STOCKHOLM, den 5 Juli Sverges militäriska evenement för året är i dag fullbordadt; det stora-och glänsande lustlägret är lyckligt bragt till ända utan andra nederlag än några stupade hästar, — en förlust som visserligen är känbar för dem den träffat, men som dock icke lärer för det stora hela kunna tagas inågon beräkning. Desvenska vapnen få nu, efter denna ansträngning. öfverlemna sig åt en hvila som ingenting hotar att störa, åtminstone under det återstående af året. De tal, hvarmed H. M. Konungen i för går öfverlemnade de nya fanorna åt två regementen, bära, isynnerhet då de jemföras med de ord H. Maj:t vid ett likartadt tillfålle förlidet år yttrade till den gotländska nationalbeväringen, en afgjordt fredlig prägel På samma sätt börjar den utläudska press mer och mer betrakta Sverges ställning fö: det närvarande. Man tycks nu ändtligen alle städes inom den diplomatiska verlden, efter de mest motsatta versioner och uträkningar, vara kommen till den öfvertygelsen att vestmakterna icke hafva att vänta något aktift bistind af de skandinaviska makterna, och man finner sig deri. Men det oaktadt lemnar mar de nordiska folken ej ur sigte, emedan mar synes förutse att Skandinaviens geografiska förhållanden och de med omisskänlig tydlighet uttalade sympatierna hos dess trenne fo:k förr eller sednare skola ställa dem i vesterns leder. Ett anmärkningsvärdt exempel på er sådan uppfattning är följande korrespondensartikel, som återfinnes i en af de sista numrorna af det ministeriella engelska bladet Morning Post, hvilken icke saknar sitt intresse för svenska läsare: Paris den 24 Juni 1855. Det skall komma i dagen att hennes engelska majestäts regering icke försummat att kultivera mera intima förbindelser med Sverge än dem som herrskade innan vi förklarade Ryssland krig. Ganska vigtiga underhandlingar föregå måhända just i detta ögonblick, och man har allt skäl att antaga, att de skandinaviska stammarne skola blifva iståndsatta att emancipera sig från det ryska inflytande som alltid varit så ifrigt i verksamhet under det vår egen diplomati slumrat. Sverge är måhända den mest lofvande mark hvarpå v: kunna rikta vår uppmärksamhet. Det finnes lif och kraft i detta fria folk, hvilka hållite vid makt af dess religion och dess konstitutionella frihet, som — hvad Sverge särskildt beträffar — hafva en temligen demokratisk prägel. Sådana grundsatser äro af naturen motsatta mot Rysslands intressen och politik, och det är icke svårt att gissa, i hvad riktning det allmänna tänkesättet och de öfvervägande intressena leda svenska folket. Sverges, Norges och Danmarks geografiska beläzenhet ålägger deras regenter naturligen stor försigtighet, och förr än de kunna intaga någon mera sjelfständig hållning mot Ryssland är det nödvändigt att de stora sjömakterna försäkra dem om sitt beskydd, ej blott för det närvarande utan äfven för framtiden. Detta är, såsom jag tror, på vägen att be viljas dem, Det är likväl icke Storbritanniens afsigt ait kasta Sverge, Norge och Danmark in i kriget. Vi skola efter all anledninz afsluta ett försvarsförbund, hvarigenom de skandinaviska staterna skola komma i stånd att frigra sig från de ryska intrigerna och derigcenom i denna del af verlden upprätta en fast och varaktig gränsmur mot moskovitisk eröfringslystnad. Lyckligtvis hafva Englands och Frankrikes folk tillräckligt öppna ögon för de stora europeiska frågorna för dagen, och äfven om regeringarne önskade det, kunde Bomarsund aldrig ånyo öfverlemnas åt Ryssland. för att der åter uppbygga ett nytt Sebastopol. Men det vore fåfängt att kosta några välgerningar på Sverge, Nurge och Danmark, så vida vi ej garanterade dem dessa förm genom ett skyddande fördrag. Dessa makt hafva ingen landeller sjöstyrka, som sätter dem i stånd att åt sig sjelfva lemnade håll stånd mot Ryssland, och dessa länders ej domliga belägenhet under vintern, då naturen bygger bryggor för de moskovitiska horderna, bjuder den försigtigheten att de skola kuna ropa på hjelp, i fall så erfordrades. Vi få icke antaga att czarens premierminister är i overksamhet under det lord Clarendon arbetar. Vi hafva hört berättelsen om den ryska prinsen Sanguskoffs beskickning till Köpenhamn, och utan tvifvel hafva henneg maj:ts sändebud inberättat om de bemödanden Ryssland under den närmast förflutna tden gjort för att vinna bundsförvandter i dessa linder, både med hotelser och böner. Men Ryssland har ingen god tur i närvarande ögonblick. I sjelfva verket är det nu gå beskaffadt, att folk och regeringar iandre länder se att vi hafva allvar, och närma sig oss derföre med förtroende. De hade förut intet skäl att göra det. När helst någon af gränsstaterna fästade våra sändebuds uppmärksamhet på czarens hotande fästningsverk och allt omsnärjande politik, hvad blef väl följden? Vår minister inberättade utan tvifvel förhållandena och kanske fick ett gillande ord hemifrån, men dermed var hela saken slut. De mindre staterna i Europa började tänka att ingenting i verlden vidare kunde förmå oss att gripa till vapen; de hade derföre intet annat att göra än böja sig för den nordiska jätten, som ryckte allt närmare i mån af vestmakternas moraliska reträtt. Såsom jag nyss yttrade, det är god jordmån för oss i Sverge, Norge och Danmark; oo ee Vr: oo EO Får AA PA