade jag till henne med mild före-
bråelse, bSömnen gör er så godt. Det ärej
rätt att så glömma mina föreskrifter. Jag
borde banna er derför. Emellertid måste jag
förlåta och afhöra er. Låt se, hvad har ni
då hittat på?n
Du skall få höras, fortfor hon. Det kom
ibland till mina slägtingar en gamraal vän till
min mor, en gubbe litet mera grå, litet min-
dre god än du. Jag har alltid trott att han
före sitt giftermål älskat henne, Mia far blet
föredragen. Men bangs ömhet qväfde avart-
sjukan, och detta ödla hjerta blef dens vin,
hvars make han ej kunnat blifva. Min mor
dog, och denna tillgifvenhet blef mit enda
arf. Ack, hvarför lät man honom ej taga
mig med sig. Jag skulle då haft en fat;
mina slägtingar nekade dertill, för att få skrjta
med sitt ädelmod. Deras ädelmod blef mig
dyrköpt. Ofta hörde jag den goda gubbon
göra dem förebråelser, bittra tillvitelser.
Främmande personer, utropade han en dig,
äro mera ömsinta emot de fattigr och fader-
G odörtösa, än deras egna slägtingar. Släg-
gar äg Ev i
nart man behöfver dem, så
S aponf