Monsieur, hvad har föranledt er att så
plötsligt framställa edra känslor? — -
oyKan ni fråga hvad? utropade Dervilly,
Är ieke er fråga besvarad? Huru kan jag
emotstå det som är oundvikligt? huru kan
jag iygla mig då all sjelfbeherskning är för-
lorad? 0; mon dieu! var icke så förfärligt lugn —
det betyder det värsta för mig — var förtör-
nad; bedröfvad, hvad som helst, men betrakta
mig ej med denna kalla, stela blick — den
gör mig vansinnig.
Monsieur Dervilly, svarade Emilie utan
att förändra ton eller sätt, så vida edra ord
ega någon betydelse, uttrycka de allt — allt
hvad: en qvinna längtar att höra från läppar
som äro älskade. För att kunna svara måste
jag vara öfvertygad om huru långt ert om-
döme vill bekräfta hvad som nu synes vara
endast ett häftigt känsloutbrott. Ursäkta mig,
fortfor hon då Dervilly gjorde en otålig åt-
börd, jag har hört och läst om dylika be-
kännelser hvilka haft föga sann jr koras
Jag antager hvilka vilkor som helst, af-
bröt den unge mannen, och skall af innersta
hjerta välsigna er om ni nämner dem, äfven
om de äro de mest bårda, ja de mest hår-
da — jag frågar icke efter hurudana de äro,
endast de komma från er.
Flickan betraktade Dervilly, som om hon
ville genomskåda hans innersta. Ni tiger —
tala; jag kan icke längre styra mig, utropade
han med häftighet. :
wMonzieur, anmärkte mademoiselle de
Coigny ännu en gång, ni vet icke hvem ni
vänder er till; om jag sade er det, skulle ni
återtaga alla dessa varma ord och skynda
att draga er tillbaka på det minst förödmju-
kande sätt,
Aldrig. Himlen är mitt vittne, aldrig.
Det är detsamma hvem pi är; jag skall al-
drig försöka att utleta det; ni skall säga mig