ULVCCRK Iall UCL adl Sllld UVIadlllllge Uathlllge IAvT
domskällor vore den lyckligast lottade af alla
svenska provinser? Vi hafva haft tillfälle att
se hvari denna outsägliga lycka består och
hvari den icke består. :
Herr grefve Hamiltons förnämsta storhet
såsom styresman öfver ett stort och blom
strande län är onekligen hans nit för upp-
lysningen. Vi förstå detta ord emellertid ej
här i dess lumpna och krassa hvardags
mening, såsom bråket med folkskolor och
liberalismens otidiga och fördömliga fjesk med
de lägre klassernas undervisning. Hr grefve
Hamilton nitälskar för det ädlare och förnäm-
ligare ljus som omstrålar de i Österns mysterier
invigde, och som nu, herrligare än någonsin,
flammar kring furstliga fotspår och i bengali-
ska eldar tecknar ytterlinierna af Sverges fram-
tid. Frimureriet har under grefve Hamilton
och den politiska tanke han representerar
skjutit den skönaste växtlighet; dess ljus ly-
ser nationen genom de mörkaste skickelser.
dess tempel står nu på vid gafvel för alla
dessa unga eller gamla män, som der i sol
skenet af de högsta skinande bröderna söka
visheten och — Iyckan. Näst det flammande
tabernaklet i vrån bakom Svea Hofrätt, som
nu så ofta förherrligas af högtställda bröders
andakt, lyser i Sverge, tack vare grefve Ha-l
miltons nit, ingen frimurareloge herrligare än
Linköpings. Allah är stor, och Mahomet är
hans profet!
Grefve Hamilton kan säga som Horatius:
odi profanuim vulgus — jag afskyr den ge-
mena hopen! Grefve Eamilton tycker påtag-
ligen mera om de invigda. Äfven för det
svagare könet, för hvilket Frimureriets hög
tidliga och allvarliga majestät hittills icke blit-
vit tillgängligt, har hans outtröttliga nit be-
redt invigningens lycksalighet,. genom den un-
der hans stormästarskap i Norrköping upprät-
tede filiallogen af den stora och herrliga Ama-
ranter-orden. Denna lycka har hittills varit
förbehållen konungslighetens omedelbara när-
het. Grefve Hamilton har ryckt en hel pro-
vins närmare denna lycka. Han har dristat
kasta en jernväg mellan hofvets och provin-
sens fashionable life. Han harledt civilisatio-
nens källflöde att vattna och fruktbargöra tu-
sentals qvadratmil, som bittills, så att säga,
lågo för fäfot. Äro ej sådana välgerningar
värda ett äreminne?
Smädelystnaden och klandersjukan, dessa
det förderfvade tidehbvarfvets afgrundsdemo-
ner, hvilka såsom bekant ty värr nu för tiden
följa hvarje sann storhet tätt i spåren, hafva
visserligen velat påstå, att grefve Hamiltons
styrelse icke varit i samma grad hugnesam
i befordrandet af länets mera materiella och
så att säga gröfre angelägenheter, såsom upp
rätthållandet af polisordningen, främjandet al
de materiella intressena, utvecklingen af den
kommunala andan, o. 8. v. Man åberopar i
detta fall den genom den storartade stölden 1
Östgötabanken sorgligt ryktbara händelsen med
den tjenstgörande landsfiskalen Isaksson, bo-
satt i residensstaden, i sjelfva hjertataf länet.
så nära landshöfdingeembetet, att han så att
säga snuddade vid dess armbåge, denne Isaks- I
son, som var icke blott länets utan fastmera
hela landets störste och djerfvaste tjuf och
den lefvande medelpunkten för ortens gröfsta I
lagöfverträdelser, hvilken sannolikt länge dref I
sitt djerfva spel under skyddetaf sin tjenste-
mannafullmakt, utan att länsstyrelsen hade
någon aning om hans brottslighet, till dess
slumpen, genom en bondes vaknade samvets-
skrupler, föranledde upptäckten. Man erin-
rar också huru ståtligt länets höfd ng satte
sig i spetsen för det med braskande ord för-
kunnade jernvägsföretaget mellan Norrköping
och Linköping, som det rika. Östergötland
och dess ledande statsmän ansågo sig kunna
och böra bringa till stånd utan allt understöd
från det allmännas sida, hvilket stolta före
hafvande nu synes hafva inslumrati den eviga
hvilan, utan att bolagets aktiemän ännu åter-
fått sina namn eller blifvit befriade från sin
under förutsättning om framgång åtagna an-
svarighet. Oaktadt företaget långt före detta
blifvit uppgifvet, lära bolagsförbindelsern:
ännu ligga i grefve Hamiltons hand, bleknade
minnen af en stor plan och en liten, alltför
liten verkställighetsförmåga.
fEPå samma sätt har det gått med det stora
hvitbetsodlingsförslaget, med hvilket grefve
Hamilton till en början grep sig så manhaf-
tigt an. Alla drömmar hafva gått upp i rök,
den oerhörda ansatsen bortdog midti språnget.
Det predikades — en riktig predikosjuka —
för kända och okända om hvitbetsodlingene
evangelium , om den nya välsignelseriksa
lifsåder som deri skulle uppspringa för ortens
och hela landets ekonomiska framtid. Hvart
har all denna entusiasm tagit vägen ?-Det be
ryktade inköpet af Greby och Haddorps egen
domar för anläggande af en landtbruksskols
för länet har varit föremål för utförliga artik
lar i ortens tidning, hvaraf äfven vi för denna
gaks stora märklighet upptagit hufvudsumman; I
och sednast har den oerhörda skala hvarpåj
lönbränningen i detta län varit bedrifven, den
otro!iga djerfhet hvarmed dessa lagöfverträ- I.
dare funno sig kunna gå till väga, skapat
en kompakt opinion inom länet och hela lan-
det rörande länsstyrelsens och den heane un-
derordnade kronobetjeningens nit och förmåg
att uppfylla sina skyldigheter, som, efter van-
ligt sätt att dömma, icke helt och kållet ut-
fallit till länsstyrelsens fördel, och i det for-
dom så fromma och rättrogna länet börja be-
tänkliga röster höja sig, som säga att icke alit
vär väl bestäl :t med republikeo.
Men allt detta är ju endast den krassa och
materialistiska hvardagsnyttans låga ochlumpna
intressen. Hvad rörer den råa hopens klan-
der den, som rörer sig i deideala intressenas
eteriska område, som inom de invigdes hö-
gre sferer lefver ett bifallets och välsignel-
gens ljuslif, lika höjdt öfver den hvardagliga
ordningens pedanteri som den luftiga skyn
öiver den svarta myllan. Måtte grefve Ha-
milton länge få fortfara att med sin upplysta
styrelse Jyckliggöra det län hvilket hans ko-
nungs nåd åt honon anförtrott, och måtte de
ntvaldag bifall allt framgent pitva honom