och likaså i Aftonbladet ifrån 1830, då denna tidning begynte sin tillvaro. . Och icke blott oppositionstidningarne, utan: äfven represen: tanter och författare i särskildttryckta skrifter uppträdde till föreningens, norska folkets och frihetens försvar, såsom t. ex. grefve C. H. Anckarsvärd, grefve Cl. Fr. Horn och författaren af den utförliga skriften om ett nytt förening sfördrag,, hvilken punkt för punkt historiskt genomgick. den sexton år långa striden mellan norska statsmakterna och ådagalade huru Carl Johan haft orätt itrån början till slut. Resultatet häraf blef också, att hela opinionen i Sverge, med undantag af de besoldac!e kammarillaskribenterna och några få lycksökare och hofsmickrare, ställde sig på norska folkets sida. Och måhända torde man utan någon förmätenhet kunna påstå, att hvad som mest afböll Carl Johan från att gå till de ytterligheter mot Norges friastatsförfattning, hvartill han såvälunder 1818 som 1821 årens Storthing så ögonskenligen röjde sitt uppsåt, just var, att han för sin politik ej allenast icke fann något medhåll i Sverge utan tvärtom här rönte mot densamma en tydlig motvilja. Men äfven i de sednare och sista tiderna skulle vi tro, attnorrmännen haft enahanda skäl att vara fullt belåtna med sitt bemötande af den svenska pressen. De grundsatser och den anda som städse lifvat Aftonbladet och som äfven dikterat den nu började uppsatsföljden om de unione!la förhållandena torde väl derföre kunna åberopas såsom fullt giltigt intyg. Sverge å sin sida har ingalunda haft samma skäl til! belåtenhet med sin ställning inom norska pressen. Då den öfver Carl Johans politik rättvist upprets.de norska nationalkänslan slutligen gaf sig Inf: eter våldsamheterna i Christiania 1829 och storthingets åtskiljande 1836, men i stället att rikta sin harm mot denna politik, det rättmätiga föremålet, alldeles orättvist vände sig emot Sverge och föreningen, samt Mariboe, Iljelm, H. Wergeland, C. Bonaparte Rooser:, Sivertsen och Munck m. fl., i tidningar och pamfletter, på prosa och på vers, sökte i flera är bjuda öfver hvarandra i hätska och ensidiga beskyllningar mot Sverge och unionen, med tydiig afsigt alt mot oss och föreningen uppreta och uppskrämma norrmännen. så trädde i Norge ingen tidning upp för att hejda detta bemödande, hördes ingen författare säga ett ord till vårt försvar; — icke ens då dylika anklagelser och de mest unionsstridiga anspråk genljudade på storthingen och genom skotten Laings bekanta skrift samt utskickade korrespondensartiklar nitiskt spriddes svart sagdt öfver hela Europa. Vi medsifva visserligen att denna anti-unionella och anti-svenska feberyrsel sedermera lagt sig, men tanu höres likväl då och då inom norska pressen, och uti utskickade korrespondenzartiklar ej sällan något nytt uppkok på dessa besky!lningar samt upprepanden af de unionsatridiga, Sverges rätt kränkande läror och Seigter, som under 1830-talets Sturm-und Drang-Perioden grundlades, utan att norska tidningar och författare häremot sätta annat än en ihärdig tystnad, hvilken, då beskyllningarne och aaspråken aldrig motsägas, ännu mindre vederläggas, ganska naturligt här i Sverge kan föranleda den tron att de äro uttryck af den allmänna meningen i Norge. Detta sätt att gå tillväza å den norska tidningspressens sida kan ej rättfärdivas. Och om denna vill undvika den rättmätiga förebråelsen att gerna se misstroende, söndring och tvister underhållag mellan: begge folken, så bör den ock, då den i Norge märker dylika beskyllningar och anspråk framställas mot Sverge, sjelf tillrättavisa dem, eller handla på samma sätt som Aftonbladet här sökt göra när det gäller Norges ritt och Norges ära. Denna fordran mot norska pressen är så rättvis och så biliig, att vi icke kunna derifrån afstå. Huru ytterst angeläget det är att denna forIran uppfylles, säger sig sjelft. Huru skall let goda förståndet emellan folken i längden kunna bibehållas, det broderliga sinnelag, varpå en del norrmän så ensamt lägga vigt utt det tyckes som de ansåge hela unionen cke böra bestå uti något annat, — i fall norska pressen, utan ait se bjelken i sitt eget ;ga, blott såge grandet i sin broders, och iteslutande sysselsatte sig med beifrande af vad från svenska sidan möjligen kunde vara eladt, samt omvändt svenska pressen med elstegen begångna på den norska? Sådant är dlarligen omöjligt: köld, missämja och fientighet i folkens sinnesstämning skulle förr eler sednare ovilkorligen deraf fostras. För ramtiden måste derföre nödvändigt, derst det är allvar med det broderliga sinnelaet, det handlingssättet iakttagas, att så vidt nöjligt hvar och en på sitt håll, såsom ordpråket säger, tvätta sitt orena linne. Att risa det man på begge sidor verkligen har nycket att sjelf erkänna, rätta, återtaga och örsona, är också ändamålet med denna afrandling. Det är i det föregående åberopadt, och en anning är det äfven som icke kan bestridas, tt första fröet till den olycksaliga söndrin: sen i tänkesätten somsedermera uppstått, härörde ifrån Carl Johans beklagliga politik, att början med list och våld, och sedermera geiom storthingen beständigt förelagda proposiioner, vilja upphäfva sig till godtycklig regent i Norge på den fria statsförfattningens ruiner. )vilkorligen hade det ålegat hans norska minitrar att emot denna förderfliga politik sätta tt annat och verksammare motstånd än umpna reservationer till protokollet, åt hvilka Jarl Johan skrattade och dem han aldrig tog la, utan tvertom rätt gerna såg, när mottåndet inskränkte sig dertill och icke gick ängre. DNet måste finnas en man bakom orHO RE Morden Se tara hr Märta