ken skulle blifva nedtrampade eller för-
glömda då tiden kunde medgifva deras bort-
förande. Jag gick längs efter Boulevard du
Temple ifrågavarande afton. Vid förnämsta
barrikaden låg ett ofantligt träd med rika
grenar tvärs öfver sidovägen. Då jag
försökte att tränga mig igenom, påträffade
jag en man stående rakt upp, stödd mot en
af trädets tjocka grenar; en lyckta som satt
nära bredvid kastade sitt sken öfver hans
anletsdrag; vid en förnyad blick upptäckte
jag att han var död. Jag hade sett dylika
syner och denna gjorde mig icke häpen. Jag
fortsatte min väg. Om en half timma åter-
vände jag och gick förbi samma ställe.
Toenne personer stodo på den plats der jag
sett en; de liknade hvarandra alldeles full-
komligt, uti hvarje hänseende. Jag stannade
så nära invid att jag kunde vidröra dem.
Jag tillslöt mina ögon och öppnade dem
åter; det gjorde ingen skilnad. Jag nöp
mig för att öfvertyga mig att jag icke var i
en dvala; derefter gnuggade jag mig dugtigt
i ögonen; der stodo ännu de ivenne! Det
var då, sedan hvarje annat försök icke tje-
nat till något, som jag räckte ut min band
för att känna på kropparne. Jag utsträckte
handen till den som var mig närmast, då
plötsligen den andre höjde sin arm, med
en hotande åtbörd, emellan mig och den
döde mannen. Jag var fullkomligt lugn,
messieurs, emedan jag icke visste med mig
något ondt; jag sänkte långsamt åter min
band, och genast sänkte sig äfven den an-
dres arm. Jag hade beslutat att undersöka
saken. Jag steg litet närmare för att fatta
tag uti kroppen hvilken gjort en så sällsam
demonstration. Jag utsträckte min hand så
att den skulle hvila på den andres axel: den
träffade intet, utan nedföll af sin egen tyngd
helt tungt vid min sidä. Men spöket stod