tare mån än folket tillåter. I Nordamerika har
man ej heller en hel skara embets- och tjenste- :
män som till eller afsättas af centralstyrelsen;
de testa och för folkets trefnad och säkerhet vig-
tigaste embeten eller befattningar äro antingen
kommunala eller sådana hvariill personerna
as af folket sjelf. Sa äfven i England
med dess parlamentariska styrelsesätt, åtmin-
stone hvad civilförvaltningen angår; inom
militärförvaltningen deremot är afsättbghets-
prncipen icke gällande, och befordringarne
der, företrädesvis inom de högre graderna,
äro till och med, såsom man vet, så pedan-
tiskt stränga och bundna af tur och ancien-
nitet, att då t. ex. sjöhjelten Nelson skulle
befordras till amiral, ett helt tjog af hans
äldre kamrater först måste vinna samma be-
fordran. Dessa och andra anomalier bevisa
dock ingenting, hvarken för eller emot det
allmännas intresse af embetsmännens afsätt-
lighet, ehuru äfven vi visst icke skulle mycket
hålla på en motsatt princip, såvida svenska
folket vore betrygsadt af ett i samma mån
som uti England utbildadt parlamentariskt
styrelsesätt. Hörtill fordras Jikväl hos oss
för det första en verklig nationalrepresen
tation, hvilken vi docx betvitla att för-
fattaren at Väktarens artikel vill föruana
os: Men så länge vi hafva en representation,
der den gifna pluraliteten i ett stånd, eller
ridderskapet och adeln, och hela det andra
ståndet, eller presterna, samt minst VY, i det
tredje ståndet :borgarne) består af emb i:män,
så kunna vi omöjligen hysa några sympatier
för Väktarens, önskan att embets- och tjenste-
män här i landet må blifva i vidsträcktare
mån afsättliga än grundlagen medgifver och
hvilket synes oss redan vara mycket nog.
för den händelse att vi någon gång i fram-
tiden erhölle en regeringsmakt, hvars repre:
gentant hyste samma begrepp som författaren
i Väktaren om embets- och tjenstemäns
skyldighet icke blott att blindt lyda chefernas
vilja, utan ock att tålmodigt underkasta sig
hvilka förödmjukelser som helst utan att ens
drista att, i den ordning lag tillåter, klaga
öfver chefernas nycker, godtycke och orätt-
visor. Ty embetsmannaståndets sjelfständig-
het utgör otvifvelaktigt inom det nuvarande
svenska regeringssättet ett värn för friheten,
hvilket vi skola noga akta oss att undan-
rycka densamma.
Således kunna vi ingalunda instämma med
författaren i Väktaren, hvarken deruti att
det allmännas intresse här i landet skulle
fordra ett offer af embetsmannaståndets nu
egande tryggade ställning, eller att det skulle
visa någon patriotism, af våra embetsmän
att bringa ett sådant offers. Af lycksökare
och ögontjenare hafva vi ändå, beklag!igtvis,
redan ett tillräckligt antal inom vårt embets-
mannastånd, och med den princip som rätt
ofta följes vid befordringar, der regeringens
envälde är temligen vidsträckt, är det nog
fara värdt att sjelfständigheten blir allt mer
och mer tunnsådd, om man än hitintills icke
lyckats att göra embetsmännen i massa till
regeringens kreatur.
En annan egenhet är Väktarens föreställ-
ning att embetsmannaståndet i Ryssland är
vida mindre osjelfständigt än i Nordamerika,
oaktadt medgifvandet att detta stånd ytterst
pberor af den oinskränkte herrskarens god-
tycke, !? Nu är det likväl ett bedröfligt fak-
tum, att embetsmännen i Ryssland äro det
goda folkets derstädes värsta plågoris och
bestå nästan uteslutande af mutkolfvar och
smådespoter, ö:ver hvilkas tyranni i: gen vå-
gar klaga, och der de underordnade cj säl
lan Jära vara i sa råd med sin resp. che-
fer för att bestjäla staten och preja allmäan-
heten. I sannin; en rätt aktningsvärd sjelf-
ständighet!
.. Beträffande slutligen det speciella fall, el-
ler den dispyt som föranledt den låvga uia-
triben i Väktaren om fördelen af tjenste-
mäns afsättlighet och det allmännas nytts
deraf, att regeringen eger villige tjenare
med hvlka hon icke behöfver processa sig
till lydnad, så hafva vi icke kunnat fatta att
hufvulsaken i denna fråga varit om akademi-
kanslerns rätt att ordna undervisningen inow
juridiska fakulteten i Upsala, utan fastmer
om det sätt hvarpå ea ssdan myndighet blif-
vit utöfvad, d. v. s. den form hvarunder be-
:aliniogen och erinringarne blifvit gifoe.
Det är detta sätt som vi, och säkert många
andra med oss, ansett hafva varit olämplyt
och kränkande för mognade universitetslära-
re, hvilka tyckas hafva rätt att fordra något
mera grannlagenhet än den hvarmed de
blifvit i denna sak bemötta, ett förhållande,
hvilket svårligen förklarar sig annorlunda än
såsom en följd af det inflytande hos en ung
furste som en deras jemlike, uppfostrad i en
annstats föga konstitutionella vanor, för-
stått att tilvälla sig och hvilket dessa lä-
rare, likasom den sjelfständiga delen af pres-
sen, ansett sig bö.a försöka att i någon mån
begränsa. Derifrån förmodligen tårarne i
Wäktaren.
— H. M. Konungen har till Storkors af
S:t Olafsorden utnämnt norska statsrådet Fre-
drik Stang.
—
ma K, M:t har, enligt P. T., under den 9
innevarande mänsd, utnämat och förordnat:
vid Svea lifgarde: till löjtnant, underlöjtaanten,
frih. C. H. Ulfsson Sparre;
vid Andra lifgardet: till kapten i regementet, löjt
nanten och riddaren af Kongl. Danska Paunebrogs
orden, frih P. F. Ribbing; till regementsläkare, för-
ste bataljonsläkaren, medicine doktorn och chirurgix
manidarn IT I BRi5srkman och till löjitaant. under-