se
oroliga dags sinnexwörelser. Under min från-
varo hade kejsaren låtit kalla mig; en adju-
tant väntade på mig. Jeg skyndade att ef-
terkomma hans order. . -
Kejsaren var ensam, utsträckt i en länstol
å la Voltaire. Hans lejonhufvud hade, för-
svagadt af lidandet, en lutande ställning; hans
hy var blyfärgad, hans uppsyn dyster.
Han kastade på mig en genomträngande
blick, och, efter några minuters tystnad frå-
gade han kallt, huru jag fann bonom.,
Jag kände på pulsen; den var stark och
häftig, — tungan dålig, tillståndet i allmän-
het oroande.
Nå väl, min hetre? sade kejsaren.
Han nämnde eljest alltid, när han tillta-
lade mig, mitt namn. Denna förändring var
säkert ett elakt förebud.
Ers majestät har andtäppa och feber; det
skulle göra godt att taga ett kräkmedel.
Vid detta ord, kräkmedel, med hvilket man,
för att väl begripa den verkan det borde görk
på kejsarens sinne, måste förbinda de sedan
två dagar kringlöpande ryktena om förgift-
ning, upplyfte kejsaren hastigt hufvudet:
Ett kräkmedel! Ni har aldrig förr åt mig
dinerat något sådant!
Det är sannt; men ers majestäts goda helsa
har alltid gjort dess användning onödig.,
Och ni anser er i dag böra göra detta för-
gök för första gången ?,
Ja, ers majestät.
Kejsaren befallde mig tillreda läkemedlet.
Jag gick dåidet till hans kabinett gränsande
laboratoriet och kom snart åter med ett gles
i handen. — Hans Majestät tog det, betrak-
tade först innehållet, sedan mig, och drack.
Läkemedlet dröjde icke att göra sin ver-
kan; men uttömningarnes beskaffenhet till-
fredsställde mig icke.