och likaså i Aftonbladet ifrån 1830, då denna
tidning begynte sin tillvaro. . Och icke blott
oppositionstidningarne, utan: äfven represen:
tanter och författare i särskildttryckta skrifter
uppträdde till föreningens, norska folkets och
frihetens försvar, såsom t. ex. grefve C. H.
Anckarsvärd, grefve Cl. Fr. Horn och förfat-
taren af den utförliga skriften om ett nytt
förening sfördrag,, hvilken punkt för punkt
historiskt genomgick. den sexton år långa
striden mellan norska statsmakterna och åda-
galade huru Carl Johan haft orätt itrån bör-
jan till slut. Resultatet häraf blef också, att
hela opinionen i Sverge, med undantag af de
besoldac!e kammarillaskribenterna och nå-
gra få lycksökare och hofsmickrare, ställde
sig på norska folkets sida. Och måhända
torde man utan någon förmätenhet kunna på-
stå, att hvad som mest afböll Carl Johan
från att gå till de ytterligheter mot Norges
friastatsförfattning, hvartill han såvälunder 1818
som 1821 årens Storthing så ögonskenligen
röjde sitt uppsåt, just var, att han för sin
politik ej allenast icke fann något medhåll i
Sverge utan tvärtom här rönte mot densam-
ma en tydlig motvilja. Men äfven i de sed-
nare och sista tiderna skulle vi tro, attnorr-
männen haft enahanda skäl att vara fullt be-
låtna med sitt bemötande af den svenska
pressen. De grundsatser och den anda som
städse lifvat Aftonbladet och som äfven dik-
terat den nu började uppsatsföljden om de
unione!la förhållandena torde väl derföre kunna
åberopas såsom fullt giltigt intyg.
Sverge å sin sida har ingalunda haft samma
skäl til! belåtenhet med sin ställning inom norska
pressen. Då den öfver Carl Johans politik rättvist
upprets.de norska nationalkänslan slutligen gaf
sig Inf: eter våldsamheterna i Christiania 1829
och storthingets åtskiljande 1836, men i stäl-
let att rikta sin harm mot denna politik, det
rättmätiga föremålet, alldeles orättvist vände
sig emot Sverge och föreningen, samt Mari-
boe, Iljelm, H. Wergeland, C. Bonaparte
Rooser:, Sivertsen och Munck m. fl., i tid-
ningar och pamfletter, på prosa och på vers,
sökte i flera är bjuda öfver hvarandra i hät-
ska och ensidiga beskyllningar mot Sverge
och unionen, med tydiig afsigt alt mot oss
och föreningen uppreta och uppskrämma norr-
männen. så trädde i Norge ingen tidning upp
för att hejda detta bemödande, hördes ingen
författare säga ett ord till vårt försvar; — icke
ens då dylika anklagelser och de mest uni-
onsstridiga anspråk genljudade på storthingen
och genom skotten Laings bekanta skrift samt
utskickade korrespondensartiklar nitiskt sprid-
des svart sagdt öfver hela Europa. Vi med-
sifva visserligen att denna anti-unionella och
anti-svenska feberyrsel sedermera lagt sig,
men tanu höres likväl då och då inom nor-
ska pressen, och uti utskickade korrespondenz-
artiklar ej sällan något nytt uppkok på dessa
besky!lningar samt upprepanden af de unions-
atridiga, Sverges rätt kränkande läror och
Seigter, som under 1830-talets Sturm-und
Drang-Perioden grundlades, utan att norska tid-
ningar och författare häremot sätta annat än
en ihärdig tystnad, hvilken, då beskyllningarne
och aaspråken aldrig motsägas, ännu mindre
vederläggas, ganska naturligt här i Sverge kan
föranleda den tron att de äro uttryck af den
allmänna meningen i Norge. Detta sätt att
gå tillväza å den norska tidningspressens sida
kan ej rättfärdivas. Och om denna vill und-
vika den rättmätiga förebråelsen att gerna se
misstroende, söndring och tvister underhål-
lag mellan: begge folken, så bör den ock, då
den i Norge märker dylika beskyllningar och
anspråk framställas mot Sverge, sjelf tillrät-
tavisa dem, eller handla på samma sätt som
Aftonbladet här sökt göra när det gäller Nor-
ges ritt och Norges ära. Denna fordran mot
norska pressen är så rättvis och så biliig, att
vi icke kunna derifrån afstå.
Huru ytterst angeläget det är att denna for-
Iran uppfylles, säger sig sjelft. Huru skall
let goda förståndet emellan folken i längden
kunna bibehållas, det broderliga sinnelag,
varpå en del norrmän så ensamt lägga vigt
utt det tyckes som de ansåge hela unionen
cke böra bestå uti något annat, — i fall nor-
ska pressen, utan ait se bjelken i sitt eget
;ga, blott såge grandet i sin broders, och
iteslutande sysselsatte sig med beifrande af
vad från svenska sidan möjligen kunde vara
eladt, samt omvändt svenska pressen med
elstegen begångna på den norska? Sådant är
dlarligen omöjligt: köld, missämja och fient-
ighet i folkens sinnesstämning skulle förr el-
er sednare ovilkorligen deraf fostras. För
ramtiden måste derföre nödvändigt, der-
st det är allvar med det broderliga sinnela-
et, det handlingssättet iakttagas, att så vidt
nöjligt hvar och en på sitt håll, såsom ord-
pråket säger, tvätta sitt orena linne. Att
risa det man på begge sidor verkligen har
nycket att sjelf erkänna, rätta, återtaga och
örsona, är också ändamålet med denna af-
randling.
Det är i det föregående åberopadt, och en
anning är det äfven som icke kan bestridas,
tt första fröet till den olycksaliga söndrin:
sen i tänkesätten somsedermera uppstått, här-
örde ifrån Carl Johans beklagliga politik, att
början med list och våld, och sedermera ge-
iom storthingen beständigt förelagda proposi-
ioner, vilja upphäfva sig till godtycklig regent i
Norge på den fria statsförfattningens ruiner.
)vilkorligen hade det ålegat hans norska mini-
trar att emot denna förderfliga politik sätta
tt annat och verksammare motstånd än
umpna reservationer till protokollet, åt hvilka
Jarl Johan skrattade och dem han aldrig tog
la, utan tvertom rätt gerna såg, när mot-
tåndet inskränkte sig dertill och icke gick
ängre. DNet måste finnas en man bakom or-
HO RE Morden Se tara hr Märta