Cendrillons lackerade stöflor).
Öfversättning från franskan.
Slumpen kom mig slutligen till hjelp; min
skofiiekare uppdrog ur en gammal sko en
liten svart pipa, som han började stoppa med
sin breda tumme. Snart hörde jag hur han
med ea stryksticka tog eld på densamma,
och några tjocka rökhvirflar bortskymde för
ett ögonblick bans trefliga ansigte. Min före-
vänning var funnen: jag tog en cigarr i min
ficka och närmade mig utan tvekan till bod-
dörren.
Välsignad vares, tänkte jag, srökarnes bro-
derliga förtrolighet! den skall förskaffa mig
både en berättelse och eld.s Jag hade ännu
ej öppnat munnen, och gubben bade redan
artigt räckt mig sin snugga. Wå jag fått min
eigarr tänd, utbredde jag mig i tacksägelser,
men den fördömda frågan dog på mina läg-
ar, och jag tvärtystnade. Huru skulle jag
åter kunna börja samtalet? Deruti bestod
svårigheten. Ännu några ögonblick, och det
gynnande tillfället skulle för alltid vara förbi.
5el! utropade jag i det jag rodnade något
öfver min osanning. eCigarren har slocknat.s
För andra giagen tillsjöd mig gubben höfligt
sin pipa. Jet var ej värdt att tveka längre.
Då jag återlemnade den försökte je g att yttra
några ord om qvarteret, om invånarne och
deras seder. Intet svar. Jag kom ej längre,
det var en dålig taktik; jag måste hitta på
en annan och vinna tid för att tänka efter.
Jag begärde eld för tredje gången, för tredje
gången fick jag den, utan att ett ord kom
ö ver rökarens läppar. Han är kanhända döf-
sum, tiakte jag med farhåga, jag måste för-
söka ännu en gång. Min herre, sade jag,
) Se A. B. n:o 151,