det, såsom Geijer yttrade emot våra svenska
reservationsråd ; — detta är en samvets- och
hederspligt: som gäller öfverallt, i Norge ej
mindre än i Sverge. Carl Johans norska
ministrar åsidosatte denna pligt, -odels-
tbingen och opinionen hafva gifvit dem
absolution derför; historien skall aldrig
gifva den, och allraminst för det de under
mångårig tystnad med god smak åsågo att
Konungens svenska ministrar fingo i Norge
ensawrno uppbära skulden. Dock voro härut-
innan Afven dessa långt ifrån felfria. Ett
handlingssätt, en politik af unionsregenten,
hvilken nödvändigt måste väcka missämja
emellan folken och förr eller sednare sätta
sjelfvå föreningen i fara, — en sådan poli-
tik är visserligen en angelägenhet som angår
begge rikena (S 5 riksakten), och vigtigare än
någon annan. Det hade fördenskull äfven
tillhört Konungens svenska rådgifvare att icke
blunda, att icke fegt eftergifva för denna olyck-
saliga politik, om också i första hand mot-
ståndspligten icke ålåg dem. Begge rikenas
statsråd hade bort förena sina föreställnin-
gar, och, derest dessa icke vunnit gehör, ge-
mensamt ingifva sina afskedsansökningar och
såsom män stå fast dervid.
Redan detta enstaka exempel å !agalä:ger
— och den sanningen eger tillämpning till
många andra fall och särdeles med afseende
på interimsregeringen — att det alldeles icke
ir likgiltigt för norrmännen, huru konungen
i Sver.e befolkar sitt svenska statsråd, och
lika litet för 0:s svenskar huru norska kon-
seljen s-mmansättes. Bibehållandet af enig-
bet, samdrägt och broderligt sinnelag måste
härvid vara en hufvudsaklig synpunkt i begge
rikena. Om konungen i Sverge t. ex. ut-
nämde till statsråd en man, hvilken förut of-
fentligen uppträdt med afvognret och fientlig-
het mot Norge, vare sig såsom representant,
komitledamot, embetsman eller författare, så
finna vi det både billigt och naturligt, om ett
ådant val väckte oro och missnöje i Norge,
och lika billigt rättvist böra ock norrmännen
fsna det, om vi svenskar med ogillande be-
trakta; att Konungen i Norge befolkar sin
norska konselj med personer som emot
Sverge öppet ådagalagt afvoghet och egoi-
stiskt isolerings- och söndringsbegär. Vig-
ten för folken deraf att i båda rikenas
regeringar råder en god unionel anda, öfver-
ensstämmande tänkesätt och ett verkligen bro-
derligt sinnelag, som uppenbarar sig i hand-
ling och ej blott i fraser, tyckes mani Norge
ingalunda tillräckligt uppskatta. Den särdeles
ensidiga synpunkt — egentligen blott national-
fåfäogans — hvarifrån i Norge riksståthållare-
embetet och konungens rätt att i kraft af
unionsfördraget till detta embete nämna en
svensk, vanligen betraktas, utgör derpå ett
talande bevis.
a Al RAR