embetsman skulle komma att betrakta vg
alltför bokstafligt som utrikes minister, såsom
särmast europersk minister, i likhet med hvad
vi hafva erfaiit hos de danska helstatsmini-
strarne?
Eller 2:o skulle chefen för det. föreslagna
unionsministeriet — så som nu faktiskt är
förhällan set — vara medlem af det landets
statsråd, hvartill han hörer i följd af sin
rödsel eller sin medborgerliga ställning, och
en utjemning af detta förhållande sökas ge-
nom ett regelmessigt ombyte i embe ets ut
itöfning emellan norrmän och svenskar?
Men likasom en sådan nära förbindelse med
det ena rikets statsråd s ulle göra ett stört
ingrepp i hans dubbla, oafhängiga ställning,
såsom en opartisk, neutral unionens minister,
rorde den antyda rotationen i besättandet at
embetet också blifva temligen illusorisk, icke
allenast vid den olika varaktigheten af hvarje
innehafvares embetstid, men också dervid,
tt tidsförhållandena under den enes tjenste-
tid kunde vara betydelsefullare än under den
andres.
3:0o. Eller antager redaktionen af Afton
bladet att den omtalade gemensamme stats-
mannen borde utgöra en integrerande del af
begge ländernas ministerer, lika solidariskt
ansvarig för det exa som för det andra lan
dets allmänna politik, huru olika än denna på
en gifven tid måste vara i begge rikena och
i trots af hvilka kriser som helst — i en eller
annan riktning, som icke omedelbart rörde
den utländska politiken? 14) Vore ett sådant
ninisterielt amfibiums ställning redan i och
för sig sjelf vansklig i hvilken kombination
som belst, så skulle densamma dock i den
här antydda blifva fullkomligt oupprätthåll-
bar, och det ju mera det parlamentariska,
äkta och konstitutionella lifvet utvecklar sig
i bägge. länderna, förnämligast genom stats-
rådernas rätt till deliberatift deltagande i stor-
thingets förhandlingar. Red, skall utan tvi vel
sjelf finna att mänga här icke antydda svå-
righeter måste framställa sig vid genomfö-
randet af hvilken som helst bland de ofvan-
för uppställda alternativerna, och att iden om
ett verkligt konstitutionet unionsministerium.
när den ses från en praktisk ståndpunkt, blir
särdeles ok!ar och tvetydig. — Vi hafva här-
vid ändå icke vidrört de förvecklingar som
kunde visa sig när det blef fråga icke alle-
nast om det parlamentariska och moraliska
men också om det juridiska ansvaret.
Under förutsättning af att hvartdera rikets
kontrollerande folkmakt skulle hafva myn-
dighet att göra denna gällande, frågas det
inför hvilken domstol sådant skule ske? Ett-
lera landets riksrätt skulle svårligen gifva en
rull borgen för att icke nationel ensidighet
sick öfverherrskande intiytelse på domen öf-
ver en helstats ministers uppförande, isyn-
nerhet när denna tillhörde det andra landet
och saken ungick nägot efter förmenande å-
sidosatt nationelt intresse eller en strid emel-
lån begge rikena, hvarvid dessutom den stö-
tande företeelse kunde visa sig, att densam-
ne ministern, som af ett lands riksrätt blef
fömd förlustig sitt embete, af det andra lan-
lets nationalförsamling af samma anledning
hedrades med en medborgarkrona och kanske
i samma ögonblick utnämndes till premier-
minister I det rikets statsråd!.. Ty ettdera
tandets riksrättsdom kunde naturligtvis icke
beröfva det andra riket en förtjenstfull och
luglig statsmans tjenster. Härtill kan red.
visserligen svara att heller ingen har tänkt
vå att en unionsembetsman skulle fällas efter
ttiera landets ansvarighetslag och af dess
ciksrätt, men att det naturligtvis måste gifvas
nh särskilt gemensam ansvariyhetslag och stiftas
en gemensam riksrätt.
Men är redaktionen öfvertygad om att den
befarade nationella ensidigheten, när den
stilldes omedelbart gent öfver den andra li-
ka så starka, skulle förlora i styrka och
passionfullhet? Vore icke snarare att för-
moda, det från begge sidor skulle uppbjudas
allt för att vinna seger, att sjelfva netional-
äran här kunde blifva stridens lösen, och att
ten högre domstolen, i stället för att vara
len mest opartiska rättsrepresentanten, lätt
sxunde blifva en erena för de häftigaste, mest
örargliga stridigheter och försök till ömse-
tidig öfverrumpling med uppenbara så väl
som hemlig: kiigskonster, under det redan
blotta proceduren inför unionstribunalet, t. ex.
sf en norsk anklagare på odelsthingets vägnar
emot en svensk försvarare för ministern, skulle
vara ohygglig och förstörande för folkens
imsesidiga goda stämmning? Och huruledes
skulle det hårdt omtvistade afgörandet slut-
Igen försigga? Skulle också här rättfärdighe-
ten, kanske den ena nationens vigtigaste stats-
rättigheters juridiska erkännande, vara beroende
af en kastad lott, af en förs-g!ad sedel eller
if den likaså stora tillfälligheten, hvilkendera
sidans ordförande just då innehade presidium
vd utslagets och domens afkuonande? Red.
kan möjligtvis häremot invända, attocksåihvart
och ett lands egna riksrätt blifver ordföran-
iens röst den afvörande vid tillfällen af lika
röstetal; — visserligen — men bär stå lands-
män emot landsmän intagne af samma foster-
ländska hufvudintresze och kallade att dömma
an landsman, en medborgare, att afgifva en
dom, hvaraf prejudikatet endast kan komma
till att hafva inflytande på framtida omdömet
om de ivhemska statsmakternas inbördes för-
hållande, medan en unionsrätts dom kan blifva
afgörande för frågor af högsta intresse för
rikets suveräna statsrättigheter, ja, för fader-
neslandets sjelfständighet. Skulle nu en deci-
sion af så stor betydenhe: vara beroende af
en enda, kanhända främmande och intresse-
rad rösts öfvervigt, af tillfällighetens lättaste
spei? och huru mänga betänkligheter måste
icke framstä!ls sig för den å folkets vägnar upp-
trädande åklagaremyndigheten emot att bringa
frågor af denna natur inför en blandad dom-
stol, som med den svagaste, den mest till-
fällga öfvervigt kunde frånkänna riket ett
13) Det anses naturligtvis som en tydlig följd af uni-
onsaktens revision, att de diplomatiska sakernas
inkoustitutionella uteslutande från föredragning i
stasrådet måtte borttagas ur begge rikenas grund-
N