belägringen och öfvergaf den mot sin vilja.
Detta :fälttågs motgångar öch nesa äro czarens
verk, — följden af en olycksbringande och
löjlig inbilskhet:
Man kan häraf inse med hvilken begärlig-
het Nikolaus i sina operationer mot Mura-
vieff borde söka att triumfera öfver en man
känd såsom en taktikus af första ordningen.
Framgången syntes säker; czaren hade i sin
generalstab armåns bästa officerare; Muravieff
var endast biträdd af duplikanter.
Manövrerna började. Den kår, hvilken Ni-
kolaus kommenderade, sökte ifrigt att träffa
fienden; men timmarne förflöto, och Muravieff
syntes icke till, en anledning till stolthet för
Nikolaus, till skämt för hans omgifning. —
Emellertid blef glädjen kort.
Den kejserliga armön hade, i sin ifver att
uppsöka fienden, småningom närmat sig Neva.
Det var der som Muravieff väntade på den-
samme, förskansad bakom en kulle och dold
genom terrängens beskaffenhet. Oförmodadt
uppbrytande, åtskiljer han genom en hastig
evolution czaren från sin armå och lyckas att
föra denna, redan utan anförare, emellan flo-
den och sitt artilleri.
Pärtiet vår vunnet. General Jermoloff, som
jorde tjenst såsom fältdomare, skyddade till
Muraviett och sade:
Jag lyckönskar er, mir vän, men er seger
är ett nederlag.
Ordet var riktigt -träffadt: Muravieff åter-
vände ej mer till Caucasus, — omkring ho-
nom utbredde sig en stark skugga.
Furst Anatole Demidoff.
I baron Löwenstern bannlyste man den snill-
rike mannen, i Muravieff den alltför skicklige
strategikern och i furst Demidoff.-en för myc-
ket litterär uppfostran, för liberala tendenser,
för mycket europeiska seder och böjelser.