STOCKHOLM, den 23 Juni.
Utrikes Korrespondens-artiklar.
(Från Aftonbladets korrespondent.)
- Berlin d. 16 Juni.
Med publicerandet af slutprotokollet för
Wienerkonferensen den 4 Juni har pjesen nu
omsider blifvit utspelad äfven inför publiken,
och det återstår blott att göra en epilog me-
delst en kort resumå af de sista scenerna, för
att bestämma den punkt, till hvilken de hyck-
lande diplomatiska förhandlingarne hade hunnit
i det ögonblick, då den definitiva brytningen
egde rum, och kunna bedömma Österrikes se-
dermera helt och hållet afslöjade politik.
Österrike och vestern ha en lång tid liknat
två dryckeskämpar som utmanat hvarandra
till en täflan på vad och som bjuda till att
narra hvarandra, i det hvardera endast dric-
ker färgadt vatten. Största delen af oss be-
skedliga tyskar, som varit vittnen till dennes
ömsesidiga mystifikation, har låtit narra sig.
Hädanefter kan det icke bli möjligt annat än
med den naiva lättrogenheten och den salari-
erade pressen. Jag vill nu endast i korthet
utveckla betydelsen af det spel som Österrike
under de sista dagarne velat fortsätta i Tysk-
land och isynnerhet i förhållande till Preus-
sen, och hvilket lyckats så illa.
Det är för närvarande stäldt utom allt tvif-
vel, att Österrike, då det gjorde sitt sista be-
medlingsförslag, endast reproducerade det för-
slag om statu quo flottant, som ursprungligen
härleder sig från Drouyn de IHuys, d. v. 8.
den ryska flottans inskränkning till det antal
af skepp, som existerade i det ögonblick då
arrangementet afslöts. Alla de öfriga punk-
terna äro endast bisaker; det hufvudsakliga
var att få ryska flottan reducerad till en siffra
son icke hade tillåtit Ryssland att återupp-
rätta de fartyg, som under närvarande krig
blifvit sänkta eller brända.
Österrike visste mycket väl, att detta för-
slag icke kunde antagas hvarken af Ryssland
eller af vestmakterna. Ryssland har vid flera
tillfällen förklarat, att hvarje detsamma di-
rekt eller indirekt ålagd reduktion af dess
flotta vore en förnärmelse för Rysslands ära
och värdighet, och ett dylikt förslag är så-
lunda oantagligt för Ryssland.
Hvad vestmakterna angår, så ha Drouyn.de
THuys fall, som föranleddes just deraf att han
med för mycken värma omfattade denna id,
samt Englands sednaste dispositioner tydligen
ådagalagt, att denna tomma pappersgaranti
icke i Frankrikes och Englands ögon kunnat
uppväga de. uppoffringar af menniskor och
penningar, som de fått göra för den orienta-
Jiska frågans lösning.
Man vet derföre icke, hvilketdera man mest
skall beundra uti denna slutkonferens den 4
Juni, antingen furst Gortschakoffs skrymteri,
som för: att vinna tid yttrade; att det österri-
kiska föraläget, hvars princip Ryssland förut
så energiskt tillbakavisat, innebure en möjlig
lösning,, eller de vestliga fullmäktiges likgil-
tighet, hvilka, för att undvika en diskussion,
nöjde sig med att åberopas Rysslands förra
vägran, i stället för att rent ut förklara, att
ett dylikt illusoriskt medgifvande aldrig skulle
ikunna tillfredsställa deras regeringar. Detvar
en sista eftergift åt Österrike, inför hvilket
-man ännu icke ville helt öppet säga, att de
fyra punkterna vore hädanefter för alltid lagda
ad acta. :
Men Österrike visste detta mycket väl;yoch
då det framlade öch understödde ett förslag,
som det visste icke kunna bli antaget af hä-
gondera. parten, afsåg. det endast att derige-
nom kunnna vinna en öfvergång till den neu-
trala och afbidande politik, som det omsider
öppet antagit. Det sökte något argument för
att kunna draga sig tillbaka och för att inför
Europa och Tyskland kunna rättfärdiga detta
affall genom en föregifven krigisk envishet
hos vestmakterna.
I sin not af den 24 Maj, som skulle hållas
mycket hemlig, men dock nått till offenlig-
hemligheten, visar sterrike, att det är myc-
ket angeläget att komma i godt förstånd med
Preussen och intaga samma position, som
denna makt, under så mycket hån och före-
bråelser från österrikiska sidan, förut in-
tagit; man finner. der, att Österrike nu-
mera af Decembertraktaten icke anser sig
förbundet till någonting mera än att skydda
Turkiet mot ett nytt anfall, alldeles så-
-som Preussen, för hvilket också, till. följd af
af traktaten af den 20 April och tilläggsarti-
keln af den 26 Nov. 1854 ett anfall från
Rysslands sida mot Balkanlinien eller öster-
-rikiska armen i Donaufurstendömena utgör en
scasus belli. Det är mycket klart att Ryssland
numera allsicke- tänker på att anfalla Turkiet
på detta håll; eljest hade Preussen aldrig
afgifvit en sådan förklaring. Och detär denna
snart sagdt otänkbara eventualitet, som nu
Österrike också proklamerar såsom sin casus
belli.. - Så vidt icke ett dylikt angrepp kom-
mer att ega rum vill Österrike afvakta åter-
mupptagandet af konferenserna och göra gäl-
lande sitt inflytande till förmån för de fyra
punkterna!
Det betyder föga, att Österrike sedermera
i depescher, som varit ämnade för offentlig-
heten, försökt att minska effekten af den för-
troliga noten af den 25 Maj;- att det den 31
Maj svarat med en viss grad af liflighet på
den preussiska framställningen af den 23 Maj,
hvari förordades den af Ryssland uppställda
distinktionen mellan de två första och de två
sednare garantipunkterna; att det vidare i ett
förut temligen betydelselöst cirkulär af den 6
Juni åter anslagit en i någon mån vesterländsk
ton; allt detta narrar numera ingen, och akten
af den 25 Maj qvarstår såsom ett orubbligt
intve om Österikes innersta tanke, huru myc-