oc e
svarsförbund, så att genom denna tydning nätt
upp alla fördelarne af föreningen stadaa på
orges sida, men bördan deremot uteslutande
faller på den svenska. Detta dialektiska och
sofistiska konstverk sprang dock icke helgju-
tet ur en mans hjerna; långvariga bemödan-
den af fieres förenade krafter, som hvar och
en gjorde sitt till att fullkomna byggnaden,
erfordrades för dess frambringande. Redan
för tjugo år sedan var likväl utkastet till teo-
rien så färdigt att Laing kunde exportera det
till England; och man får verkligen mindre
undra på, om en svensk tidningsutgifvare på
den tiden, mera utmärkt för sin qvickhet och
fantasi än för djupsinnighet och sjelfständig
omdömeskraft, hvilken utan att sjelf ha gjort
sig reda för förhållandet på god tro antog den
sorska teorien för riktig, vid betraktandet deraf
cke kunde tillbakahålla ett utbrott af sin
svenska känsla, förklarande en sådan union
mellan rikena vara en förening att gråta åts,
Jet var icke den fördragsenliga unionen utan
dess karrikaturbild sow äsyftades med detta
i Norge så ofta åberopade och lika ofta miss-
förstådda utrop.
Teoriens upphof och upphofsmän, tidsom-
atändigheterna i Norge vid dess uppkomst
och den då i Norge hos många rådande an-
dan gifva för öfrigt ganska naturligt förkla-
ringsgrunden till densammas beskaftenhet.
Den hade sin upprinnelse ifrån Storthingsre-
preseatanten Hjelm, sorgligt ryktbar i. unio-
aens tideböcker, och vann sin utveckling inom
den skola af lärjungar och anhängare som a
bonom tog riktning. Den i Norge öfver Carl
Johans ränkefulla politik rådande litliga för-
bittringen bearbetades under hela 1830-talet,
såsom vi förut utförligt ådagalagt, af Hjelm
och hans skola på det sätt, att Sverge och
föreningen fingo skulden för alltsammans och
ingo uppbära hela missnöjet. Det var i
nära samband med dessa antisvenska och auti-
uanionella bemödanden, med beskyllningarne
för Sverges fientlighet mot norska konstitu-
tionen, för förrädiska amalgamationsplaner m.
m., som äfven den nya teorien först framha-
des. Den utgjorde en intim beståndsdel af
dessa bemödanden och sammanväfdes alltid
dermed. Att unionen ditintills icke blifvit
utförd och tillämpad i öfverensstämmelse med
denna teori utan i strid deremot, utgjorde ett
nytt bevis på svenska usurpationsandan, på
de vådor som hotade Norges frihet, och en
af de mest väsentliga klagopunkterna emot
Sverge uti den långa listan på sådana, som
vid 1836 och 1837 årens Storthing framför-
des. Det var nemligen i sammanhang med
dessa som Hjelm vid nämnde Storthing först Ii
med någon fullständigbet utvecklade den nya
unionsteorien. Sista fulländningen har den
erhållit, största höjden af ytterlig ensidighet
har den uppnått genom en författare i det
offieiella norska bladet, Rigstidenden, hvars
leråriga bemödanden i denna väg förrådde
både skicklighet och ihärdighet.
Vore denna lära, att, med åsidosättande af
innehållet, meningen och rätta interpretationen
af 4 och 5 68 i riksakten, föreningen ingen-
ting annat är än dynastigemenskap och ständigt
försvarsförbund, en stadgad opinion hos den
stora majoriteten af norrmän, så vore tvifvels-
utan också unionen kommen till en krisis —
i sådant fall skulle uttrycket alldeles icke
vara för starkt — ty på Sverges sida hvar-
ken bör, kan eller skall en dylik unionsteori
någonsin accepteras.
fluruvida läran omfattas af majoriteten i
Norge eller blott af en minoritet, är följakt-
ligen en ytterst vigtig fråga.
Att den är majoritetens opinion derför ta-
lar utseendet. I den norska tidningspressen
änner man ofta uppsatser som röja bekännarne
af denna unionsteori, men sällan ser man
dem motsägas, aldrig vederläggas; och de
från Norge till utländska tidningar skickade
korrespon:!ensartiklarne bära äfven oftast sam-
ma prägel. Detta bevisar dock i sjelfva ver-
xet icke mycket. Ty ej sällan är det enli
ringa men nitisk minoritet, som på detta sätt
agiterar och larmar, dels för att göra prose-
lyter, dels för att gifva sig skenet af att ega
en större betydenhet och styrka än den i verk-
tigheten eger.
Men man har också försäkrat osz, att denna
mening är långt ifrån att vara mer än en
minoritets. För sanningsenligheten af dessa
försäkringar talar den omständigheten att i
Stangs norska statsrätt (utgifven 1833, då den
berömde författaren, som utnämndes till stats-
råd 1846, ännu var lektor i juridiken) intet
spår finnes till denna teori, om man än må-
ste beklaga att de så vigtiga stadgandena i
26 och 38 59 af norska grundlagen (4 och 5
s8 R. A.) äro af författaren alltför summariskt
sfbandlade; och den omständighet, att Hjelm och
hans adepter, äfven under den största förbittrin-
gen i sinnena, likvälicke erhöllo majoritet vid
1836 och 1837 årens Storthing, då hans och
hans skolas nya unionsteori segrande bekäm-
pades, framför allt af den ädle, sedermera
förtidigt bortgångne sorenskriveren Falsen;
och slutligen det förhållande, att de norska
ledamöterna uti den 1839 förordnade och
844 upplösta unionskomitn icke heller, så-
som det förmäles, lära gifvit stöd åt den
nya teorien och åtminstone icke följt den uti
dess ytterligheter). Emellertid är det af
allrastörsta vigt att frågan blir upplyst, och
vi tillåta oss fördenskull att uppmana norska
pressen att deröfver klart och bestämdt för-
klara sig, hvarvid vi äfven foga den rättmä-
tiga önskan att, då teorien är en genuin norsk
produkt, också norska pressen ej må undan-
draga sig skyldigheten att vederbörligen ana-
lysera och vederlägga den,
Billig förvåning måste det emellertid väcka,
att, fastän föreningen nu fortfarit runda fyra tiotal
år, ännu den största ovisshet samt vacklande
och stridighet kunna råda i begreppen öfver
unionens väsende, dess omfång och gränser.
Det tyckes väl billigt, som, genom praxis
och riktig tolkning af 4 och 5 SS i Riksakten
och öfriga S i samma akt och i Norska
) Det är mycket att beklaga, att denna komitås ba-
tänkande ieke blifvit offentliggjordt utan hemlig-
håliet. — Alldeles obefogadt är likväl att för detta
u
le 2 RR
t
I
0 RP AR
NN Äh ÖA EE Or
- I AA sm a DN RR me rh Mm
ROR UU 0 R-tv RM
-
a AA RA pre me oh om - - - - a mm a a - -
0 f- Mr