skrifna behandlingen uti unionelt statsråd ar
båda rikenas gemensamma yttre och inre an-
gelägenheter, efter hans tolkning inskränkt blott
till ett enda fall (utfärdandet af krigsförkla-
ring), ej är att anse annorlunda än som till-
fälliga möten eller konferenser af tvenne utaf
hvarannan fullt oafhängiga staters ministrar;
utan än mer: han uppställer för unionskon-
traktet en ensidig, så vidt vi kunna fatta, all
deles orikig interpretationsprincip, detsammas
fullkomliga underordnande under norska grund-
lagens öfriga stadganden och den godtyckliga
tolkningen utef dessa, hvarigenom tillämp-
ningen af kontraktet i dess vigtigaste bestäm-
ningar och klaraste följder ej allenast inskrän-
kes och motverkas, utan rent af upphäfves
och tillintetgöres; och slutligen går han der-
hän att påstå en fullkomlig statssuveränttetn
för Norge, eller att yrka, att Norge såsom
eget konungarike och i kraft utaf sin su-
veränitet såsom sådant, men icke i egenskap
af unionsstat, tillhör den europeiska stätsfa-
miljen och deraf utgör en sjelfständig med-
lem,; att denna oinskränkta stätssuveränitet,
detta sjelfständiga ledamotskap af europeiska
statsfamiljen är genom högtidliga traktater er-
kände och följaktligen Norges politiska till-
varo såsom suverän, oafhängig stat ställd sun-
der europeiska folkrättens skydd och gårantin;
och ändtligen att Norge i stöd häraf är abe-
rättigadts att vid möjliga stridigheter emellan
de tvenne rikena påkalla emot Sverge andra
vänskapliga makters mellankomst och hjelp
till försvar för sin sak, samt att ett dylikt
påkallandev är fullkomligen folkrättsenligt.
Iatet enda af dessa alldeles fördragsstridiga
påståenden kan, bör eller skall Sverge någon-
sin erkänna. Att påyrka dem är icke. annat
än att indirekt, fastän med tydliga ord, om
icke förklara unionen för upplöst, dock for-
dra dess upplösning.
Ehuru vi lifiigt beklaga att, sakerna kom-
mit till en sådan ytterlighet, så anse vi dock
för en lycka att dessa påståenden och anspråk,
när i Norge en så beskaffad opinion finnes
till om än hos en minoritet, ändtligen en
gång blifvit med full öppenhet och bestämd-
het uttalade och i sitt sammanhang artikule-
rade, så att sålunda tvisten verkligen kommit
till en kris, i ordets egentliga bemärkelse.
Tillvaron af en dylik opinion, existensen af
så beskaffade Sverges rätt uppenbart kränkande
anspråk, kan åtminstone icke hädanefter törne-
kas. Det tilshör Norges press och representation
att desavouera dem. Men norska pressen och
representationen åligger. och Första rummet,
äfven pligten att dem vederlägga, — vi åberopa
i detta fall hvad vi yttrat i det ofvan citerade
numret, — så vidtde annars icke vilja inför Sverge
och Europa ådagalägga, att det goda förstån-
dets bibehållande emellan båda folken är för
dem likgiltigt, att en brytning emellan rikena
möjligtvis icke vore för dem ovälkommen.
Då tillvaron i Norge af en dylik lära om
unionen är för de allra flesta svenskar full-
komligen obekent, och dennas innehåll och
beskaffenhet icke heller mindre okända, och
våra landsmän fördenskull säkerligen skola
deraf på det lifligaste öfverraskas, så anse
vi oss icke böra underlåta att här i korthet
bemöta och vederlägga den norska författa-
rens i bihanget utvecklade unionsteori.
Hvad då först beträffar den norska statens
påstådda fullkomliga politiska oafhängighet,
eller suveränitet, och dess förmenta, af trak-
tater och folkrätt) skyddade och garanterade
nsjelfständiga ledamotskap i den europeiska stats-
familjen, — hvilket påstående den norska för-
fattaren främst artikulerat och derigenom in-
lagt den förtjensten att med ens ställa saken
på sin spets — så lärer väl af hvärje redlig
och tänkande norrman medgifvas, att denna
suveränitet,, detta sjelfständiga ledamotskap,
icke sträcker sig längre eller möjligen kan
innehålla mer än hvad Norges egen grundlag,
d. v. s, grundlagen af d. 4 Nov. 1814, der-
uti fordrar och derom utståkar. Eller, med
andra ord: omfånget af norska statssuveräni-
teten bestämmes, anspråken på ledamotskapet
i den europeiska statsfamiljen begränsas af
Norges grundlag; der och ej annorstädes, icke
på sidan af. eller utöfver dess stadganden,
måste dessa begrepps innehåll och bestämn-
ningar sökas.
Nu bjuder visserligen norska grundlagens
1:sta 6 (ordagrannt upptagen i 1:sta S riksak-
ten): att Norge skall vara ett fritt, sjelf-
ständigt, odelbart och oafhängigt rike, — men
med det omedelbara tillägget i samma sats,
blott skildt af ett komma — ,förenadt med
Sverge under en Konung. Norska statssuve-
räniteten är således enligt sjelfva grundla-
gen (likasom äfven genom riksakten) ovil-
korligen förknippad med och begränsad af
uniohen med Sverge. Men vidare: den utinu
anförde grundlags- och riksakts-paragraf stad-
gade unionen är i enlighet med grundlagen
icke heller inskränkt till blotta gemensamhe-
ten af konung, konungaval och successions-
ordning, eller dertill att endast utgöra hvad
folk- och statsrättslärare kalla en unio perso-
nalis. Fastmer utgör den, tvärtemot: den
skenbevisning som den norska författaren i
bihanget uppbjuder alla krafter att tillväga-
bringa, äfven en unio realis, nemligen på det
sätt som utstakas:
i 26 N. G., hvilken angår rikenas för-
Kållande till främmande makter, och i enlig-
het hvarmed unionskonungen för båda rikena
gemensamt (märk detta noga) begynner krig,
slätar fred, ingår och upphäfver förbund, af-
färdar och mottager sändebud,; i noga öfver-
ensstämmelse hvarmed äfven står föreskriften
i 111 att båda rikenas örlögsflagga skall
vara gemensam. Besluten hvarigenom unions-
konungen förklarar krig och slutar fred skola
jemväl enligt sammaS fattas uti ett för begge
rikena gemensamt statsråd, hvilket betecknas
hed benämningen sutomordentligt,;
) Benämningen utomordentligt statsräd är, lika-
som sjelfva stadgandet, hemtad ifrän 13 S Svenska
regeringsformen. Betydelsen af denna benämning
är. också lätt insedd, då man erinrar sig ätt, före
införandet af departementsstyrelsen vid 1840 ärs
riksdag, skulle enligt äberopade i regeringsfor-
men till det statsräd, hvaruti frågor om krig och
mm I mr os da ballada jala klätt etateministrar