mare intresse än man vill. medgifva för den
odeltagande. Hvad jag sagt var vänligt menadt,
men sårade djupt Dervilly.
Jag trodde dig ioke i stånd att så ring-
akta mitt förtroende,, utropade;han — jag
finner att jag bedragit mig. Du har rättighet
att göra narr af mig så mycket du behagar.
Jag har lärt en lexa som jag skall akta mig
att förgäta.s
Du får icke tala så, sade jag, jag me-
nade verkligen icke allvarsamt. Jag åter-
tager hvart enda ord. Jag ville icke för allt
i verlden såra dig. Förlåt mig. Vi skakade
händer och Dervilly försäkrade mig att jag
orätt bedömt hans Emilie; han ville bedja
henne om tillåtelse att presentera mig, och
jag skulle se sjelf. Tillåtelsen blef aldrig
beviljad, ehuru Dervilly enträget föreställde
mademoiselle de Coigny att jag var hans bäste
och Nästan ende vän. Hon var obeveklig;
hon ville icke träffa mig. Emellertid förökade
hvarje hinder styrkan af hans kärlek — men
ännu hade han icke vunnit annan bekräftelse
om att. den var besvarad, än hvad hans bjerta
tillhviskade honom.
Uti Jard des Plantes brukade de mötas
hvarje dag då vädret var gynnsamt — så
mycket hade Emilie gifvit vika för sin äl-
skare — och tillbringa en timma tillsammans;
och om de icke kunde mötas ute, gingo de
till den familj der de först blifvit bekanta.
En dag fattade Dervilly, ur stånd att längre
uthärda ovissheten, hennes hand och svor att
bans lif, hans själ, bans allt tillhörde Emilie
de Coigny; att han var oupplösligen förenad
med henne, att deras öde icke kunde åtskiljas,
och han fordrade af henne ett erkännande af
sanningen af hvad han sade. Dervillys häf-
tighet oroade henne; hon drog sin hand ur
hans och frågade, seende honom oafvändt in
i ansigtet: