STOCKHOLM, den 5 Juli
Sverges militäriska evenement för året är i
dag fullbordadt; det stora-och glänsande lust-
lägret är lyckligt bragt till ända utan andra
nederlag än några stupade hästar, — en för-
lust som visserligen är känbar för dem den
träffat, men som dock icke lärer för det stora
hela kunna tagas inågon beräkning. Desven-
ska vapnen få nu, efter denna ansträngning.
öfverlemna sig åt en hvila som ingenting hotar
att störa, åtminstone under det återstående af
året. De tal, hvarmed H. M. Konungen i för
går öfverlemnade de nya fanorna åt två re-
gementen, bära, isynnerhet då de jemföras
med de ord H. Maj:t vid ett likartadt till-
fålle förlidet år yttrade till den gotländska
nationalbeväringen, en afgjordt fredlig prägel
På samma sätt börjar den utläudska press
mer och mer betrakta Sverges ställning fö:
det närvarande. Man tycks nu ändtligen alle
städes inom den diplomatiska verlden, efter de
mest motsatta versioner och uträkningar, vara
kommen till den öfvertygelsen att vestmak-
terna icke hafva att vänta något aktift bistind
af de skandinaviska makterna, och man fin-
ner sig deri. Men det oaktadt lemnar mar
de nordiska folken ej ur sigte, emedan mar
synes förutse att Skandinaviens geografiska
förhållanden och de med omisskänlig tydlig-
het uttalade sympatierna hos dess trenne fo:k
förr eller sednare skola ställa dem i vesterns
leder. Ett anmärkningsvärdt exempel på er
sådan uppfattning är följande korrespondens-
artikel, som återfinnes i en af de sista num-
rorna af det ministeriella engelska bladet Mor-
ning Post, hvilken icke saknar sitt intresse
för svenska läsare:
Paris den 24 Juni 1855.
Det skall komma i dagen att hennes en-
gelska majestäts regering icke försummat att
kultivera mera intima förbindelser med Sverge
än dem som herrskade innan vi förklarade
Ryssland krig. Ganska vigtiga underhand-
lingar föregå måhända just i detta ögonblick,
och man har allt skäl att antaga, att de skan-
dinaviska stammarne skola blifva iståndsatta
att emancipera sig från det ryska inflytande
som alltid varit så ifrigt i verksamhet under
det vår egen diplomati slumrat. Sverge är
måhända den mest lofvande mark hvarpå v:
kunna rikta vår uppmärksamhet. Det finnes
lif och kraft i detta fria folk, hvilka hållite
vid makt af dess religion och dess konstitu-
tionella frihet, som — hvad Sverge sär-
skildt beträffar — hafva en temligen demo-
kratisk prägel. Sådana grundsatser äro af
naturen motsatta mot Rysslands intressen och
politik, och det är icke svårt att gissa, i hvad
riktning det allmänna tänkesättet och de öf-
vervägande intressena leda svenska folket.
Sverges, Norges och Danmarks geografiska
beläzenhet ålägger deras regenter naturligen
stor försigtighet, och förr än de kunna intaga
någon mera sjelfständig hållning mot Ryssland
är det nödvändigt att de stora sjömakterna
försäkra dem om sitt beskydd, ej blott för
det närvarande utan äfven för framtiden.
Detta är, såsom jag tror, på vägen att be
viljas dem, Det är likväl icke Storbritan-
niens afsigt ait kasta Sverge, Norge och Dan-
mark in i kriget. Vi skola efter all anledninz
afsluta ett försvarsförbund, hvarigenom de skan-
dinaviska staterna skola komma i stånd att
frigra sig från de ryska intrigerna och derigce-
nom i denna del af verlden upprätta en fast och
varaktig gränsmur mot moskovitisk eröfrings-
lystnad. Lyckligtvis hafva Englands och
Frankrikes folk tillräckligt öppna ögon för de
stora europeiska frågorna för dagen, och äf-
ven om regeringarne önskade det, kunde Bo-
marsund aldrig ånyo öfverlemnas åt Ryssland.
för att der åter uppbygga ett nytt Sebastopol.
Men det vore fåfängt att kosta några välger-
ningar på Sverge, Nurge och Danmark, så
vida vi ej garanterade dem dessa förm
genom ett skyddande fördrag. Dessa makt
hafva ingen land- eller sjöstyrka, som sätter
dem i stånd att åt sig sjelfva lemnade håll
stånd mot Ryssland, och dessa länders ej
domliga belägenhet under vintern, då naturen
bygger bryggor för de moskovitiska horderna,
bjuder den försigtigheten att de skola kuna
ropa på hjelp, i fall så erfordrades.
Vi få icke antaga att czarens premiermini-
ster är i overksamhet under det lord Claren-
don arbetar. Vi hafva hört berättelsen om
den ryska prinsen Sanguskoffs beskickning
till Köpenhamn, och utan tvifvel hafva hen-
neg maj:ts sändebud inberättat om de bemö-
danden Ryssland under den närmast förflutna
tden gjort för att vinna bundsförvandter i dessa
linder, både med hotelser och böner.
Men Ryssland har ingen god tur i närva-
rande ögonblick. I sjelfva verket är det nu
gå beskaffadt, att folk och regeringar iandre
länder se att vi hafva allvar, och närma sig
oss derföre med förtroende. De hade förut
intet skäl att göra det. När helst någon af
gränsstaterna fästade våra sändebuds uppmärk-
samhet på czarens hotande fästningsverk och
allt omsnärjande politik, hvad blef väl följden?
Vår minister inberättade utan tvifvel förhål-
landena och kanske fick ett gillande ord
hemifrån, men dermed var hela saken slut.
De mindre staterna i Europa började tänka
att ingenting i verlden vidare kunde förmå
oss att gripa till vapen; de hade derföre intet
annat att göra än böja sig för den nordiska
jätten, som ryckte allt närmare i mån af vest-
makternas moraliska reträtt.
Såsom jag nyss yttrade, det är god jord-
mån för oss i Sverge, Norge och Danmark;
oo ee Vr: oo EO Får AA PA