nesluta, i stället för Sebastopel, hela Krimska
halförni, hvarigenom de vunne det behöfliga
utrymmet, och Sebastopols slutliga betvingande
endast blefve en tidsaifär.
Det vill nu synas som hade de allierades
långa motgångar framför Sebastopol ej varit
utan betydelse för krigets gång i det hela.
Genom undersökningarne inför Roebucksko-
mitn har det blifvit utrönt, att när Krimexpe-
ditionen företogs hade ingenting blifvit förbe-
redt för truppernas kantonering på halfön un-
der vintero. Man hade hoppats att intaga
Sebastopol genom en coup de main, liksom man
gjorde med Bomarsund, och när denna hederssak
blifvit utförd, hade man förmodligen -låtit rys-
sarne återtaca Krim och Sebastopol, liksom de
gjordemed Ålandsöarne, samt återfört armeerna
i vinterqvarter till närheten af Konstantinopel.
Vestmakterna hade då sannolikt ej af bri-
stande framgång ansett sig förhindrade att
lappa ihop er lumpen fred utan all trygghet för
framtiden, så länge de fyra punkterna ännu
funnos till och utgjorde stammen för de di-
plomatiska underhandlingarne. Till Europas
och mensklighetens lycka — vi hoppas det
åtminstone — hafva de allierades motgångar
på Krim öfverlefvat Wienerkonferenserna, så
att, när ändtligen deras framgångar synas vilja
begynna, ett nytt och vidsträcktare mål är
utstakadt för deras ansträngningar. Wiener-
kongressen har i detta fall en viss likhet
med kongressen i Chatillon. De stora och
mäktiga statsförbunden äro sjelfva måttliga i
sina fordringar, men den sjunkande motstån-
darens egen motspänslighet drifver dem efter
hand att skärpa sina vilkor. Liksom då Na-
poleon förkastade vilkor, som med någon
uppoffring af makt hade åt honom : bibehällit
den franska kejsarkronan, likaså har den ry-
ske czaren, genom sin tredskhet att motsätta
sig en lindrig och nästan blott endast skenbar
egränsning af sin sjömakt i Svarta hafvet, tvin
sat sina motståndare att mot sig göra helt
andra fordringar gällande. Så länkar försy-
ren händelserna, att det oftast är våldsverka-
jen 8oD får fläta gisseln åt sitt eget öfver-
mod.