STOCKHOLM, den Il Juni.
Om de unionella förhållandena
emellan Sverge och Norge.
Den ojemförligt vigtigaste tvistepunkten
mellan båda ländernas press, och den tillika
i alla bänseenden mest ömtåliga och grann-
laga, är frågan om unionens rätta förstånd.
Fördragen, Norges grundlag och riksakten,
innehålla rörånde unionen två klasser af fö-
reskrifter. Den ena, angående staternas ge-
mensamma öfverhufvud raed hvad dertill hörer,
konungaval, successionsordning, förmyndare-
och interimsregering m. m., har icke varit nå-
gon meningsskiljaktighet underkasted, Så
mycket mer eger en sådan rum i afseende
på den andra, zom angår rikenas gemensamma
yttre ställning till främmande makter och deras
inre förhållanden emellan sig. De stadganden,
som förnämligast, om ock icke ensamt, höra
bit, äro 26 och 38 8S uti norska grundlagen,
hvilka ordagrannt motsvaras af 4 och 5 6 i
riksakten. Men dessa stadganden, änskönt
gåsom föreskrifter ganska positiva, ingå så
litet i detaljbestämningar, att dei sjelfva ver-
ket kunna sägas blott uttrycka allmänna grund-
satser, om hvilkas rätta tillämpning i konkreta
fall ganska lätt olika meningar kunna ega
rum — ett förhållande så mycket mer grann-
laga och förtjent af det sorgfälligaste öfver-
vägande, som af dessa principella stadganden
bero de statsrättliga förhållanden mejlan rikena
som äro allra vigtigast, ja unionens egentliga
karakter.
Ett vidsträckt spelrum för utliggning och
tolkning är således bär lemnadt öppet. Ett
sådant exegetiserande har också blifvit sär-
deles nitiskt drifvet i Norge de sednaste tjugo
åren, under det man deremot i Sverge knap-
past egnat något allvarligt begrundande ät
essa i fråga om unionen allt afgörande prin-
cipstadganden, oaktadt af sättet huru de tol-
kas och förstås föreningens specifika beskaf-
fenhet helt och hållet bestämmes, eller båda
folkens ömsesidiga rättigheter och skyldighe-
ter till omfång och vidd.
Men när tolkningen af nämde två 46 i för-
dragen är så ytterst vigtig, så säger det sig
ock sjelft, att den princip som lägges till grund
för tolkningen, och enligt hvilken denna verk-
ställes, är om möjligt ändå vigtigare. — Lika-
som vid pröfningen af alla lagars oeh kon-
trakters rätta mening, måste nemligen också
här, och företrädesvis här, en osviklig grund-
sats följas, och tolkningen ieke få bero på
gudtycke och subjektiva hugskott eller lidel-
ser. Ingenting kan således för enigheten mel-
lan båda folken och deras regeringar vara an-
gelen än att denna högsta grundsats rätt
astställes, att den med yttersta logiska och
moraliska samvetsgrannhet bestämmes; och
alla offentliga män i båda rikena, ministrar,
statsråd, representanter, universitetslärare och
publicister, hvilka, i följd af sin ställning,
kunna komma att i ord och skrift eller ger-
ning yttra sig eller handla med afseende på
något eller några unionsförhållanden, kunna
icke fästa nog omsorgsfull uppmärksamhet
derpå. Följas i begge rikena vid tolkningen
olika principer, eller också vacklande eller
alldeles inga, så är det klart att stridiga an-
språk, att kollisioner och missnöjen skola
derigenom ständigt alstras och underhållas.
Undersöker man noggrannt de söndringar som
uppstått och följer dem i deras yttersta röt-
ter, så skall man också upptäcka att de, om
ej alla dock de flesta, härifrån leda sitt upp-
hof.
Lyckligtvis är det likväl icke svårt att fast-
ställa och äfven, med ömsesidig god vilja,
att blifva ense om en sådan högsta grundsats.
Föreningen är ett fritt, bilateralt kontrakt,
öfverenskommet emellan begge folken tili
deras gemensamma bästa. Både till form och
väsende uttryckes härigenom fullständigt dess
begrepp. Men afslutadt bona fide, måste det
äfven bona fide tolkas, och härigenom är också
högsta grundsatsen gifven för kontraktets tolk-
ning och tillämpning i tvifvelaktiga, mörka och
obestämda fall, likasom ock en högsta norm
för slitandet af möjliga stridigheter mellan
kontrahenterna och för fyllandet af befintliga
luckor i kontraktsbestämningarne, derest kon-
trabenterna finna sådant nödigt. Kortligen —
föreningens princip och innersta väsende, båda
folkens gemensamma bästa, är också i hvarje
fall högsta grundsatsen för föreningsfördra-
gens interpretation.
Vidare: båda parterna hade, när de afslu-
tade detta bona-fide- aftal, hvar och en sin
särskilda grundlag (genom konventionen i
Moss erkände Sverge norska konstitutionen
af den 17 Maj med de förbehåll som sedan
genom föreningsfördraget närmare bestämdes).
I afseende på Norges förut existerande grund-
lag öfverenskoms och stadgades då uttryck-
ligen, att denna skulle erhålla de ändringar
som voro nödiga för föreningen ochinga an-
dra, hvilka förändringar — sjelfva det ur-
sprungliga unionskontraktet — af storthinget
antagna, blefvo uti grundlagen af den 4 Nov.
införda, hvarefter denna af de på Sverges
sida befullmäktigade underhandlarne behöri-
gen ratificerades. Häraf följer således lika
klart, att ingen från konstitutionen af den 17
Maj uti grundlagen af den 4 Nov. oförändrad
qvarstående föreskrift eller får interpreteras
på ett- sådant sätt som sätter den i strid med
unionskontraktets bestämningar och högsta regeln
för tolkningen af detta samt med hvad deraf
bona fide och principenligt följer. Att antaga
motsatsen vore att inlägga en motsägelse i
unionskontraktet, vore att förutsätta mala fides
hos kontrahenterna — en förutsättning som icke
får ega rum — och att på samma gång sjelt
dertill göra sig skyldig. Hvad nu är sagdt
rörande tolkningen af norska grundlagen: i
allmänhet, eller att de stadganden deri som
angå Norge enskildt icke få utläggas så att
de råka i strid med unionskontraktet och göra
LTIRESREEN Moasgl 4 33 2 SLY SPURS Fu
-
rm As LR
-— AL -— SP - AR