beslöt han att vid deras nästa möte fordra
att få. veta allt. Men då tiden kom, och han
mötte den öppna, oskuldsfulla blicken ur flio-
kans. klara ögon, fästad på honom, hvilken
uttryckte så allvarligt huru fullkomligt hen-
nes själ förlitade sig på hans, svek honom
hans mod och han kunde icke tala derom ...
sEn eftermiddags, fortfor Partridge, efter
en paus och med en ton som då man närmar
sig ett sorgligt ämne, en eftermiddag — jag
tror det var sista veckan i Maj — jag kom-
mer ihåg att dagen varit ganska varm —
gick jag, sedan jag ätit middag, fram och
tillbaka uti den stora trädgården hvilken,
som du minnes, hörde till vår fordna bo-
stad vid Rue Copeau och satte mig om en
stind i lusthuset. Lilla Sophi Lecomte kom
straxt springande till mig, och jag stannade
och roade mig med barnets prat ända tills
det blef mörkt. Månen sken klart, och jsg
märkte icke huru sent det var, förrän jag på-
mintes derom dåjag fann att Sophi låg djupt
insomnad i mitt knä. Jag steg upp och bar
henne in. i huset och gick stilla till mitt rum,
Jag satte mig vid fönstret utan att tända ljus,
ty jag kände att dess sken icke skulle har-
moniera med mina känslor. Sanningen är
att jag tänkte på dig och den romantiska vä-
gen mellan Apeninerna, på den sköna okända,
och mera dylikt. Jag satte mig vid fönstret;
månljuset strömmade in i rummet öfver det
gamla kapellet, hvars fönster och dörrar voro
öppna; allt var tyst och stilla; endast en enda
syrsas entoniga chirp hördes, hvars röst var
starkare än någon fransk syrsa jag förr hört
och hvilken sjöng samma sång, som den jag
som gosse brukade höra emellan de stora spi-
selstenarne der hemma. .
Jag började känna mig litet melankolisk;
jag steg upp och stampade med fötterna för