det när ni sjelf vill. Ni skall aldrig vara nöd-
sakad att berätta det. Jag upprepar ännu en
gång, det gör mig detsamma, endast ni är min.
,Oeh ni vill blifva min för alltid? sade
fliekan eftertänksamt.
För alliid.
Jag: tillhör er — och Emilie de Coigny
sjönk uti bennes älskares armar. -
I ett ögonblick förändrades Dervillys till-
stånd: — från förtviflan upphöjdes han till
den högsta glädje. Hans hänryckning var så
onaturlig, att jäg varnade honom för att med
sådan bäftighet. hängifva sig dertill. Men han
var uti ett alltför öfverspändt tillstånd att
lyssna till mig: Jag fruktade, i sanning, att
ban skulle förlora förståndet. Det föreföll
som om någonting mera än vanlig passion
bemäktigat sig honom, som om någonting
öfvernaturligt ingjutit sig deruti; och utan
att. bafva sett flickan började jag tillskrifva
henne en öfvernaturlig inflytelse. Dervilly
erkände dessutom, att han visste lika litet
som förut om sin trolofvade, och att samma
iskalla blick ännu någon gång, liksom af
oaktsamhet, fästades på honom och höll ho-
nom fjättrad af fasa, på samma gång som
den stegrade hans förtviflan.. Hennes inta-
gande leende, hennes oförställda och tillits-
fulla kärlek, hennes oinskränkta hängifven-
het till Dervilly gjorde honom åter så utom
sig af sällhet att han förlorade all förmåga
att begagna sitt förnuft.
Tiden framskred, men Dervilly hade icke
erhållit någon upplysning om sin trolofvades
familj; hon undvek ännu detta ämne, och då
han. gjorde någon häntydning. dertil!, bad hon
honom afstå derifrån och gömde gråtande sitt
ansigte vid hans bröst.
Sällsamma tankar inträngde slutligen i
Hans bjerna, hemska, aningar började störa
hans frid, och då han var skiljd från Emilie