lorsta bestammelsen bletve nodvandig antingen
på grund af omskiftning i penningeförhållan-
den eller med konungafamiljens förökande
och dylikt.
Det ena riket bör dessutom så mycket min-
dre uppgifva sin grundlagsenliga rätt till att
bestäwma hvarje tillrädande furstes kungalöp
(kongelön), som det icke är pligtigt tll att
erkänna något i det andra riket verkstäldt
oregelmässigt och ensidist tronombyte eller
någon förändring i arfföljden. Då vidare
uniocen är byggd på grundsatsen af full-
komlig jemlikhet i rättigheter, måste den också
förutsätta samma jemlikhet i skyldigheter, och
ingalunda blott en proportionel likhet. Skulle
derföre civillistan vara gemensam och en gång
för alla b-stimd, så måtte den väl också fast-
ställas kika för begge rikena. Då emellertid
Sverge, gom det större, fruktbarare och folk-
rikare Jandet, med lysande minnen och aristo-
sratiska institutioner, näppeligen skulle vilja
vöjas med den tarfliga och borgerliga repre-
sentation som bäst öfverensstämmer med det
norska fjellfolkets tillstånd och lefnadssätt,
skulle Sverg2 säkert till och med tillskjuta
en icke obetydlig summa derutöfver för at!
å ett mera svenskt hof, hvilket bidrag väl
i förhållande till Norges bidrag) skulle be-
traktas som en frivillig äreskänk ti!l konunga-
huset för Sverges räkning, men likafullt göra
att civillistans likhet icke blef fullständig.
En sådan enhet är derföre så mycket vansk-
gare att uppnå, som man till de med den
monarkiska representationen förenade utgifter
också måste hänföra omkostnaderna för kung-
iga slott och lustslott, för kungliga resor,
samt de alldeles särskilda omkostnaderna 80m
rörasledas genom konungens ständiga uppe-
håll utom riket, d. v. s. mycket större mi-
nisterium, särskildt kansli i Stockho!m, norskt
sarde derstädes, dubbla kommandoexpeditio-
ner 0. 8. v., hvilka icke lämpligen göras till
föremål för gemensamt biudande beslut och
dessutom Ii följd af de:as beskaffenhet äro tili
sin storlek föränderliga. Då således hvarken
nödvändigheten af den föreslagna enhetsregi-
men är gifven, eller dess genomförande kan
tillvägabringas med konseqvens, och ej heller
ten dermed åsyftade fördelen, nemligen upp-
hörandet af all ömsesidig diskussion härom,
kan uppnås, men mycket mera det motsatta,
inses det icke att man derför bör göra förän-
dringar i den norska grundlagens bestämmel-
ver.
Redaktionens af Aftonbladet i samband här-
med gjorda förslag om upprättandet af en
anionel ,utrikeskassa är naturligtvis en konse-
qvens af red:s i det föregående af mig bestridda
;.ch bemötta uppfatning af den bestående
unionen såsom allaredan medförande en full-
ständig enhet i alla yttre angelägenheter. Då
en sådan obetingad enhet emellertid icke på
oorska sidan ansez som erkänd af vår grund-
lag, utan denna fast heldre fordrar särskild
diplomatisk representation för Norges räkning,
och grundlagen icke heiler har erkänt något
permament, oansvarigt förmynderskap på
svensk sida öfver Norges enskilda och unio-
nella avgelägenbeter, Få är här en principie!
motsättning i uppfattningen af sjelfva grund-
förbållandet, och i denna riktning kan såle-
des om följdsatserna derifrån än mindre enig-
het väntas. Och huru oklara än meningarne
må vara i landet om detta förhållandes önsk-
ligaste ordnande, kan det dock — som red.
visst är villig till att medgifva — så mycket
mindre något bifall vara att hoppas till det gjo:-
da förslaget under nuvarande omständ gheter.
som stortbingets hittills gifna årliga anslag
ull det främmande oäansvariga ministerium
ach diplomatien, hvarsti sjelfva deu norska
personalen rättast betraktas såsom svenske
embetsmän 10), endast kunna anses som med
lertidiga under ett tills vidare tolereradt prov
sor.um, och i förväntan på det för många å
sedan lofvade förslaget till en ny unionsakt
och framför ellt till en konstitutionel behand-
ling af Norges utrikes angelägenheter. Syftar
red. nu häråt, så måste red:s mening vara
utt antyda införandet af ett i begge rikena
ansvarigt gemensamt utrikesministerium. Det
är ock mycket möjligt att ett sådant är med-
gifvet i det hemliga utkastet till ny riksakt, som
nu iåtta år har hvilat i den svenska regeringens
seheimearkiv, men icke desto mindre är i
folkmeningen hos oss näppeligen ännu undan-
röjdt hvarje tvifvelsmål derom, att en sådan
enhet skulle för ettdera rikets gjelfständighet
och välfärd och för den ömsesidiga enigheten
vara mera betryggande än gjelfständiga nor-
ska och svenska institutioner med en organi-
såtion för kollegialbehandling för de tillfällen
hvari unionen nödvändigtvis fordrar deras sam-
verkan. Det må i detta afseende vara mig
sillåtet att hänvisa till det ofvanföre i allmän-
het yttrade om administrativ gemenskap mel-
tan tvenne särskilda stater och att dertill foga
elt par ytterligare anmärkningar.
T:ll den föreslagna gemsnsamma platsen
förutsättes det naturligtvis att konungen skulle
kunna utnämna så väl en norsk som en svensk
medborgare, eller rättare att begge nationali-
teterna turvis skulle njuta detta företräde, och
äfvenså att i den diplomatiska representatio-
ven skulle iakttagas en lika delning och ett
sådant förbållande, att vid sidan af departe-
ments- eller legationschefen sattes en full-
mäktig af den andra nationen, och att den
största möjliga likhet upprätthölles i fördel-
ningen af dessa missioner, på samma sätt
som det unionella bidraget till ministerkassan
också måste vara lika stort för begge rikena.
Men då hufvudet för departementet och veder-
börande legation icke destomindre i sig skulle
representera begge nationerna, medan han på
samma tid förutsattes att vara medborgare blot:
i det ena landet 11), kan det icke nekas att
när inträder en höalfhet, som är mindre än
önsklig hog en statsman på så vigtiga och
ansvarsfulla poster. Han skulle således på
en gång vara både representant och embets-
man för tvenne gjelfständiga, rivaliserande 12)
nationaliteter och I ka nitskt och samvets-
grannt vårda hvarderas ära och intressen, äf-
ven då när dessa gå i olika eller till och med
hvarandra korsande riktningar. Det fullkom-
liga genomförandet af en sådan dualism