stått under detta inflytande, och jag mned-
zskrifver berättelsen sådan den qvarstår i mitt
minne.
Då gubben uttalat de välvilliga orden, hade
han balföppnat dörren till sitt snäckskal. Jag
hade. kunnat mita det med ett enda steg.
Nåväl, jag var i denna koja, som den fattigaste
vilde skulle hafva föraktat. Längst in var
en dålig säng betäickt med ett urblekt blått
täcke. I midten en liten gjuten spis, der
qvällsvarden kokade i sin lergryta. Omkring
alla fyra väggarne voro upphängda gamla sko-
don, med samma symetri som det hade va-
rit gamla vapen; och på golfvet en hög af
gamla skor, stöflor, läder, uppstapplade på
hvarandra lika pittoreskt som en kedja af
Alperna eller Pyrengerna.
Ni tillåter mig att fortsätta mitt arbete?
sade skoflickaren, i det han sköt fram en pall,
på hvilken jag machinmessigt nedsatte mig
utan att svara ett enda ord. Nyäökenheten,
förvåningen gjorde mig stum. Hvad min
värd angår, återtog han sin läst, sin beck-
tråd och sin spannrem samt började med
samma allvar som Eneas, då han berättar
för drottning Dido sina reseäfventyr.
Allt detta återkommer för miit miane dun-
kelt och otydligt sm en dröm; men jag
tror dock att det var ungefir på följande sätt
som den gode gubben berättade mig den ut-
lofvade historien:
Jag har icse alltid haft min bod på denna
sidan af gatan, nej, min herre, det är blott
för några månader sedan den stödde sig mot
murarne af det vackra huset midt emot. Man
fann att jag mis-prydde det med mitt graun-
skup, och segaren har förvisat mig derifrån.
Det hus, till hvilket jag tagit min tillflykt,
skyddar il!a mitt stånd, som skakas af hvarje
vindstit; hvarje stormil kommer det att svigta,
det skall slutligen komma en som skall kull-