punkten kan naderrättelsen vara välkommen för både
pressen och allmänheten; men dersmot kan med skäl
frårss på hvad sätt hr Isberg förbrutit sig, att han
skul!e bliva veluklet för det medömkans leende, sam
oumera är den enda käcsla harmed nationen äser
styrelsens vanmäktiga bemödauden att ur gratven upp
kalia förfiutova tiders vålnader, ty någonting annat
är och förbiir ändå icke adelskapet i våra dagar.
— Vi anse 0ss skyldiga att nämna, det vi
i förra veckan mottogo en insänd artikel, med
uad rskrnfi sR:d. at Väktareno, försnledd af
hvad vi don 21 siatlidne Juni yttrade om
Väktarens, efter våra åsigter högst betänk-
iga doktrin om embetsmännens ställning till
gina chefer, med anle ning af den beryktade
skrapon soma Upsala universitetets kansler till-
slat :vå af dervarande juridiska fakultetens
tofessorer. Då vi, efter hvad vi förut til-
snsagifv.t, icke kuana tillåta andra tid-
ningsredsktoner att öfverlytta sina mot 033
förda po!cmiker i sårt eget blad, hvarigenom
smart sagdt all diskussion med andra tidnin-
ar skulle för os8 om5jliggöras, så har nu
oVäktaren, sisom skäligt, inrymt sin polemik
i Bitt eget biad, och det tillkommer oss att
av i vår ord upptaga den till besvarande.
Väktarens artikel är egentligen en rekla-
mation mot vir uppfattning af särdeles två
puakter i havs föregående artikel. Den första
er haus pistiends, att embstsmannaståndet i
land har en vida mindre grad af osjelf-
ndighet än i de nordamerikanska frista-
ernan, På våra anmärkninga: mot detta be-
ynuerliga påstående svarar ,Västaren med
stonen af ett uttryck, som förekor.rmer ned
i hans första artikel, af innehåll att embets-
mannen 1 Ryssland visserligen ytterst beror
af envåldsherrskarens godtycke, men att
shan docx der kan egna sig åt det allmän-
as tjeust med uteigt och förho: psing att på
leawa bana i vanliga fall hafva sin framtida
utkomegt och bergnings. Detta särdeleg mörka
och skru vade uttryck förklarar pu Väktaren,
5, ätt de ryska embetemänven ej ombyt:s
såsom i Förenta Staterua eller England efter
vexlingena af de politiska partierna som sitts
vid statsrodret. I sanning ett eget språkbruk
att kalla detta för sjelfständighet! Det failer
således icke Väktaren, in, att en redlig mans
samvete kan nödga honom att sjelf uppgifva
ett embete, usder hvars skötande hsa är ut-
satt för tusen vexationer af nyckful!la och de-
spotiska chefer, kanske oftast tvungen att
köpslaga med sin rättskänsla föratt undgå för-
jelser och afsättning. En sådan ställning
xallar Väktaren mindre osjelstämdighet.. Nå
ja, hvar och en har sin smak.
Deu andra punkten rörer sjel!va värdet af
an ministerstyrelse fom medför embetsman:
avns afsittlighet.
Vi hade af ,Väktaromen patetiska utrop, att
det fordras en bög grad af patriotism ra. m.
ör stt trifvas i Bamhällen med parlamentari-
saa former och embetsmannaafrvättlighet, samt
t hans yttrande att Sverges utveckling mnär-
mast går i riktningen åt de parlamentariskt
styrda staterna, trott oss kunna sluta att har
:nskade embetsmännens efsättlighet i någon
vidsträcktare grad än den närvarande g:uad
lagen meduaver. Vi trodde så mycket mers
på befintligheten af en sådan önskan, som
;Väktaren sjelf så oändligen rörande yttrar
it samhällete väl är för dyrbart för att dess
angelägenheter må kunna l-mnas i händerna
1å de ovilliga eller tredskandes. Och såsom
ov UVige och tredskande har ju kansleren skrapat
le juridizka professorerna, ehuru väl det för
ögon ej fulit är klart med hvad feg det
skett, då vvilbgheten och tredskheten endast
bestått deri att de efterkommo H. K. H. kan-
slereng nådiga befallning, men dristade att
hos K. Maj:t öfverklaga densamnmz, alltefter
ien besvärshänvisning kansleren sjelt i nåder
meddelat, samt derefter af trycket låtit utgifva
handlingarne i målet, hvilket enligt Väkta-
ren isynnerhet lärer vara till fördel för kan-
slergembetet. Väktares bedyrar ru, att han
icke önskar någon vidare utsträckt afsättlig-
set för embetsmännen, och stödjer sig dervid
på några yttranden i sin föregående artikel,
hvilka han förebrår oss hafva uraktlitit att
sitera, nemligen att han ej ville afgöra om en
iministerstyrelses välsignelser äro så siora att
ie förtjena det rog dyra offret af oberoendet
och sjelfständigheten hos em hel embatsklass.
Vi äro skyldiga att nämna detta, men vida
konseqventare synes det oas hafva varit, om
,Väktaren åtminstone önskat rätt för kan-
slersn eller bans sakreterare att efter eget be-
hag afsätta universitetzprof:ssorerna, för att
der alltid bafva att pårökna villiga tjesares
en rättighet hvarigenom välsignelserna af kan-
lersstyrelsen för vår högsta bilduieg utar
tvifvel skulle blifva mårgdubblade.
Vi kunna, sedan Väktaren sjelf ånyo upp-
tagit detta ämne, icke undgå att anmärka det
försåtliga deri att helt ogeneradt ställa våra
universitetslärare på samma embetsmannalinie
med de politiska, diplomatiska eller admini-
strativa embets:nän som i parlamentariska
länder ombytas vid ombyte af regeringens
chef. Vill Väktaren verkligen inbilla sven-
ska folket att ungdomens Järare höra till
denna embetsmannakategori, eller tror han sig
deri lyckas? Kaa han uppgifva något land,
der bildtingens vårdare godtyekligt bortkö-
ras? Den högsta sanningen oeh dess tolkare
stå i alla länder öfver de politiska partiernas.
vexlingar, liksom de borde stå öfver den råa
behaudlingen med ridpiskan, äfven om uttrye-
ket endast tages i figurlig mening.
För öfrigt tycks författaren i Väiktarenn,
underbart nog, bättre bekant med embetsvä-
sendet i Ryssland och andra länder än i
Sverge. Trorhan då verkligea att en departe-
mextschef eller kollegiipresident i vårt land
kan ålägga förordnandea att bestrida tjenster
mot den tillförordnades eget begifvande, eller
Nl srt br ÅR Sr BEE DA MKR ER NAR