STUDENTÄFVENTYR I PARIS.
(RICHARD BK KIMBALL. )
Öfversättning.
Klockan var endast nio. Den vänlige
Stabb hade intagit min plats i sjukrummet
och jag satt i yttre rummet i min stora län-
stol, orolig och ängslig, då en sakta knack-
ning hördes på dörren; den öppnades och
Emilie de Coigny stod framför mig. Ah,
huru på en gång skönt och förfäradt hennes
utseende var! Hennes förfäran kom icke af
ögonblickets skakande intryck — men ur dju-
pet af hennes själ. Hon var gripen af djup
rörelse. Säg mig, sade hon och närmade
sig mig med allvarlig uppsyn, säg mig hvar
han är och hvad som händt honom! Jag
lade mitt finger på mina läppar för att hin-
dra henne att säga något mer och förde henne
till det aflägsnaste hörnet i rummet; men hon
ville icke sätta sig; hon bad att genast få
höra allt, och jag upprepade för henne, med
låg röst, allt hvartill jag varit vittne. Då jag
kom till Dervillys utrop, La Morgue — La
Morgue, bleknade plötsligen den unga flickan,
hennes styrka öfvergaf henne och honimum-
lade sakta: Han såg mig gå in — han såg
mig gå in.
pJag måste medgifva att jag för ett. ögon-
blick kände mig ganska hemsk till mods.
Jag påminde mig berättelser om onda andsr
som bemäktigat sig jungfrurs döda kroppar
för att locka unga min till undergång.
Jag tänkte på historien om den tyske studen-
ten, hvilken, då han blef allena med sin
brud, såg hennes hufvud rulla från kroppen
) Se Aftonbl. n:o 115, 117, 118, 121, 123, 124,
125, 126, 131, 132 och 134.