med:emmar genom ett maktspraåk al Konungen I:
eller opinionsnämnden godtyckligt kunna skil- !:
jas från sina embeten:, likasom vi icke heller j:
skola dröja vid frågan om svårigheterna afj
domars verkställande öfver unionsministrar. Ii
Red. af A tonbl. ser således att det också :
emot gemenskap i denna riktning framställer !
sig alla slags betänkligheter, hvilka man icke l
kan åsidosätta utan att prisgifva mycket vä-
sentliga intressen icke allenast af nationel,
utan också af allmän pol tisk natur. Ty begge
nationalförsamlingarnes behöriga parlamenta-
riska inflytande lider, när en så golt som
ansvansfri unionsminister styrer hela förhål-
landet till utlandet, — ett förhållande hvilket
ingriper så mäktigt uti det inre, och när han
genom sitt celtagande i de öfriga ministeriella
sörhandlingarne kan lägga en afgörande vigt
i vågskålen.
Deremot skulle dessa vanskligheter och
källor till oupphörliga, farliga stridigheter till
stor del afligsnas, ifall man också i detta
förbållande erkänner den gamla goda satsen:
ven hvar sitta och vet att skilja emellan ditt
och mitt. tår således hvartdera landet sin
utrikesminister, fullt ansvarig för sina egna
andsmän i hela sin minis:eriella verksamhet,
och sjelfständigt handlande vid sidan af för-
bundsstatens utrikesminister, när unionens syf-
temål vid sällsynta tillfällen måste kräfva det,
då har det ena folket i detta hänseende intet
att klaga öfver det andra. En hvar måste hålla
sig till sin egen representant och svara för
sig sjelf. Då derjemte unionella utrikes ären-
ders förekommande nästan är ett undan ag,
medan regeln naturligtvis är att de diploma-
tiska sakerna angå endera staten, synes ingen-
ting rimligare än att man vid organisationen
af utrikes angelägenheternas förvaltning följer
regeln och icke undantagen. Heremot är det
visserligen anledning till att önskas att de
verkligen gemensamma diplomatiska sskerna
behandlas 1 sammansatt statsråd, och att ini-
tiativet tillkommer begge ministrarne lika sjelf-
ständigt, medan det måste bero på närmare
pröfning i förefallande tillfällen, hvilken af
de tvenne utrikesministrarne som skall öfver-
taga expeditionen af nägon särskild unions-
sak, för sävidt norrmännen icke en gång
för alla medzifva den svenska utrikesmini
stern — som primus inter pares — företrädet
i detta hänseende. naturligtvis under förbehåll
af att den norska statsministern fick fullständig
tillgång till att känna sakens gång i hvarje af
dess stadier och till att utöfva sitt inflytande på
frågans lösning, samt vid tillfällen, då enig-
het ej kunde vinnas, att appellera tll det
samlade statsrådet och kovungen.
Icke heller inses det kunna finnas något
afgörande hinder emot att vår grundlags be-
stämmelser om norska gesandter fortfarand.
qvarstå och bringas till full praktisk giltig-
Het. Icke allenast är det ofta af högsta vigt,
att underbandlingar med fämmande makter
om Norge särskilt tillhörande förhållanden le-
das af en man med rödig kännedom om Nor-
ges önskningar och behof, med odeladi norsk
fosterlaudssinne; utan dagens hisiorm inne-
håller ju äfven vittnesbörd om att en ambas-
sad från ett och samma hof kan bestå af
dera medlemmar, och huru mycket mera då den
diplomatiska representationen för tvenne för-
enade kronor! — Anuu klarare förekommer
ätminstone insändaren, att konsulatväsendet
borde delas mellan begge rikena, en önskan
som hbyses af en stor del norrmän, och hvars
genomförande icke behö de att vänta på or
ganisationen af särskilda utrikesministerier.
let blifver för vidlyftigt att här ingå 1 någon
afhandling öfver detta ämne, men det är up-
penbart, att de klagomå, hvilka på norsk sida
så ofta hafva varit förde öfver den nuvarande
gemenskapen och dess tredelade oorganiska
styrelse, skulle hafva undgåtts, derest hvardera
hade haft sitt korsulavärende, sin handels-
soolitik för sig, och likaså den strid som eger
ram emellan begge rikena om bestridandet
af utgifterna för konsulatväsendet, hvilken
ho:ar med en partiel unionskris, så framt
storihinget begagnar sig af vår grundlags 79
6 till att skaffa laga kraft åt de tvenne före-
gående thingens osanstionerade beslut : denna
fråga, utan afseende på kevungamaktens sam-
tycke. Att en sådan möjlighet ick- är något
hjernspöke, som Christiania-Pu cn menar,
kan red. af Aftonbl. öfvertyga ris om genom
att erinra sig, att det blott behöfves en enda
rösts öfvervigt föratt ett sådant resultat skall
uppstå.
Red. har än vidare, i öfverensstämmelse
med dess kolleger, med stor kratt återupptagit
den gamla fordran: ingående sf en tullförening
mellan begge rikena eller med andra ord
en tull-helstat med fullständ:g enh-ti lagstift-
ning och beskattning, dock kanhända utan
gemensam uppbörd och uppgörelse, så att
inkomsterna väl i hvarje fall skulle tillfalla den
statskassan uti hvars territorium de vore upp-
burna. få nu tull- och sjöfartslagarne utötfva
det mest genomgripande inflytande icke alle-
nast på mellan- och utrikesförhållandena, utan
också på de inhemska näringsgrenarne, på
samtliga i-vånarnes välfärd och tilliredsställel-
se, på statens hela fiaanciella ställning och
statsmakternas inbördes förhållande, är detklart
att frågans lösning måste hafva den mest af-
görande verkan på begge rikenas väsentligaste,
ekonomiska såväl som politiska angelägenheter
och på unionens hela framtida utveckling. Då
härom kunde skrifvas tjocka folianter, måste
man nu inskränka sig till det alldra väsent-
ligaste och närmast låta sig nöja med blotta
antydningar, så mycket mera som besvaran-
det af red:s öfriga frågor redan har blifvit
längre än som var påtänkt.
Med afseende på sakens materiel:a sidor
måste det i allmänhet anmärkas, att ehuruväl
de föreuvade rikenas geografiska beskaffenhet
och naturliga näringsvägar i många hänseen-
den äro likartade, 83 äro dock dessa i hvart-
dera landet utvecklade på ett egendomligt
sätt, som kräfver särskilt afseende, hvaremot
begge ländernas natur i andra hänseenden fram-
ter mycket betydliga olikheter, som icke kunna
lemnas utur sigte vid valet af beskattnings-
system och dettas speciella användande. Dessa
höängonpndan eakuilla aviriigen kunna kamma