RNA ——— tal
Jag återvände till mitt rum, något öfver-
raskad af Balaiguers oförfärade hållning, ty
jag var öfvertygad om att han var feg, men
jag-erinråde mig att han var skicklig i fäkt-
ning, och att Bernhardi en gång yttrat att han
sjelf var föga öfvad deri.
Om ungefär en qvart kom en bekant till
mig å Balaiguers vägnar. Som jagjanat, val-
des värja. . Angående tid och ställe var mar-
seillesaren fullkomligt likgiltig.
Det fanns en stor sal ofvarpå ett biljard.
rum vid en närgränsande gata, der många
studenter brukade fäkta, men der denna tid
på dagen troligen ingen var. Vi öfverens
kommo att genast begifva oss till deana sal.
Jag tillsade Bernhardi; och vi gingo, enligt
öfverenskommelse åtföljda af ännu en vän,
till det utsatta stället.
Tysken blef allt mer och mer--ursinnig.
Aldrig hade jag sett menskliga passioner up-
penbara sig på ett så förfärande sätt.
Är ni öfvad att fäkta med värja ? sade
jag då vi gingo framåt.
DJet gör dettammshur öfvad jag är; mitt
vapen skall träffa hans hjerta !
Dessa ord utsades långsamt och med öfver-
löggning, ehuru den talande kokade af raseri.
i kommo in i: salen. Balaiguer och-hans
vän voro redan der. -Bernbardi gaf icke akt:
på något. Hans ögon glödde- hemskare än
någonsin; hans läppar omgåfvos af hvit fragga.
Balaiguer ! syntes vara vid godt räod: Han
var synbarligen förtjust öfver sin motstånda-
res uppretade tillsiånd och säker på sin skick.
lighet.
De inledande anordningarne vorosnart gjorda
(ty en duell emellan studenter var icke nä-
gonting så särdeles vigtigt och slutade van-
ligtvis med en skråma eller på sin höjd ett
föga djupt-sår), och de båda parterna ställde
sig midtemot hvarandra.