skedde ären 1808 och 1810. — Då skrefvo
grefve Schimmelman och Moltke, likasom
Gruadiwig och Höst, varma uppmasingar till
svenskarne att besätta dena lediga svenska
tronen med en dansk konung — Fredrik VI.
I Danmark hade redan under 14 år den all-
mäana meningen blifvit förberedd härpå ge-
nom det dåvarande ,Skandinaviska sällskapet,
i Köpenhamn, hvars ordförande emo!tog det
märkliga brefvet ifrån hertig Fredrik Christia:
af Augustenburg, hvari denne förklarade säll-
skapets verksamhet helt och hället öfverens-
stämmande med vår faderliga regerings önsk-
ningar, och — mirabile dictu — det då varande
kongl. danska kansliet uppmanade zam ma säll-
skap att uppgifva hvilka af dess medl!eramsr
isynnerhet inlagt förtjenster om de skandina-
viska litteratörernas förbindelser, på det att
dessa måtte kunna anmälas att blifva riddare af
Dannebrogen. Det nuvarande skandinaviska
sällskapet och andra skandinavismens anhän-
gare nu för tiden mottaga inga sådana upp-
muntringar, och, uppriktigt taladt, de önska
dem ej, ty den danska regeringens skandi-
naviska luftballongs-propaganda i granvrike:
1797—1810 ger vid handen, att den officiella
politiken åtminstone icke står efter den ooffi-
ciella, efter studentikosa tidningsskrifvare och
fantaster,, i konsten att — bygga luftslot.
Men hvarföre då bedömma våra luftslott
så strängt? Man bar ju sjelf varit uog, och
dessutom — derför att Nordens enhet ej kom
till stånd . då prinsar, geheimestatsministrar
och kanslideputerade o. s. v. arbetade för den
den, följer alls icke med logisk nödvändig-
het, att den också är ogenomförbar när så-
dane höga herrar icke verka för den. Vi
hafva nu en gång hittills måst göra vår ger-
ning utan deras medverkan och hafva blifvit
förtroliga med den tanken, att det gifves men-
niskor, hvilkas bästa bietånd är deras mot-
stånd och som blott på detta sätt äro an-
vändbara uti idernas tjenst. Ty iderna äro
zu en gång så praktiska i längden, att inga
dåliga konjunkturer, inga antipatisr, inga in-
triger kunna afvärja deras verkligblifvande då
tidens fullbordan är inne. Tvärtom brukar
den gudomliga försynen hela den menskligs
-sjelfviskheten, dessa legioner af enskilda in-
tressen, motivernas korsande ström, till att
befrämja idgerna — trots motståndet och ge-
nom det. Och när det så är fullbordadt, bö-
jer hela det förnäma anbanget, som kort förut
intrigerade, hånade, baktatade, sig med det
ötaste leende ned för det esda gom det er-
känner: det fullbordade verket (fait accompli).
En af de första och vanligaste invändnin-
gar emot en nordisk union hemtas vanligen
ifrån historien, från den misslyckade Kalmar-
urionen, och dess motståndare hafva derför i
alla tider med vällust badat sig i Lagerbrings
skarpa kritik af Kalmarunionen, men de un-
derlåta alltid att anföra följande yttrande af
samme historiker: Ingenting hade varit lät-
tare än att göra Kalmareunionenp varaktig,
blo:t Margareta hade något vinnlagt sig om
Sverges väl,. Erfarenheten visar dessutom,
att de för Danmark ogynnsamma minnena i
Sverge, från Kalmarunionens, från Kristian
Tyranns, tid o. s. v. icke utgjorde något
hinder för, att ju Fredrik V som kronprins
hade blifvit vald till svensk tronföljare på
riksdagen 1741-1743, derest ryskt guld och
danskt oförstånd icke hsde aflägsnat de skick-
lige danske underhandlarne grefve Lynar och
general Griiner från Stockholm och öfverlem-
nat den vigtiga angelägenheten i den odug-
lige Berkeutins händer. Icke heller stodo
dessa minnen 1809 i vägen för valet af en
Augustenburgisk prins till svensk tronföljare.
och hvarken dessa eller andra erinringar om
gamla tvister och krig mellan de olika brödra-
folken skola lägga något hinder i vägen för
nordens återförening, när tiden är mogen,
när alla tre folken hafva tillräckligt öppnat
ögonen för faran af söndringen och fördelen
af enheten, och när deras vilja bar blifvit så
allvarlig, att de med glädje betala priset för
sin politiska pånyttfödelse, för det ende med-
let att vinna en framtid som är deras forn
tid värdig. Ty för oss är det klart, att de
tre nordiska rikenas närvarande ställving i
Europa icke på längden kan ega bestånd.
Danmark, Sverge och Norge äro hvar för sig
förbundna med Ryssland utan att vara för-
bundna sins emellan. För ögonblicket känna
vi det mindre, men då det närvarande kriget
en gång är tilländalupet, utan någon förän-
dring i våra inbördes förhållanden, så skola
vi i dubbelt mått känna det ryska oket. En
man, hvilkens politiska förutsägelser efter
hand antingen redan äro uppfyllda eller äro
på väg dertill — Napoleon I, sade 1810 til
den svenske gesandten i Paris, baron Lager-
bjelke: 9Ien ryska kolossen hotar att krossa
eder. På ena sidan ser jag den vid Öster
gjöns kuster, på den andra kastar den begär-
liga blickar på Uonau. — — — Ni måste
närma er till Danmark. Det finns intet annat
verksamt medel att ingifva Ryssland aktning
för eder. — Derför bören j glömma all små
aktig afundsjuka, och al!t skall gå väl.
Man kan icke förakta en sådan auktoritet;
den förskrifver sig icke från den mystiska
fornåldern, den är ingen antiqvitet. Aro må-
hända ej ryssarne vid Donau? Och är det
deras skull, om de icke hafva Öster-jön i
sina händer? Men vwi , åste alla, svenskar,
norrmän och dauskar, glömma all småakt g
afundsjuka, derest föreningen skall kunna
åvägabriingas, och deri ligger en hufvudsvå-
righet. Ty utan att underskatta de europerska
betänkligheter, som -kunna blifva väckta emot
en nordisk union, så är det dock utom allt
tvifvel att i den stund alla tre folken, genom
deras lofliga organer, enhälligt förklara sig
för samma person som eventuel regent öfver
de tre konfedererade rikena, skulle ingen
europeisk kongress göra något långt eller all-
varligt motstånd, allra minst om tidpunkten
vore så vald, att man i nö fall kunde lemna
åsido Rysslands bifall. Att vestmakterna
skulle vara väl tjente med ett konstitutionellt
Sverge-Norge-Danmark, under en konung,
kan icke betviflas; ty om ett sådant statsför-
mm fre on Lu.
IA mt —- —
—— Tr MA MÅ FAR
- KR AN mt vm
A
Do mr Oe