interpretation gifva följaktligen åt begreppet
om norska statssuveränit.ten hela dess inner
häll och bestämdhet, och såsom sådana hafvå
de — hvilket ytterligare bör väl märkas —
en tvåfaldig sanktion; nemligen 1:0 den helgd
och förbindande kraft hvilken dem i och för
sig tillkommer såsom integrerande delar zf
grundlagen, 2:o den som de tillika ega säsom
utgörande en traktat med Sverge, hvilket nor
eka grundlagen derjemte är; till följd hvaraf
denna uti dessa delar hvarken kan indras el-
ler uppnäfvas utan båda kontrahenternas sam-
tycke, och ej heller å någondera sidan får
ensidigt och mala fide interpreteras i strid med
traktatens innersta väsende och princip, de
förenade rikenas gemeniamma bästa.
En tredje fastställelse och än ytterligar
sanktion erböllo de uti Norges grundlag eller
fördrage; mellan rikena af d. 4 Nov. 184 ut:
stakade föreskrifterna, som upptogos uti den af
begge rikenas representationer athandlade och öf-
verenskomna riksakten, eller det nya bekräftel-
sefördraget af d. 6 Aug. 1815, hvari den reala
unionen än närmare bestämdes och befästades,
:å väl genom ofvannämde tillägg till 385 N.
G. uti riksaktens 5 S angående norsk-svenska
statsrådet för ärendens behandling och afgö-
rande som angå begge rikena. som genom
de vigtiga tilläggen till 40 N. G. uti 7 85
och 8 mom. af riksakten angående interimsa-
regeringens residens, föredragningen uti den-
samma af sådana för begge rikena gemen-
samma anzelägenheter som icke tillhöra nå-
got särskilt departement,, och likaså föredräg-
aingen af de diplomatiska ärendera.
Utan att rakt öfverträda klara fördrag och
på samma gång lika öppet träda Sverges rätt.
för nära, kan foljaktligen någön annan nörsk
stats-uveränitet, eller något annat ledamot-
skap i den europeiska statsfamiljen icke på-
yrkas, än som står i öfverensstämmelse med
e båda unionsfördragen, Norges grundlag och
riksakten, och dessa fördrags rätta tolkning.
Än mindre kunna dylika anspråk af Sverge
och Europa godkännas; och allraminst kan
Norge med något sken af befogenhet påkalla
;n tredje vänskapligs makts (vare sig Ryss-
iands, Englands, Preussens o. s. v.) förmenta
sfolkrättliga Yellankörmst eller ifblandning i
dåda rikenas genom unuionsfördragen af den
1 Nov. 1814 och den 6 Aug. 1815 utstakade
inbördes förhållanden, i fall stridigheter rö-
rande dessa skulle dem emellan uppstå. Allt
avad den norska författaren uti bihanget ar-
sumenterar för ätt bevisa denna nödrätt,, om
hvars bevarande han tyckes ytterst angelägen,
och dess :så kallade folkrättlighet är lutter
sofistik, af ieke bättre logisk halt än hans
försök att, med våldförande af ordalydelse;
mening och riktig interpretation af fördragens
ofvan uppräknade stadganden, bortkonsila all
unio realis mellan rikena och reducera hela
föreningen till blott dynastigemenskap och ett
ständigt inbördes neutralitets: och försvars-
förbund: a
Då den norska författaren uppgjort sitt be-
srepp om den norska statssuveräniteten eller
Nörges fuöllkoraliga politiska oafhängighei,
tyckes konstitutionen af den 17 Maj, och en-
last denna, hafva föresväfvat hans tanke.
Ven lika litet som den danske tronföljaren och
ståthållaren prins Christian Fredriks plakataf
ten 19 Febr. 1814, hvarigenom denne pro-
stamerade Norge för ett eget oafhängigt konun-
sarike och sig sj If för dess fegenit med usuär-
pation af all den makt och myndighet öfver
iand och folk som Danmarks konungar i sekler
innehaft och Konung Fredrik den 14 Januari
1814 afträdt till Sverge, ifrån hvilken pro-
klamation konstitutionen af den 17 Maj-tleder
sitt upphof — lika litet, upprepa vi, som derma
prins Christian Fredriks usurpation erkändes
af Sverge och det öfriga Europa, likaså litet
-rkändes dess följd och frukt; koustitutionen
if den 17 Maj. Blott så tillvida och vilkorligt
:rkändes den af Sverge, att svenska regerin-
eh antog den till basis för underbanidlingarne
;m föreningen med förbehåll af ändringar deri
ch tillägg dertill, dock ihga andra än söm
ör unionen voro nödiga, hvilka, ocksåöfver-
:nskomna, sedermera blefvo intagna uti del
;fta nänida fördrågeh af den 4 Nov. 1814 och
len 6 Aug. 1815. Af de andra makterna an-
sågs och behsndlades konstitutionen af d.
17 Maj, genom hvilken prins Christian Fre-
Irik sökte att medelst folkviljan legitimera
sin Usörpation icke såsom mera rättsgiltig än
lenna usurpatioa sjelf, Långt ifrån att nå-
son rättegiltighet skulle af dem hafva kunnat
denna konstitution tiMlerkännas, hade de sjelf-
ve, Ryssland reda: i Mars 1812, England och
Preussen i Mars och April 18:3 sarat Öster-
rike i Februa i 1814, medel t formliga trak-
tater tillförsäkrat Sverge besittningen af Norge
och densamma för framtiden garanterat, och
England uttryckligen Norges ständiga inför-
lifvande med Sverge såsom partie integranten.
I afseende på verkställigheten hade eugelska
regeringen visserligen fästat det förbehåll, att
konungen af Sverge skule verkställa förenin-
3en med all den skonsamhet och de afseen-
den som voro möjliga och nödiga för norska
folkets säilhet och sjelfständighet,, — men med
hvilket sista uttryck, då traktaten tillika ut-
fäster och garanterar Norges förening såsom
ppartie intgrante, omöjligen kan förstås yttre
politisk oafhängighet, utan blott inre borger-
lig och konstitutionel frihet.
I full öfverensstämmelse med nu nämda
traktater var det äfven som Danmarks afträ-
dande af Norge uti Kielerfreden gick för sig;
och när konung Fredrik VI i denna fred
frånsade sig sjelf och sina efterträdare all
sin rätt till konungariket Norge, oåterkalleligt
och beständigt till förmån för konungen öf-
nämningens ursprungliga och egentliga betydelse,
ehuru uttrycket ännu qvarstår i 13 8 regeringsfor-
men liksom i 26 N. G.
Sist äberopade 26 stadgar utförligt proceduren
huru tillgå skall med inhemtande af norska rege-
ringsafdelningens i Christiania betänkande och
norska och svenska s atsrädsledamöternss hörande
i det utomordentliga statsrädet, när konungen krig
förklara vill. Af analogien följer otvuoget, att de
norska statsrådsledamötarna äfven skola höras i det
utomordentliga statsrädet, der konungen fattar. sitt
beslut om fred. Annars skulle den visserligen, ab-
surda och säkert af ingen svensk gillade slutkölj-