det, såsom Geijer yttrade emot våra svenska reservationsråd ; — detta är en samvetsoch hederspligt: som gäller öfverallt, i Norge ej mindre än i Sverge. Carl Johans norska ministrar åsidosatte denna pligt, -odelstbingen och opinionen hafva gifvit dem absolution derför; historien skall aldrig gifva den, och allraminst för det de under mångårig tystnad med god smak åsågo att Konungens svenska ministrar fingo i Norge ensawrno uppbära skulden. Dock voro härutinnan Afven dessa långt ifrån felfria. Ett handlingssätt, en politik af unionsregenten, hvilken nödvändigt måste väcka missämja emellan folken och förr eller sednare sätta sjelfvå föreningen i fara, — en sådan politik är visserligen en angelägenhet som angår begge rikena (S 5 riksakten), och vigtigare än någon annan. Det hade fördenskull äfven tillhört Konungens svenska rådgifvare att icke blunda, att icke fegt eftergifva för denna olycksaliga politik, om också i första hand motståndspligten icke ålåg dem. Begge rikenas statsråd hade bort förena sina föreställningar, och, derest dessa icke vunnit gehör, gemensamt ingifva sina afskedsansökningar och såsom män stå fast dervid. Redan detta enstaka exempel å !agalä:ger — och den sanningen eger tillämpning till många andra fall och särdeles med afseende på interimsregeringen — att det alldeles icke ir likgiltigt för norrmännen, huru konungen i Sver.e befolkar sitt svenska statsråd, och lika litet för 0:s svenskar huru norska konseljen s-mmansättes. Bibehållandet af enigbet, samdrägt och broderligt sinnelag måste härvid vara en hufvudsaklig synpunkt i begge rikena. Om konungen i Sverge t. ex. utnämde till statsråd en man, hvilken förut offentligen uppträdt med afvognret och fientlighet mot Norge, vare sig såsom representant, komitledamot, embetsman eller författare, så finna vi det både billigt och naturligt, om ett ådant val väckte oro och missnöje i Norge, och lika billigt rättvist böra ock norrmännen fsna det, om vi svenskar med ogillande betrakta; att Konungen i Norge befolkar sin norska konselj med personer som emot Sverge öppet ådagalagt afvoghet och egoistiskt isoleringsoch söndringsbegär. Vigten för folken deraf att i båda rikenas regeringar råder en god unionel anda, öfverensstämmande tänkesätt och ett verkligen broderligt sinnelag, som uppenbarar sig i handling och ej blott i fraser, tyckes mani Norge ingalunda tillräckligt uppskatta. Den särdeles ensidiga synpunkt — egentligen blott nationalfåfäogans — hvarifrån i Norge riksståthållareembetet och konungens rätt att i kraft af unionsfördraget till detta embete nämna en svensk, vanligen betraktas, utgör derpå ett talande bevis. a Al RAR