allenast halva alstatt iran ratten till anvan-
dandet af jus canonicum i inbördes utridig-
heter, till ensidigt konungaval och till neu-
tralitet i det andra rikets försvarskrig, så länge
således begge stå gent öfver hvarandra som
lika berättigade enheter, hvardera med sin.
statsorganism och i alla internationella för-
hållanden handlande sjelfständigt genom sina
egna ansvarige representanter, med full fri-
het till att göra och låta, kan till och med
mellan stater utaf olika storlek en viss
grad af jemnvigt upprätthällas. Lemnazr
deremot denna ställning, medgifva begge
rikena hvarandra ömsesidigt afgörande in-
flytande på deras särskilda in- och ut-
ländska angelägenheter, då är med det sam-
ma den suveräna statsmyndigheten delad och
till hälften gifven till spillo, och ju större
rådrum detta nya inSytande vinner, desto mera
försvinner den förra sjelfständigheten, i det
att Helstaten städse utvidger sina gränser och
slutligen nedtrycker begge staterna i ett pro-
vincielt förhåliande till den gemensamma
unionsmonarkien Feelles-monarkiet) , uti
hvilken det större folkets nationalitet då i
verkligheten blifver den rådande, det mindre
folkets deremot efterhand försvinner, efterlera-
nande enstaka lefvande antiqviteter, som
mera väcka sarmt:dens medlidande än dest
högaktning.
Nödvändigheten af gemensamma beslut inskrän-
ker naturligtvis det ena folkets frihet och
medförer afgörandet af stridiga frågor antin-
gen genom någon vilkorlig och tillfällig ut-
väg eller derigenom att den starkares (h. e.
Aertalets) rätt gör sig gällande. Den admini-
strativa enheten kräfver förnekandet af natio-
nalkänslan och fosterlandssinnet, försvagar
och upphäfver efterhand det moraliska icke
mindre än det parlamentariska och juridisks
ansvaret, och bildar antingen tvenne halfhe-
ter, som hvarken äro fogel eller fisk, eller
ock en färglös helhet, det nationella Jlifvets
dödsfiende, eller förvandlas slutligen till en
representation endast af den starkaste sidan.
Den representativa enheten ef tvenne nationa-
liteter skall efterhand föra till en statsrättlig
sammansmältning, uti hvilken det mindre folket
måste vara nöjdt med att behålla den rent
kommunala, borgerliga och individuella fri-
heten, och allt hvad det vågar hoppas är lika
delaktighet med det större folkets medlemmar
i de helstatsborgerliga rättigheterna, alltså blott
såsom unionsmedborgare.
Den bestående norska och svenska unionen
gör icke sådana gemensamma beslut nödvän-
diga vid andra tillfällen än sådana, i hvilka
begge staterna uppträda lika berättigade vd
sidan af och jemte hvarandra, såsom vid fia-
gor om ändringar i unionsakten, vid tron
jare- och förmyndareval och vid frågan omm
offensiva allianser, alltså sid tillfällen då be-
stämmelsen om den evertuelt kolicktiva sam-
verkan användes och föreningen förnyas eller
närmare bestämmes genom Öömsesid.gt, fritt
samtycke. Går man deremot utom dessa en-
staka och undantagna fall, inlster man sig på
en permanent, vidtutgrenad, organisk gemen-
samhet, då försvagas det zidoordnade, likbe-
rättigade mellanriksförhållandet, och helstats-
förhållandet framträder 1 förgrunden. Men uti
ett sBådant skall den svenska majoriteten allud
utöfva den sfgörande infiytelsen, isynnerhet i
stridiga internationella fr gor, i det man i
motsatt händelse måste utgå från endera af
tvenne lika otänkbara (2?) förutsättningar: 1) an-
tingen att vårt svenska brödrafolk egde en hit-
intills i den allmänna menskliga och i de enskilta
nationernas historia oerhörd sjelfbeherrskning
och sjelfuppoffring, nemligen medelst att fri-
villigt och n.b. för beständigt gifva norrmän
nen lika rösttal med sig, hvilket i denna för-
bindelse vill säga mer än dubbel rösträtt, då
Sverge har ett öfverskott af 2 millioner in-
vånare, eller ett öfverskott som ensamt för
sig sjelft är en half million större än Norges
hela folknummer; eller måste man förutsätta
2) att denna stora majoriiet aldrig skulle miss-
bruka sin numeriska öfvermagt äfven i sitt
eget fäderneslands intresse, eller att på andra
sidan den norska minoriteten på hvarje gifven
tid vore i stånd till att häfda en så stor in-
tellektuel och moralisk öfverlägsenhet öfver
den svenska mer än dubbla öfvermakten, att
jemvigt på detta sätt genom högre andlig kraft
kunde vismakthållas till evärdeliga tider.
fKan nu Norge äfveutyra sin ära, sin väl-
färd och sin politiska tillvaro på slika förut-
sättningar, som sakna hvarje garanti i andra
folks historia, likasom uti vår egen omedel-
bara erfarenhet?
Det är naturligt att man på svensk sida
har svårt för att sätta sig fullkomligt in i
dylika för det mindre förbundsfolket natur-
liga betraktelser, och likaså är det icke tvif-
veiaktigt att, om förhållandet emellan begge
nationerna vore omvändt emot hvad det nu är,
norrmännen då skulle göra samma förslag
som deras stamförvandter nu göra. Men lika
rimligt är också a:t de sednare då äfven skulle
finna desamma afgörande betänkligheter vid
att ingå på dem, som nu afnålla norrmännen
derifrån.
Et. af red. i artikeln för den 30 sistl. må-
nad framstä dt förslag, som också bland flera
af red:s kolleger oita blifvit upprepadt, går
ut på upprättandet af en unionel cwvillista och
min:sterkassa, och ett annat på ingåendet af
en tullförening mellan begge rikena, hvaruti
det äfven samtidigt antydes att dessa skulle
sluta sig tillsammans i en post- och telegraf-
förening samt förbiada sig till enbet i mynt,
mål och vigt.
Hvad nu det första förslaget angår, kan
dervid i allmänhet anmärkas att, då unions-
lagarne icke erkänna något odeladt unions-
konungadöme, men deremut blott en dynastisk
förbindelse 9) mellan begge rikesas sjelfstän-
diga, i omfång och innehåll olika konuunga-
makter uti en individ, alltså väl en stadig-
varande personl.g, men ingen reel monarkisk
enhet, synes det vara närmast öfverensstim-
mande med föreningslagarne och mest be-
tecknande för det sanna förhållandet, när hvar
krona har sin civillista och hvaitdera folket
utstyrer sin egen tron efter sina a tillgångar och
a Fn I