bloddroppar som blifvit stänkta på trappste-
gen. I detta ögonblick öppnade den unge
fransmannen dörren till sitt rum och drog
mig dit in.
Kom in, kom inf utropade han; jag har
väntat på dig. Balaiguer har fått sin lön;
och han började skratta af all: krafter.
För Guds skull skratta icke, innan jag får
veta hur det är!
Den unge fransmannen berättade mig nu
med få ord, att straxt efter sedan jag gått,
gick Balaiguer öfver gatan till Bernhardis bo-
ning; att han ställde sig sjelf vid ett öppet
fönster för att gifva akt på den andres rörel-
ser; att efter få minuters förlopp hördes ett
häftigt skrik, och att han just ämnade springa
dit öfver för att hjelpa den angripna, då Bern-
hardi kom rusande utför gatan som en ur-
sinnig, störtade in i huset och uppför trappan,
och inomsen minut tumlade marseillesaren
hufvudstupa från öfversta trappsteget ända ned;
han reste sig och smög sig flat tillbaka till
sitt rum, blödande, men som min kamrat
fruktade, icke mycket skadad.
Sedan vi uttryckt vår ömsesidiga glädje öf-
ver händelsens utgång, gick jag till mitt rum.
Jag tog för afgjort att affären var slutad, ty
jag visste att Balaiguer icke hade mod att
drifva den längre, och jag förmodade att
Bernhardi skulle åtnöja sig med den tillrätta-
visning han redan gifvit honom. Jag miss-
tog mig; ty om några minuter hördes en
knackning på min dörr och Bernhardi inträd-
de. Han var dödsblek; hans ögon blixtrade
af hat och ursinnighet; hans själ tycktes sön-
derslitas af de våldsammaste sinnesrörelser;
men han talade långsamt och med naturlig
röst.
Jag står i förbindelse hos er; derför har
jag kommit hit. Jag skulle önska att få
ännu mer att tacka er för. Vill ni gå å mina